tisdag 29 juni 2010
Snigelkungen kör intervaller
Två gånger 3x400 meter. Två gånger 3x200 meter på det. Allt med sandvandringstunga ben från dagens sändning i Mellbystrand, ben som dessutom fortfarande känner sig lite matta efter söndagens strapatser. Men jag kände mig trots allt som kung över Sannarps IP! Kämpade tills jag fick blodsmak i munnen i värmen, och då spelar det ingen roll att jag ser ut som en snigel jämfört med träningskompisarna, eller jämfört med duktiga halmstadorienteraren och hässelbylöparen Erik Johansson som körde blixtsnabba trehundringar samtidigt som oss.
Nu tänker jag gå och lägga mig och sova som ett barn.
Snubblande tåfjutten
"Hallå! Frispark!"
Igår insåg jag varför jag sitter framför teven istället för att springa runt på den gröna gräsmattan inuti den. Mina fotbollsskills är helt enkelt skrattretande dåliga. Hade jag haft ett indiannamn hade jag förmodligen hetat Snubblande tåfjutten. Men man kan ha roligt trots att man inte är bäst... Och jag hade i alla fall snyggast skor - mina Inov8 hade lika bra grepp om gräsmattan som vilka fotbollsskor som helst.
måndag 28 juni 2010
Hallands eget tjurrus

Bilder lånade från OK Lindéna
Den här veckan alltså! Den kommer bli så satans bra!! Ikväll ska jag leka fotbollsspelare, imorn ska jag springa röven av mig mot några vindsnabba sparringpartners på Sannarps IP, på onsdag ska jag och en klubbis testa militärträning och på torsdag ska jag lera ner mig totalt i Getinge! Jag har nosat rätt på ett litet lopp som OK Lindéna tidigare bara körde som en intern liten lektävling, men nu har de så smått börjat bjuda in klubbar runt omkring att delta. Vattenhinder är kutym, och grusvägar är undantag. Rätt in i skogen ska vi springa, som älgar. Över mossar och genom sly. Behöver jag säga att jag längtar?

söndag 27 juni 2010
Kampen om tiden
Jag och grymma Kenny. Kenny som sprang Kristins runde förra helgen. 50 miles. Och som den här veckan bara hade lite ont i knät...
Hur kan det vara så att tiden går fortare när man har roligt? Det är ju helt ologiskt. Tid är tid, en timme är alltid en timme och en helg är alltid en helg. Så borde det vara, oavsett vad man gör. Således borde den här helgen inte känts som en kvart. Men den bara flög förbi. Så många fina timmar, så mycket roligt. Härliga människor, underbar egentid med Johan, lite framtidsplaner och drömmeri. Och allt toppas med den där magiska söndagmorgonen på stranden.
Flygande (nåja...) löpning i sanddynorna. Varför hamnar jag alltid sist?
Sprallig (nåja...) joggvila efter 3x2min intervaller i sanden
Sprittande (nåja...) joggvila efter en minut ge-allt-ni-har-löpning i lössand
lördag 26 juni 2010
Hinderlöpning
Ibland ser man inte stigen för alla träd. Som igår. Nån hade strösslat med omkullvälta träd så det såg ut som värsta plockepinn längs Nissans östra strand. Kanske såg det likadant ut för en vecka sen också? Isåfall var jag alldeles för upptagen av att lyssna på och njuta av sällskapet den gången att jag inte såg var jag satte fötterna (för övrigt Ingmarie så var det som om naturen fått sommarhicka och bestämt sig för att go crazy totalt mellan kraftverket och motorvägen - det var som att springa genom en grön tunnel, helt fördjunglat! Vackert som tusan!).
Den här veckan fick på grund av omständigheter bli en lugn träningsvecka. Förutom onsdagens backiga och jävliga distanspass med klubben så har jag ägnat mig åt lugn löpning och lite stretching. Har bytt arbetstider den här veckan, och det är svårt att få ordning och ställa om kroppen på att träna vid andra tider än normalt. Imorn kör jag veckans enda någorlunda hårda pass (hoppas jag på åtminstone. Jag har svårt att tänka mig att det blir något annat när tränar-Eskil är inblandad) i Laxvik där det ska sanddynspringas. Ser fram emot det. Och jag ser fram emot en ny vecka, med nya möjligheter. Det blir fokus på snabbhet nu, jag har två veckor på mig att bli vindkvick tills jag ska krossa PB på Varbergsloppet.
fredag 25 juni 2010
tisdag 22 juni 2010
Liklukt på gymmet
Bara en liten fundering: Exakt hur mycket svett är det okej att stinka när man befinner sig på gymmet?
