Dokumentär om stakningsteknik

Om man blev bra på skidåkning bara av att studera teknik på film så skulle jag vara mästare nu. Jag har ägnat en lång stund åt att glo på olika youtubeklipp för att reda ut hur det egentligen är med den där stakningen. Å ena sidan säger folk att man ska sätta i spetsarna så nära bindningen som möjligt. Å andra sidan säger andra att nä, det viktiga är att du sätter i stavarna rakt uppifrån och ser till att hänga ordentligt med överkroppen.

Hur som helst. Medan jag satt där i godan ro och youtubade så snubblade jag över en helt märklig trailer som du kan se här ovanför. Hallå, är det liksom sant? Har någon på riktigt producerat 49 minuter dokumentär om enbart stakning? "Den största filmproduktionen om stakning som någonsin gjorts". Jo jag tackar jag.

Och av någon märklig anledning känns det helt rimligt att klicka hem ett ex. 49 minuter om stakning till fredagsmyset? Oh yes. Give me!

Kan man ha en cykel i vardagsrummet?

Medan halsontet lämnar kroppen ägnar jag mig åt träningsrelaterad inredning. Jag lånade en trainer av en klubbkompis häromdagen. Har inte hunnit testa den ännu eftersom jag haft fullt upp. Idag hade jag tänkt ta en första provtur, men jag får nöja mig med att sätta fast cykeln och beskåda mästerverket. Tycker nog att den passar riktigt bra in med resten av vardagsrumsinredningen måste jag säga. Bakom cykeln står det en treskärmad golvlampa som man kan rikta åt lite olika håll. Känns givet att åtminstone en av lamporna ska riktas mot min hjulförsedda snygging när mörkret faller...

När jag ändå är inne på inredning. När man nu måste förvara cykeln inne i lägenheten eftersom man inte har ett stort hus på landet med hobbyrum och diverse biutrymmen så måste man ju hitta på en bra lösning. Hittills har den stått på golvet bredvid matsalsbordet och jag har behövt rulla in den i ett annat rum när vi haft gäster. Känns onödigt stökigt. Om jag fick bestämma helt själv skulle jag bygga nån slags hänganordning på väggen som var enkel att sätta fast cykeln på så att det var lätt att sätta dit den efter tvätt och torkning, och lätt att plocka ner den igen när det är dags att ge sig ut och cykla. Hittade en underhållande tråd på temat på Happy MTB igår och kan konstatera att det inom cykelvärlden verkar finnas väldigt många medelålders män med väldigt "oförstående" flickvänner. Eller så är det bara så att de väldigt många männen har väldigt många cyklar och väldigt liten förståelse för att andra kan tycka att det inte är jätteroligt med cyklar överallt...

Inställt pga sjukdom

Idag var dagen då jag skulle få revansch i Ryfors strax utanför Mullsjö. Stråkenloppet var mitt livs första seedningslopp när jag körde det i januari 2010, och det var en riktigt jävlig upplevelse. Men till årets lopp hade jag hunnit hämta mig (eller ja, för tusan, jag hämtade mig förstås rätt fort och sedan dess har jag åkt ett och annat långlopp och njutit av många mil på tävling...) och blivit sugen på att köra igen.

I år skulle det inte bli samma bana som sist jag åkte, då var det snö i överflöd och arrangörerna kunde spåra 21 kilometer som kördes två varv. I år har de i stället skottat ihop 8,5 kilometer på en golfbana, och det blir således fem varv att forcera. Och varje varv börjar med en backe på 50 höjdmeter...

Men jag står inte på startlinjen i Ryfors idag. Jag har nämligen gått och skaffat mig halsont. Känns ruskigt tråkigt, för jag var så laddad för att köra loppet. Men det är inte värt att riskera något. Om jag vilar och tar det lugnt idag och i morgon så är jag förhoppningsvis pigg och glad i slutet på veckan. Då bär det av till Orsa för en veckas träningsläger, och då har jag verkligen inte lust att vara sjuk. Så håll tummarna för att det här går över fort!

Efter målgång 2010. Nöjd över att äntligen ha besegrat de där spåren...

Ny vänner i skohyllan (och i löpspåret)

Idag är jag som ett litet barn på julafton. Jag har nämligen varit och hämtat paket!

Jag har gått och dragit ut på köpet av nya mängdlöparskor eftersom jag i ärlighetens namn inte springer särskilt mycket nuförtiden. Då spelar det liksom ingen roll att de båda mängdskor som står i skohyllan knappt har tillstymmelse till mönster kvar på sulan, det känns ändå lite onödigt då med skor som det är meningen att man ska nöta mil i.

