Alla möjligheter i världen. Choklad, någon?

Det kom ett mejl...

What to do?! Jag som hade förberett ett litet tal för att förklara för mina medsimmare varför jag ser ut som ett misshandelsoffer. Nu får jag spara det till på torsdag. Och kvällen ligger plötsligt öppen. Jag gillar inte öppna kvällar utan ordning. När jag plötsligt kan göra vad som helst blir jag lat och vill göra ingenting- Förutom möjligen att äta upp alla chokladkakor jag bakade tidigare idag. Johan ska köra testlopp på rullskidorna. Jag borde följa med och fisåka i bakvattnet. Fast jag är ärligt talat lite skraj för att ramla omkull och slå mig. Töntigt, jag vet. Jag håller på att bli tant.

Fast nu är stavspetsarna slipade och det finns liksom inga ursäkter längre.

Rövblåmärkevila

Jag kommer knappt genom porten hemma eftersom höftkakan aka rövblåmärket har växt och brett ut sig något otroligt över min lekamen. Det gjorde dessutom så ont i natt att jag blev lite orolig, och gick således till min alldeles egna vårdcentral efter jobbet för att höra mig för om jag borde vara orolig eller om jag kunde sluta upp med det och ägna mig åt viktigare saker. Sjuksköterskan tittade på min svullnad och sa att det där kan du inte göra så mycket åt. "Smörj med Hirudoidsalva och känn dig glad över att du har lite hull så du landade mjukt!" bräkte hon ur sig. Jag höll på att storkna och fick bita mig i tungan för att inte säga några väl valda ord.

Hur som helst. Jag går och transportcyklar med viss möda. Det känns ungefär som att någon helt hjälpligt klistrat fast en bit kött på höften och som att i varje steg så är köttbiten farligt nära att lossna. Jag har således ställt in kvällens planerade träning, för att springa runt med en dåligt fastlimmad köttbit på höften känns inte så lockande.

Så jag vilar. I träningsdagboken har jag antecknat rövblåmärkevila.

Nä. Det blir inget springaochsparkairödalöv för den här löparen idag.

Skräckfylld cykeltur och en kaka

Du vet den där känslan när man precis innan något händer ser framför sig vad som ska hända? Som en blixtsnabb föraning. Och man kan inget annat göra än att konstatera att jaha, nu går det jävligt illa. Det hände mig igår.

Jag cyklade på i godan ro och hade planerat en liten tur på drygt fem mil hem till min syrra. Samma sträcka har jag både sprungit och rullskidat, så jag känner den rätt bra. Hade en grym bra känsla i benen, det var som att de skulle orka ta mig jorden runt om jag ville.

Så kom jag in i det lilla samhället Sennan som ligger precis vid ån Nissan drygt tretton kilometer inåt land från Halmstad. Sennan består typ av ett gäng söta hus och en järnväg. Jag gillar inte järnvägsövergångar i största allmänhet (plankorsningar är ett jäkla påfund), och särskilt inte när jag åker rullskidor eller cyklar. När jag åker rullskidor bromsar jag in och liksom kliver över spåren, för jag är så rädd att fastna nånstans och fara framstupa. Riktigt så nervös är jag inte på cykel, men jag gillar't inte.

Bara några meter innan jag passerar järnvägen får jag en olustig känsla i hela kroppen. Det här kommer aldrig gå, tänkte jag. Just den här speciella järnvägen korsar vägen på ett mycket märkligt sätt, tänk dig som en sax som är nästan helt ihopfälld. Dessutom är mellanrummen mellan betongplattorna runt rälsen onödigt stora. Jag såg framför mig hur framhjulet skulle halka ner i mellanrummen och längre än så hann jag inte tänka förrän jag flög genom luften och landade tungt på högerhöften med cykeln över mig.