Ikväll höll jag verkligen på att avlida långsamt under mitt bodybalancepass. Kvinnan snett framför mig skickade iväg små puffar av likluktande kroppsodör varje gång hon lyfte armarna bara en liten aning. Den elaka lukten liksom åt sig in i mig och orsakade ihållande yrsel och spykänslor. Det gick liksom inte att värja sig. Inte ens under avslappningen på slutet var jag fredad, för hon kunde inte ligga still. Och varje liten rörelse hon gjorde orsakade nya likpuffar. Hade de gått att se med blotta ögat hade de varit kräkgröna med kleggbruna fläckar, helt klart. Fyfan.
Är det här verkligen okej? Tvättar inte folk? Jag menar, det är väl en sak om man luktar lite när man befinner sig utomhus och springer, men om man nu ska trycka in sig i en sal tillsammans med fyrtio andra människor kanske man kan välja en tröja som man tvättat åtminstone nån gång sedan stenåldern.

Ikväll höll jag verkligen på att avlida långsamt under mitt bodybalancepass. Kvinnan snett framför mig skickade iväg små puffar av likluktande kroppsodör varje gång hon lyfte armarna bara en liten aning. Den elaka lukten liksom åt sig in i mig och orsakade ihållande yrsel och spykänslor. Det gick liksom inte att värja sig. Inte ens under avslappningen på slutet var jag fredad, för hon kunde inte ligga still. Och varje liten rörelse hon gjorde orsakade nya likpuffar. Hade de gått att se med blotta ögat hade de varit kräkgröna med kleggbruna fläckar, helt klart. Fyfan.
Är det här verkligen okej? Tvättar inte folk? Jag menar, det är väl en sak om man luktar lite när man befinner sig utomhus och springer, men om man nu ska trycka in sig i en sal tillsammans med fyrtio andra människor kanske man kan välja en tröja som man tvättat åtminstone nån gång sedan stenåldern.
Jooo, alla svettas ju, till och med jag. Men man kanske inte behöver stinka...
Fyrtio minuter (för mig själv)
Int vet ja om ja hitta löpglädjen imorse, men ett litet embryo till den i alla fall. Jag fick fyrtio fina minuter i långsamt tempo mellan frukost nummer ett och frukost nummer två. Det är inte klokt vad mycket man hinner med på morgonen när man inte måste börja jobba klockan sex utan kan vänta med att infinna sig på redaktionen sisådär några minuter i halv nio. Men å andra sidan känner jag mig lika peppad på att hitta på saker som en plåtask när jag kommer hem från jobbet istället. Helt värdelöst att ha svennearbetstider.



Tjusigt värre!
Nyväckta träd att springa bland
Men vad säger vi om skorna? Dags att kassera, eller möjligen stoppa in i facket "används på Laholmslopp och vid sanddynslöpning"?
måndag 21 juni 2010
Bergådalbana
Jag gillar känslor. Utan känslor skulle livet vara pissetråkigt. Jag tycker allra bäst om att vara lyckligast i världen förstås, men även ledsenhet kan jag uppskatta på ett teoretiskt plan - för om inte ledsenheten fanns skulle inte heller glädjen och lyckan finnas. Det värsta jag vet är ett grått murr där dagarna går utan att jag varken har toppar eller dalar. Och människor som aldrig visar minsta känsloyttring begriper jag mig inte på alls.
Det fina med löpningen är att den när den fungerar som bäst så räddar den mig från de djupaste dalarna, samtidigt som den förstärker livsglädjen så att jag kan bli helt galet frireligiös ibland. Men. Igår försvann löparglädjen av olika anledningar som jag inte tänker gå in på, och det sorgliga med att tappa glädjen till löpningen är att då försvinner den där bästa ventilen för att reglera vardagens alla upp- och nergångar. Jag springer ju bort oro och ilska i backarna, springer mig glad och lugn i långsamt tempo bland kossor och bokskogar och råddar bland röran i huvudet medan jag samlar kilometrar på lättsprungen asfalt. Med löparglädjen borta så blir jag vilse.
Imorgon bitti ska jag göra ett försök att ta tillbaks min ventil. Då kliver jag upp i ottan för att vakna till liv till fötternas tassande på förra höstens knastertorra löv på den gigantiska sandhögen Galgberget. Det är dags att återerövra morgonjoggen nu när sommaren är här!
Det fina med löpningen är att den när den fungerar som bäst så räddar den mig från de djupaste dalarna, samtidigt som den förstärker livsglädjen så att jag kan bli helt galet frireligiös ibland. Men. Igår försvann löparglädjen av olika anledningar som jag inte tänker gå in på, och det sorgliga med att tappa glädjen till löpningen är att då försvinner den där bästa ventilen för att reglera vardagens alla upp- och nergångar. Jag springer ju bort oro och ilska i backarna, springer mig glad och lugn i långsamt tempo bland kossor och bokskogar och råddar bland röran i huvudet medan jag samlar kilometrar på lättsprungen asfalt. Med löparglädjen borta så blir jag vilse.