Men nu kan jag springa igen. Och att jag kan det beror på att jag verkligen satsat på min rehab. Jag har gjort mina urtråkiga knäböj, jag har övat på dynamiska utfall och jag har rullat omkring på min rulle. Den ihärdigheten förtjänar en belöning. Så nu säger jag därför hej och välkommen till:

Asics Gel DS Sky speed 2! En sko som till stora delar liknar DS Trainer, men som inte har någon pronationskil. Nu tycker jag visserligen att pronationsstödet i DS Trainer knappt märks, men eftersom jag inte behöver pronationsstöd så är det ju rätt meningslöst ändå. Och den stora skillnaden är att hälkappan på Sky speed ser ut ungefär som på gamla DS Trainer, det vill säga från nummer 15 och tidigare. Från och med nummer 16 gjorde Asics en förändring som inte mina fötter tycker om särskilt mycket. Så det ska bli sjukt roligt att prova hur de här känns i löpspåret!

Fira Löpningens dag i Halmstad

Så är det äntligen dags! För tredje året firar vi den fantastiska träningsformen löpning. Och vi gör det på Löpningens dag som i år infaller den 4 februari, det vill säga första lördagen i februari.

Plats: Vid fontänen i Norre katts park, Halmstad
Tid: Kl 10 lördagen den 4 februari
Runda: Laxaloppetbanan (5km). Vi springer så länge vi har lust, ett eller flera varv. Och alla kan följa med oavsett nivå! Vi lämnar ingen efter oss.

Det är bara att dyka upp, och har du några frågor eller funderingar så är det bara att höra av dig! Mejla eller skriv en kommentar.

Såhär såg det ut i Halmstad förra året när vi firade. Då hade våren kommit till stan.

Löpning som andningshål

Jag är iväg på jobbresa i Stockholm, och en sak slog mig imorse när jag var ute och sprang. I vanliga fall brukar jag tycka att det är lite trist att andra löpare inte hälsar eller glor ner i marken när man möts, men idag förstod jag plötsligt varför en del gör så. De vill ju vara ifred! Kanske en alldeles självklar insikt och nåt jag borde fattat för längesedan. Men det var först nu när jag själv verkligen kände att jag ville stänga ute resten av världen och vara helt och hållet ensam med mina tankar som jag fattade grejen. Behöver man löpningen som ett andningshål så måste man få vara ifred. Så förlåt alla löpare som jag gett arga ögat när ni inte hälsat glatt på mig förut!

En annan sak som jag kommit på är en smart, reseanpassad löparknämassagepryl. Måste bara testa funktionaliteten först, sen ska jag berätta.

Än slank hon hit, än slank hon dit...

Jag har skidat lite idag. Vi var typ sju personer som harvade fram och tillbaks på spåren på myren, och det var lika sjukt fantastiskt som igår. Jag älskar verkligen att åka skidor! Körde på samma koncept som igår med skejtskidor och ingen fästvalla och stakade järnet. Men så händer det. Jag trillar omkull. Gärna i princip stillastående, i det enda lilla ögonblick då jag tänker på något annat. Och jag undrar:

Varför i hela friden ska man ramla omkull just när en av Hallands bästa skidåkarkvinnor med lovande skidåkarson kommer runt kröken just i tid för att se mig dratta på ändan? Jag ramlar åt höger och vänster i princip hela tiden, vad jag än sysslar med. Jag bju'r på det. Men det är ändå lite typiskt.

På väg genom snövädret i lördags. Jag satt helt fascinerad och bara tittade på snöfallet. Jag hade nästan glömt hur det kunde se ut när snön vräkte ner.

Skidåkning på natursnö på hemmaspåren!

I fredags morse när det började snöa lite lätt i Halmstad så vet jag att att jag tänkte "nämen skit också, nu kommer det ju inte gå att åka rullskidor längre!". Sen rodnade jag lite och insåg att den rätta tanken istället borde vara "jävlar, nu kanske man snart kan åka skidor på snö häromkring!".

Och idag gick det.

Långhulten. Foto: Therese.

Vi åkte iväg ett par mil inåt land, upp till Långhultamyren som ligger ett antal hundra meter högre upp än min lilla kuststad. Där är alltid mer snö än här nere, och det är lika häftigt varje gång man kommer körandes uppför backen som leder fram till den Natura 2000-skyddade myren och märker både hur temperaturen sjunker och hur snötäcket blir märkbart tjockare.