Det kändes som en evighet innan jag kunde ta mig upp från marken. Aningens skärrad, eller nä, faktiskt riktigt skrämd ställde jag mig upp och kände på alla delar av kroppen som varit i kontakt med marken. Allt verkade helt, men från ena knät forsade det blod och högerhöften kändes märkligt öm. En söt liten tant med hund kom fram och kollade läget och berättade att det inte var första gången det där hände. Folk på cyklar och mopeder far omkring som vantar just vid den här järnvägsövergången. Tanten försäkrade sig om att jag kunde gå och mådde bra, och sen promenerade hon vidare. Jag linkade framåt, ur vägen för trafiken, och satte mig ner på en stenmur. Höften bultade och kändes svullen, men inte värre skadad än att jag förmodligen kunde fortsätta cykla.

Ringde syrran och talade om vad som hade hänt, så att hon kunde vara beredd på att hämta mig om det gick åt helvete. Trampade försiktigt vidare.

Efter diverse felcyklingar som trots att det kändes bra att cykla gjorde att syrran fick hämta mig ändå när jag cyklat längre än vad jag tänkt men ändå var över två mil från målet så landade jag i duschen. Såg med fascination på medan höften liksom växte och blev blå.

Slog mig ner i soffan med en fryst fläskkarré på höften (det fanns inga kylklampar). Svullnaden gick ner något, och istället för blått blev hela området mest rött.

Och nu sitter jag här, dagen efter, med en höftkaka av modell enorm Det jag funderar mest över är hur sjutton jag ska våga gå till simhallen i bikini imorn, jag ser ju helt missbildad ut. Får kanske simma i shorts. Nästa gång tänker jag ta ut kurvan ordentligt om jag ska åka på den där förbannade järnvägsövergången.

På grund av alla felkörningar hamnade jag till slut på en hårt packad
grusväg. Jag bad om ursäkt till min fina, fina cykel för varje liten sten den
tvingades köra över. Och stackars, stackars cykel som har en så värdelös
ägare som verkar tro att det ingår i cykleriet att köra omkull på varje pass...

Materialsportaren är i farten igen

Jag firar att räsern blivit min på riktigt med att lägga ännu mera pengar på cykelprylar. Skulle egentligen bara ha en reservslang och så blev det såhär istället... Nu ska jag ut på vägarna och prova!

Den kassa bildkvaliteten skyller jag på att jag blev så till mig
bland alla fina saker som man kan köpa på en cykelaffär...
Svårt att hålla händerna stilla då.

Jag kan springa!

Konstig rubrik kanske. Men det blir alltid så tycker jag, både efter ett längre uppehåll och efter en begynnande skada eller en riktig skada - det känns liksom inte som att jag ska komma ihåg hur man gör.

Nu har jag varit duktig löpare och löpvilat ordentligt sedan i lördags. Tränat alternativt och haft mig. Stretchat. Känt efter. Och så ikväll tyckte jag att det kunde vara på sin plats att testa högerbenet. Mötte ett litet gäng från klubben på springberget intill där jag bor, och hängde med dem ut på 3k uppjogg. Sen när de skulle springa kenyanskt och öka tempot efter varje kilometer så fortsatte jag lulla runt i 6.00-tempo. Kände efter i varje steg - hur mådde benet? Ont? Stelt? Inte? Nä. Det kändes faktiskt ingenting! Efter två varv på elljusspåret vars första halva är hyfsat kuperat så vände jag om och sprang baklänges för att undvika nerförsbackarna. Trots allt så var det ju just nerförsbackarna som utlöste smärtan förra gången, och jag ville inte riskera nåt. Sprang således de sista tre kilometrarna på platten och njöt av varenda steg.

Det här med löpning alltså. Vilken fantastisk drog det är!

Brickpass, någon?

Om det var någon som undrade så kom jag faktiskt hem igår. Jag var inte värre vilse än att jag hittade tillbaks till mer kända trakter efter en stund. Och det blev bara fyra extra kilometrar. Vurpan orsakade däremot inte bara ett skrapat knä utan också ungefär femton blåmärken.

Jag längtar efter dagen då jag försöker ryggmärgsklicka mig ur pedalerna på min vardagscykel.

