Det ringde en kille. Han sa att han ringde från DN (och jag HATAR när de ringer från DN. För ett par år sedan sökte jag jobb där, och då ringde det en från DN dagen efter sista ansökningsdatum - och jag vet att det var alldeles för tidigt för att ens tänka på att det skulle handla om jobbet, men iallafall - och presenterade sig som [Random Name] på DN. Jag satte förstås lunchen i halsen ända till jag insåg att han inte ville erbjuda mig jobb som Washington-korre direkt, utan bara kränga en jävla prenumeration! Sedan dess är jag allergisk mot folk som ringer från DN) och jag ville instinktivt bara lägga på. Sen sa han att jag kunde få tidningen gratis i ett halvår, eller ja, jag skulle få betala för lördag-söndag, men de andra dagarna var ju gratis. Summa summarum; jag skulle få betala halva priset. Och du vet ju hur jag är; jag går fan på allt. Men inte den här gången! Jag är så jävla stolt över mig själv.

Fast å andra sidan sa jag inte nej heller, jag sa bara att jag måste fundera och att han kan ringa mig imorn igen. Och då lär jag väl säkert inte alls ha samma benhårda, snåla attityd. Så det är väl lika bra att vänja sig vid att ha en helt onödig prenumeration på en tidning jag inte hinner läsa på morgonen utan bläddrar (helt gratis!) i på jobbet, plus att jag typ lusläser DN.se, så när jag kommer hem vid tre på eftermiddan och teoretiskt sätt skulle kunna läsa min storstadsblaska så vet jag redan vad det står i den. Sjukt bra.