Imorgon bitti ska jag göra ett försök att ta tillbaks min ventil. Då kliver jag upp i ottan för att vakna till liv till fötternas tassande på förra höstens knastertorra löv på den gigantiska sandhögen Galgberget. Det är dags att återerövra morgonjoggen nu när sommaren är här!
lördag 19 juni 2010
Vänskapsbyggande löpning
Kortet togs efter löprundan, okej? Då får man se ut som en blöt fläck.
Med risk för att upprepa mig så måste jag bara säga att livet är förbannat härligt. Det kan inte sägas nog många gånger. Jag inser det med jämna mellanrum, och under det senaste året har det allt som oftast skett i samband med olika naturupplevelser. Jag är en sån naturromantiker, och därför älskade jag varenda ögonblick igår när Ingmarie visade mig sin favoritrunda i Halmstad. Vi sprang genom Sperlingsholms gods och kikade på bokskogen, tittade på små fina röda hus och kutade längs en halvt igenvuxen stig på Nissans södra strand som jag inte hade en aning om att den existerade. Ingmarie underhöll mig med historier om godsets statare och om löparrävar från stan medan jag kämpade på med mina ben som är rätt trötta efter den senaste veckans rätt tunga kvalitetspass.
Det kändes som att vi sprungit snackerundor ihop hela livet fast det var första gången vi träffades. Rätt märkligt, men ändå inte. Kärleken till löpningen är en fin grund att bygga vänskap på!
onsdag 16 juni 2010
Plask, plask
Det är förmodligen inte så vanligt med människor som springer runt med en slang i munnen i den här stan. I alla fall att döma av blickarna jag fick när jag slangade i mig lite vatten under löppasset igår. Men jag bju'r på det!
Riktigt smidigt för övrigt att springa med den pyttelilla väskan med tvåliters påse i. Den satt fast bra på kroppen och störde mig inte alls. Den har lite annorlunda axelremmar som går i kors mellan brösten istället för rakt ner. De flesta ryggsäckar jag har provat innan har suttit mer eller mindre dåligt på mig, det där med remmarna som går rakt ner är ju egentligen inte optimalt för tjejer tycker jag. Remmarna hamnar alltid fel på mig, antingen obekvämt på brösten eller så måste jag justera dem så att de hamnar utanför brösten, och då känns det oftast som att jag gör våld på ryggsäckens design. Det blir som att remmarna inte ligger mot kroppen som de ska, utan glappar lite här och där. Men på det här viset, i kors mellan brösten, var det inga bekymmer att få ryggsäcken att sitta bra.
Däremot blev jag lite förvånad över att det blev såpass mycket tyngre att springa. Jag menar, två kilo hit eller dit tyckte jag inte skulle spela nån roll. Men det gjorde det. Eller så var jag bara trött.
Men en sak som jag funderade över apropå vattnet på ryggen - hur sjutton gör man för att det inte ska plaska så hemskt? Jag kände mig som en badbalja som sprang omkring och skvalpade.
Riktigt smidigt för övrigt att springa med den pyttelilla väskan med tvåliters påse i. Den satt fast bra på kroppen och störde mig inte alls. Den har lite annorlunda axelremmar som går i kors mellan brösten istället för rakt ner. De flesta ryggsäckar jag har provat innan har suttit mer eller mindre dåligt på mig, det där med remmarna som går rakt ner är ju egentligen inte optimalt för tjejer tycker jag. Remmarna hamnar alltid fel på mig, antingen obekvämt på brösten eller så måste jag justera dem så att de hamnar utanför brösten, och då känns det oftast som att jag gör våld på ryggsäckens design. Det blir som att remmarna inte ligger mot kroppen som de ska, utan glappar lite här och där. Men på det här viset, i kors mellan brösten, var det inga bekymmer att få ryggsäcken att sitta bra.
Däremot blev jag lite förvånad över att det blev såpass mycket tyngre att springa. Jag menar, två kilo hit eller dit tyckte jag inte skulle spela nån roll. Men det gjorde det. Eller så var jag bara trött.
Men en sak som jag funderade över apropå vattnet på ryggen - hur sjutton gör man för att det inte ska plaska så hemskt? Jag kände mig som en badbalja som sprang omkring och skvalpade.
tisdag 15 juni 2010
Tre landskap, fem toppar och 2300 höjdmeter
Lite vyer från förra årets lopp. Foto: Arne Halvorsen
Tre av mina klubbvänner ska springa jävligt långt i helgen. 50,5 miles. Över fem toppar som alla ligger över 700 möh. Genom tre landskap. Kristins runde heter loppet som går i Nordmarka i Norge. Jag har pratat så mycket med den äldste i gänget om loppet att det nästan känns som att jag ska springa det själv. Han är 64 år och seg som en kola. Under söndagens backlöpning var han den som vände på toppen och sprang en backe till när tränar-Eskil sa att vi sprungit färdigt.
Nästa år ska jag också följa med den här trion på deras ultraäventyr. Bannemig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)