Annars känner jag det mer och mer som att triatlon verkligen är grejen för mig. Jag har ännu inte testat ett riktigt brickpass med de olika grenarna i rätt ordning, men under flera dagar den senaste tiden har jag i alla fall cyklat och simmat efteråt, eller sprungit och simmat efteråt. Och jag är så överväldigad över hur roligt det är med allt det här. Idag kom jag till exempel på en ny grej när jag simmade. Jag är ju total nybörjarcrawlare och håller som bäst på att fatta hur jag ska bete mig för att inte svälja precis hela bassängen när jag försöker andas, och idag fattade jag! Om jag dröjer kvar med nedre armen liiite längre än jag gjort förut så håller jag mig flytande bättre, och då når jag över istället för under ytan när jag försöker få i mig lite luft. Jag blev så lycklig över min upptäckt att jag simmade fyra längder till av bara farten.

Förresten, låter det helt sjukt när jag säger att jag längtar till den dagen då jag är så stark att jag klarar av ett pass som ser ut såhär:

Nio mil cykel. Öka ansträngningen varje 15k. Kliv av cykeln och spring 10-15k, stegra upp till ditt långdistanstempo och håll detta i de sista trettio minuterna.

Eller:

Cykla i en timme, spring 20 minuter. Upprepa fyra gånger. Håll pulszon 2, dvs 60-70 procent.

Undrar hur lång tid det tar att bygga upp sig till supertriatlet. Hoppas att det inte går lika långsamt som att bygga upp sig till blixtsnabb skidåkare.

Det är väl okej att cykla vilse när det ser ut såhär när man gör det.

Men det var då själva fan...

Jag tycks ha svårt att hålla mig på benen. Dessutom känns det som att jag har cyklat vilse. Ojoj.

Bildbevis

Ett sista inlägg, sen ska jag sluta tjata om mitt favoritterränglopp. Men bilderna från Markusloppet finns numera att beskåda. Och satan i gatan vad lycklig jag blir av att se alla dessa löpare i den här magiska terrängen. Jag önskar det var oktober 2012 nu.

Som vanligt ser nerförsbackar aldrig särskilt branta ut på bild. Men jag höll
på att trilla ordentligt på näsan... Foto: Markusloppet.

Ledsenhet

Okej, det finns värre saker i världen. Men jag sörjer faktiskt mitt brutna lopp. Så mycket förväntan som föregick lördagen, så mycket längtan. Och sen bidde det ingenting. Nåväl.

Lite mer ändå sörjer jag mitt knasiga ben. Var ute på promenad tidigare (eller ja, promenad och promenad. Jag sparkade lite löv en stund på Galgberget medan Johan fotade träd. Försökte andas lite frisk luft  en halvtimme istället för att grotta ner mig i tv-serieträsket och grina hela eftermiddagen) och på väg ner i en liten bokskogsbacke smärtade det i smalbenet. Inte värre än att det gick alldeles utmärkt att gå, men det kändes. Ett litet hugg. Nu måste jag fundera lite. Känna efter. Det är inte benhinnesmärta, det är den alldeles för specifik för. Men det gör heller inte ont när jag trycker på benet, och det känns mer som ont i mjukdelar än skelett, så jag tror heller inte på stressfraktur. Smärtan är heller inte krampliknande, och benet är inte svullet så det känns inte som nåt kompartmentsyndrom. Fast vem vet, man kanske inte ska pyssla med egendiagnostik. Hur som helst så har jag, såklart, inte sprungit idag, och jag tänker inte springa imorn. Känns det bättre testar jag kanske senare i veckan. Annars får det bli alternativträning för hela slanten.

Foto: Johan.

Markusloppet - DNF och revanschlust

Nånstans i mitt huvud är det felkopplat. Jag har just nu noll respekt för distans och terräng. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte gett gett mig iväg till de skånska skogarna för att springa fem mil terräng igår.

