Jag fick just en underbar påminnelse via min mobil. Imorn vid fyratiden är det jag som ligger och blir tillrättad i ryggen av min nya, fantastiska massör. Hur jag hade kunnat glömma en sån sak är väl om något ett tecken på min totala förvirring och mitt fulla huvud. Jag skulle behöva en överproducent som styr upp saker åt mig.

Och sen skulle jag behöva en stand in-morsa som ser till att jag tar hand om mig. Ger mig mat och viker mina kläder. Och stänger alla mina skåpsdörrar efter mig. Vad fan är grejen med det? Ända sedan jag flyttade hemifrån första gången (eller, ja, alla gånger jag bott ensam, tillsammans med andra skärper jag till mig) så har jag blivit helt dålig på att stänga alla skåp och garderober efter mig. Det är som att jag tänker att "ja men jag ska ju ändå snart öppna den där garderoben igen", och sen spelar det ingen roll om det råkar vara städskåpet som jag i princip ALDRIG öppnar och därför inte kommer ha något som helst ärende i under de kommande sex månaderna typ.

Och det där med att lägga kläder överallt. Jag tror att jag ärvt den ovanan av L. Man visste när hon var hemma, för då kunde man följa som ett spår från ytterdörren in till hennes rum av kläder som liksom verkade ha fallit av henne i små högar. Det är en supercharmig liten egenhet hos henne, men när det händer hos mig blir jag bara förbannad på mig själv. Det är inte minsta charmigt med mina skohögar precis innanför ytterdörren, mitt jackberg på stolen i hallen och en salig röra av använda och oanvända kläder strödda över soffan.