Conor i mitt hjärta.

Ett tag trodde jag att jag lyckats med bedriften att slarva bort mina Bright Eyes-skivor. Sedan insåg jag motvilligt att de liksom en hel del annat i mitt hem bara ligger gömda nånstans där allt annat som jag inte orkat packa upp har hamnat. Så jag hittade dem, och nu kan jag inte sluta lyssna igen. Första gången jag hörde Haligh, haligh, a lie, haligh för säkert åtta år sedan höll jag på att börja störtgrina för det var så satans vackert och hemskt. Sedan dess har jag varit helt fast. Det spelar nästan ingen roll vad den där Conor gör, jag älskar allt.