Markusloppet är ett fantastiskt lopp, och innan jag säger något mer så har jag i alla fall bestämt mig för att det är ett lopp jag ska fullfölja innan jag dör. Således ska jag springa nästa år. Och nästa igen om det behövs.

Det blev mitt första DNF någonsin. Redan efter första milen kände jag mig oroväckande matt, och efter 15k längtade jag bara efter att det skulle ta slut. Jag kunde aldrig riktigt njuta av den tjusiga naturen och den fina leden, och till råga på allt började mitt högra skenben knorra och gnissla efter knappt två mil. För varje steg utför stegrades smärtan, och till slut gjorde det ont till och med när jag gick. På platten och uppför var det ingen fara, men utför kändes det som knivhugg.

Jag hade sällskap av makalösa Kenny som liksom jag var ordentligt trött den här dagen. Vi låg i stort sett sist i fältet när vi hann upp Rikard strax innan vi mötte tätklungan som hade hunnit nå vändpunkten i Genarp och påbörjat sista två milen hemåt. Rikard hade kraftfull kramp, men tuffade trots det på. Själv tvivlade jag på om jag ens skulle ta mig fram till Genarp. Jag hade gråten i halsen stundtals, för jag hade sett fram emot den här dagen så länge - ända sedan förra året när loppet hann bli fullt innan jag hann anmäla mig. Och nu var det bara skit med allt.

Nådde vätskekontrollen i Genarp och meddelade att jag inte skulle fortsätta. Fick en kladdkaka och lite kaffe i min kåsa. Satte mig ner. Imponerades av Kenny och Rikard som efter lite energipåfyllning vände om och gav sig iväg hemåt. Reste mig upp, kände på benet. Det gjorde inte ont längre. Eller? Jag vet att det hade varit förödande att ge mig ut på leden igen och springa knappt 2,5 mil till, men det kändes ändå riktigt uselt.

Fick skjuts till målet i lagom tid för att se vinnaren gå i mål efter strax över fyra timmar. Kändes helt surrealistiskt. Hur kan man springa 50k i såhär tuff terräng i det tempot? Helt galet. Jag missade damvinnaren Emelie Eklöf eftersom jag slickade mina mentala sår i bastun alldeles för länge, men hon sprang in på 4.20-nånting, och jag tror att hon är min nya terrängultraidol. En helt otrolig löpare!

Anders trippar mot målet

Tvåa kom Björnstorps-Lotta som berättade för mig att hon hade haft det riktigt jävligt därute, kräkts ett par gånger och dessutom sprungit riktigt fel nån gång. Då kände jag mig som världens klenaste människa. Vad trodde jag egentligen, att det skulle bli lätt? Fem mil terräng är tufft, riktigt tufft. Det ska göra ont, det ska vara jävligt. Några av de mer erfarna ultrarävarna bedömde Markusloppet som ett av de tuffaste terrängloppen i Sverige. Frustrationen och löparlängtan bara växte i mig med varje löpare som trillade in över mållinjen. Grymma Daniel såg fantastiskt fräsch ut när han kom rusandes efter 5.15 efter en imponerande fartökning sista två milen. Anders kom en stund senare, lika glad och pigg som alltid.

På några minuters övertid kom sedan de riktiga kämparna, mina klubbkamrater Kenny och ett par minuter senare Rikard. Trots svårigheter tog de sig i mål, och jag är så stolt över och imponerad av mina vänner.

Fantastiska Kenny som jag hade sällskap med till vändningen, och som
var så trött, så trött. Men som ändå genomförde och gjorde det otroligt bra. 

Krampande ben stoppar inte Rikard. Jag tror nästan inte något kan stoppa den killen. 

Det är verkligen med otroligt blandade känslor jag sitter här dagen efter. Jag ville så gärna komma i mål, och som Mikael skriver äga känslan av att ha klarat de där 50 kilometrarna genom den ljuvliga men ändå grymma skåneterrängen. Men som Z så klokt påpekade för mig så är det inte värt att riskera att aldrig mer vilja springa. Tänk om jag hade slutfört och kommit i mål som en sorglig liten löparspillra och börjat hata löpningen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv det.