Vi hade inga förhoppningar om spår, men vi visste att snön åtminstone skulle vara packad, och det räckte för oss. Men när vi kom fram var våra fina spårare ute och körde med skotrarna, så snart hade vi så bra spår som gick att göra på den snö som kommit på den blöta och förhållandevis varma marken. Men eftersom jag inte åkt skidor tillräckligt länge för att ha hunnit degradera ett par klassiska skidor till fulskidor så valde jag att köra på skejtskidorna och enbart staka mig runt spåren.

Sagoskog! Foto: Therese.

Det kändes jättebra! I en mil. Sen blev det en kamp - skidåkarglädjen versus trötta stakningsmuskler. Och den förra vann en jordskredsseger. Satan i gatan vad roligt jag har haft det idag! Jag har känt mig superstark, jag har njutit av ett magiskt snölandskap ihop med ett helt gäng skidentusiastiska vänner och jag är så glad, så glad!

Gänget! Foto: Jesper.

Skidglädje. Foto:  Jesper.

Snubben till vänster brukar vara ungefär sju gånger starkare än jag. Men idag var det jag som var starkast i stakningen! I alla fall i de första sju kilometrarna... Foto: Therese.

Misärskidor

Nä. Jag skojar bara. Jag har ju trots allt åkt skidor på snö utan att behöva åka sju miljoner mil tvärs över hela landet. Då spelar det ingen roll att fästet var askasst eftersom jag inte orkade kladda med klister utan valde VR45 och sen inte orkade trycka ifrån lika mycket som den vallan krävde eftersom jag jag var trött som en gnu efter en tuff arbetsvecka.

Nu önskar jag bara att jag hade tänkt på att ta med mig skejtgrejerna. Hade varit grymt att köra lite fristil imorn. Skejt är bannemig det snyggaste man kan pyssla med.

Packa skidorna!

Den lilla snö som föll över Halmstad imorse försvann snabbare än någon hann sjunga "nej se det snöar". Men i Ulricehamn däremot, där finns det snö. Och inte bara det, där finns skidspår också! Nu jäklar. Kommer inte snön till Therese så måste Therese komma till snön.



Skärmdump från skidspår.se

Mina bästa tips

Det tipsas ju hit och dit i träningsbloggvärlden. Man får tips om hur man tränar effektivast, hur man bygger muskler snabbast och hur man gör för att hålla för ett marathon. Till exempel.

Jag vill förstås inte vara sämre. Så här är de - mina supertips för att livet som rullskidåkare ska bli så bra som möjligt:

1. Slipa stavspetsarna. Särskilt när du ska ut och åka på köldhård asfalt i Halmstad en helt vanlig onsdagkväll i januari. De tio minuter du sparar på att låta bli att slipa rullar snabbt iväg medan du kämpar med trubbspetsar mot stenhård, kall asfalt som i sin tur gör sitt bästa för att sabba rullet på dina skidor.

2. Ställ inte skotorkmaskinen i köket. I alla fall inte om du har tänkt använda den till dina rullskidpjäxor. Värme + inpyrd svett = inte hallondoft som sprider sig i hela lägenheten.

Ja, det var väl ungefär det. Lycka till!

Mycket seriös rullskidåkare.

Löparpepp och Rolf-Göran

Det är så himla roligt att tänka på löpning just nu. När jag plötsligt kan springa igen dyker det upp så mycket roliga små grejer som jag vill göra. Plötsligt planerar jag kring Löpningens dag (lördagen den 4 februari kl 10 tänker vi fira i Halmstad! Lovar att komma med mer info snart) och filar på en liten kalender över smålopp i trakterna som jag gärna vill springa. Kanske inte satsa helhjärtat på rent resultatmässigt, men springa och njuta av.

Och för övrigt är jag ingen hästtjej och ridsport har aldrig engagerat mig så mycket. Men trots det fattar jag hur mycket jobb som ligger bakom att bli en världsryttare. Och precis som Sara blir jag skogstokig på alla hockeybufflar som yttrar sig till höger och vänster om Jerringpriset och Rolf-Göran Bengtsson. Egentligen skulle man bara tiga ihjäl dem, men jag kan bara inte låta bli att argumentera emot. För ärligt talat, den som säger att ridsport inte är riktig sport borde plocka ur hockeypucken ur huvudet och stoppa tillbaks hjärnan. Det dummaste av allt måste väl ändå vara kommentarerna om att hästen borde haft priset. Det är lika korkat som att säga att Daniel Sedins klubba skulle ha det, eller varför inte hans materialare, eller tränaren, eller lagkompisarna som fixar assistsen eller...