Nu ska jag hitta ett sätt att manövrera ut ur den här DNF-sorgen. Sen får vi se.

Kalmar nästa!

Fy tusan vad mäktigt det var att cykla! Efter lite inledande trassel med växlarna eftersom jag inte begrep nånting (har i princip aldrig haft annat än max treväxlad stadscykel i hela mitt liv) så kom jag iväg bra. Tänkte mig först en liten tur på två mil, men när jag kom till den lilla byn där jag skulle vända tillbaks mot stan tyckte jag att det var lite klent och fortsatte istället längs vägar jag aldrig varit på tidigare. Under en tjusig regnbåge och i ambivalenta regnskurar cyklade jag backe upp och backe ner och njöt av att ta mig fram snabbare för egen maskin än jag någonsin gjort tidigare.

Men så skulle jag stanna. Klickade ur vänsterfoten och fick sen plötsligt för mig att sätta ner högerfoten i marken. Som ju satt fast på pedalen. Strålande idé, verkligen. Ett blodigt knä blev resultatet, och jag var glad att alla älgjägare höll sig i sina torn och inte svassade runt på vägarna där de kunde se mig när jag vältrade omkring.

Kom till slut fram till Simlångsdalen på den för mig okända vägen, och kände mig fortfarande inte färdig med det hära cykleriet. Efter en timmes färd hade rumpan börjat vänja sig någorlunda och jag ville bara cykla mera, mera! Men förnuftet sa mig att om jag vände hemåt där och då skulle jag ändå landa nånstans mellan 40 och 45 kilometer, och det kunde faktiskt duga som premiärtur. Man ska inte utmana ödet, jag har ändå ett litet terränglopp att springa på lördag och jag har ingen aning om hur min rygg och mina ben tänker reagera på cykling.

Efter att ha fajtats mot kastvindar längs banvallen mellan Simlångsdalen och Halmstad började jag känna mig världsvan och som en supercyklist. Det höll i sig ungefär till femhundra meter från min port. Där försökte jag stanna för ett par bilar. Och här straffade sig mitt lilla anfall av hybris. I princip stillastående drattade jag på ändan IGEN. Eller snarare så drattade jag på vänsterhanden. En handflata är inte så mjuk och stötdämpande som man kan tro, ska jag tala om. Och den här gången hade jag publik, en äldre herre som rusade (nåja) fram och ropade "men herregud flicka lilla, akta så du inte slår ihjäl dig!". Generat muttrade jag nåt om att alla ramlar i början och han tittade på mig som att jag inte var riktigt klok.

En cykeltvätt och femtio minuters simning på banan bredvid tjusiga och coola Halmstadtriathleterna (som jag nån gång i en avlägsen framtid tänker mig att jag också vill träna med, men då måste jag bli cool och tjusig först) senare konstaterar jag att nu är det bara att köra. Kalmar 2012, nu jävlar är jag på gång!

Jag lyckades såklart få kedjan att hoppa av. Kände mig bara cool som
fick bli oljig om händerna... 

Blodvite! Nästa gång ska jag hålla mig på benen.

Cykelpremiär!

Ju mer jag tittar på den fina lilla Bianchin som står i min hall desto mindre inser jag att jag vet. Om cyklar alltså. Jag letade febrilt just igenom en jädra massa broschyrer för att hitta kapitlet om hur man växlar. Du fattar. Det kommer gå bra det här, verkligen. För nu ska den provköras, den vita skönheten. Jag är så oredo som man kan bli. Funderade ett kort ögonblick på att bara köra med en cykelsko på ena foten och en löparsko på andra foten, för att vara på den säkra sidan. Jag kan ju inte klicka ur. Men eftersom Z skrattade åt mig när jag berättade min plan så inser jag att det bara är att kasta sig ut i verkligheten och liksom omfamna spd-vurporna när de visar sitt fula tryne. Trilla gör visst alla. Hej å hå. Nu kör vi!

Drömmen om sexton mil

Det sitter ett träningsschema på mitt kylskåp. Och det är inte mitt. Johan har plötsligt blivit så strukturerad! Igår medan jag studsade runt och sprang backintervaller tillsammans med Halmstad OK lite sådär halvpåskoj eftersom jag kunde ta ut mig helt då jag skulle iväg och simma efteråt, ja då sprang Johan testlopp. Sånt gör man när man har ett seriöst träningsschema för att åka Vasaloppet skitsnabbt.

Jag blev lite sporrad att hitta på ett eget upplägg att följa framöver ett tag. Som det ser ut just nu flyter jag mest omkring och försöker komma på vad jag vill göra med livet. Visserligen är det ganska rimligt att ha en sån period nån gång under året, det mår man förmodligen bara bra av. Lalla runt och träna det som verkar roligast för stunden, liksom.

När jag läser om Mirandas schema inför satsningen mot Bislett så blir jag helt sugen på att bygga en ultramaskin. Seriöst satsa på att bli uthållig och stark. Inte mesa. Och som förra året vid den här tiden börjar jag drömma om 16-millopp. Kan det verkligen vara möjligt att genomföra...?

Seriöst träningsschema. Jag vill också ha!

Nä nu kör det ihop sig

Det händer alldeles för mycket roliga saker hela tiden. Och jag vill vara med på ALLT! Ta bara helgen 12-13 november. Då springs det ultraintervaller runt om i landet, en kompis planerar för en träningshelg med massa roligt och så är det KUL-helg i Halmstad. På exakt samma, små korta dagar!

Och det finns alldeles för mycket saker jag vill göra just NU. Nya kompisen till exempel. Den borde jag ta ut på en testtur. Jag vill simma. Eller framför allt vill jag bli bättre på att simma. Jag vill springa. Helst av allt i nåt dygn. Och dessutom jag vill springa intervaller. En av alla mina klubbar (jo, jag har några stycken. Jag är föreningsnörd och vill helst vara med i alla på en gång. Snart ska jag skaffa mig en triathlonklubb också!) kör kvalitetspass bara några hundra meter från mitt hus på tisdagarna under vinterhalvåret. Det är ju nästan omöjligt att låta bli att vara med. Men jag ska inte hålla på med några intervaller, jag ska hålla på och vila min kropp lite så att den är pigg och glad till på lördag när jag ska ta mig an skåneland igen. Fast det är ju svårt att motstå. Ikväll ska vi springa "10*(1+1min) en kombination av backe och flacklöpning". Du fattar. Man säger inte nej till det. Enminutsintervaller är superroligt.

Jag ska önska mig fler timmar och fler dygn i julklapp.

Gröna och fina Markusloppet

Trots att även skåneträden är på god väg att bli höstfärgade så är det en väldigt grön känsla över trakterna öster om Lund kommande helg. Markusloppet satsar nämligen ännu lite mer på att vara ett grönt och miljösnällt lopp. När preracemejlet trillade ner i min mejllåda idag blev jag helt lycklig. Det kommer inte finnas några engångsmuggar med vätska vid vändningen, istället uppmanas vi löpare att ta med en egen kåsa att dricka ur. Dessutom kommer det inte att delas ut några nummerlappar, istället ska vi ta med oss redan använda lappar, RBT-stajl. Jag gillar't! Markus och de andra arrangörerna uppmanar oss också att samåka, och att själva skriva ut en eventuell karta om vi vill ha det, för det kommer inte delas ut några papper vid start. Alldeles underbart. Allt som innebär mindre slöseri och mindre skräp är bra.

Dessutom finns det en alldeles strålande anledning att fullfölja - för varje löpare som kommer i mål skänker Team create femtio spänn till välgörenhet. Bara en sån sak! Man kan inte låta bli att älska Markusloppet.

Skånsk kohage. Utan skräp.