Heja Rolf-Göran Bengtsson, heja ridsporten och heja alla 200 000 utövare av en av Sveriges största sporter! Ni förtjänar uppmärksamheten, och jag önskar i min enfald att det här kanske är första steget till att hockey- och fotbollsmaffian fattar att Zlatan inte är allt.

Förra året var vi ett gäng som firade löpningen.

Tio smärtfria kilometrar och friskförklaring!

Löpklädd i Tierp mellan Uppsala och Gävle. Ett lite annat klimat där än hemma på bästkusten - kallt och halt. Och  underbart!

Man vet inte hur mycket man gillar något förrän man inte får det längre. Det är helt uppenbart under min senaste månad som nästan totalt löpfri. Efter mitt naprapatbesök idag inser jag hur jag försökt förtränga och låta bli att tänka på vad en långvarig rehabilitering av ett löparknä skulle innebära för mina planer för 2012. Det har bland annat märkts i att jag inte ens har några planer för första halvan av året. Jag har virrat runt i mörkret och inte orkat tänka längre fram än till Vasaloppet.

Men nu är det dags att tänka framåt. För vet ni - i lördags sprang jag igen. Tio kilometer. En timme. Smärtfritt! Inte minsta känning!

Var tvungen att dokumentera. Den här Forerunnern har inte klockat 10k löpning på mycket länge!

Smärtfri löpning! Tårarna trillade och jag log urfånigt sista två kilometrarna på min lilla runda. Löpning är verkligen livet, och nu när jag kommit ut på andra sidan och kan se ljuset så kommer "tänk om"-tankarna. Tänk om jag inte fått bukt med det här. Tänk om jag inte kunnat springa ordentligt inom en snar framtid. Vad hade då hänt med min Ironman?! Jag är så jäkla glad att jag förmodligen inte behöver bry mig om de dära tänk om:en.

Dessutom sa naprapat-Gabriel att nu är jag friskförklarad. Jag är mycket stabilare i höfter och knän och jag har fått en mycket jämnare styrka i höger- och vänstersidan. Jag ska fortsätta med mina utfall och enbensknäböj, och framför allt fokusera på att bli bättre på dynamiska utfall. Mina svagheter och orsakerna till att jag fick ont från första början var ju ett svagt högersäte och högerlår. Jag orkade helt enkelt inte hålla höften rak när jag sprang, utan landade med höften snett och liksom utputtad så att Tractus Iliotibialis eller ITB-senan blev utsträckt och nötte på knät. Det här måste jag jobba vidare med.

Jag vet att det kan komma bakslag, och jag är beredd på det. Och jag tänker fortsatta foamrolla och styrketräna. Jag tänker aldrig mer tillåta mig själv att belasta så fel att jag får ont.

Men, du fattar. Smärtfri löpning. Jag får hålla mig på mattan för att inte ge mig ut och springa jorden runt på en gång. Jag är så jävla lycklig.

Inte ens ett såhär läskigt underlag skrämde en nyfrälst löpare.

Rullskidssnorkkning

Ju starkare man blir och ju längre man kan ta sig för egen maskin, desto onödigare känns det att åka bil. Det blir nästan som en sport att så ofta som möjligt ta sig till ställen med kolhydrater som bränsle snarare än bensin och annat dumt. Idag hade jag inte ens två timmar på mig att ta mig ungefär fem-sex mil, något som är praktiskt omöjligt på rullskidor för mig. Men jag tog mig åtminstone en bit skidandes innan jag skuttade upp på en buss som nu tar mig resten av vägen. Så var dagens träning utförd och jag har fått lite sol och frisk luft på en dag som annars mest kommer bestå av inomhusugglande.

Men "snorkkning", vad är det för ord? kanske nån vän av ordning undrar. Många av er har förstås koll på transportlöpargudinnan som gett namn åt företeelsen, men annars så finns hon här.

Och just det - gårdagens sjukkänsla gick över. Antar att det bara var kroppen som ville ha en vilodag. Idag är jag piggare!

Sjuk?

Det där med att plötsligt rivstarta snösäsongen med 11 timmar skidåkning på tre och en halv dag. Är det så smart? Egentligen? Kroppen blev kanske helt totalchockad.

Jag känner mig hur som helst lite ynklig och påvägattblisjuk. Eller så är jag bara trött i största allmänhet. Jag liksom andas sådär varmt som man kan göra om man har eller är på väg att få feber. Jag tar det som ett tecken. Dagens korta löptur och simning med mina triathleter får vänta. Istället blir det varm choklad.

Fast oavsett vilket så vill jag inte ha mina skidtimmar ogjorda. Jag lever på de där snöiga dagarna fortfarande.