En skidrookies bekännelser

Jag tror alltid att jag ska utföra stordåd. När jag tränade volleyboll i tonåren började vår ena tränare prata om mentala målbilder nån gång när vi var femton år. Vi fick ligga ner på golvet i idrottshallen och blunda samtidigt som vi föreställde oss hur vi gjorde den perfekta spiken, eller den mest timade passningen. Jag stod som ett frågetecken. Var det där något nytt? Att liksom visualisera hur man utför saker med briljans, det sysslade jag ju med hela tiden!

På samma sätt är det med Vasaloppet. När jag anmälde mig tänkte jag att det nog ska gå som en dans. Med lite jävlaranamma så går allt. Och hur känns det nu, efter mina första mil på längdskidor? Lite svajigare, det måste erkännas. Ska jag liksom ta mig igenom nio mil på de där vingliga plankorna? På en och samma dag?

Nåja.

Det var i alla fall vansinnigt kallt när vi anlände till Värmland. 25 minus eller ännu värre nere i Sysslebäck vid Klarälven. Men med höjdmetrarna sjönk temperaturen och vi landade på modesta 15 minus på Långberget. När morgonen grydde vallade vi skidorna och gav oss ut. Teknikträning, teknikträning. Hujedamig. Jag letade fram ett minne nånstans långt inne i bakhuvudet: "Det är svårare att få fäste på skidorna än vad det är på rullskidorna, kom ihåg det!". Ja, det vill jag lova. Samtidigt blev alla stavlöpningsövningar mer och mer logiska. Det är klart att man ska trycka foten rakt ner och inte snett bakåt när man sprättspringer!

Släppte stavarna och diagonalåkte ivrigt påhejad av Johan som peppade och flikade in lite tips då och då. Började få ordning på det hela. Kände mig stark i armar och rygg och klarade dubbelstakningen med glans. Förstod plötsligt glidstegen som jag alltid tyckt varit så krångliga med hjul under fötterna. Klarade sedan att åka 7k i ett sträck på eftermiddagen.

Tolv kilometer in på kontot efter nyårsaftonens skidäventyr. Sen blev det en lång väntan på att klockan skulle bli tolv så jag kunde få sova. Allt det nya råddade till det i mitt huvud och gjorde mig trött. Och jag var dessutom ivrig att få sova så jag kunde vakna till en ny dag med skidåkning...

Sju och en halv mil senare...

Nu påbörjas hemfärden. I benen finns nästan ett Vasalopp. Efter fyra dagar. I mars ska alla de där milen åkas på samma förmiddag. Vojvoj.

Jag har så roligt!

Tio sköna minusgrader, en underbart vacker solnedgång över en trött Therese som kämpade med att diagnoala sig genom femkilometersspåret och granar som är så tunga av all snö att de ser ut som att de ska falla omkull. Det är vad som fastnat i huvudet av första dagen i Långbergets skidspår. Telenor tror tyvärr att jag är i Norge så därför blir det inga bilder härifrån förrän jag kommer hem. Men så mycket kan jag säga att roligt, det har jag! Skidåkaren inom mig har börjat ta upp kampen med löparen...

Nu drar vi!

Snö ute, frustration inne och kokande sinne

Vaknade till det här imorse. Härligt!

Nåt som däremot inte är så härligt är min jakt på de förbannde snötrugorna som går vidare idag. Vet att jag är lite sent ute (eller ja, kanske till och med mycket sent ute...) men inte trodde jag att det skulle vara så svårt. Allt jag begär är ett par sjumillimeterstrugor som kan ta mig några mil i helgen.

Och lurad känner jag mig också. Har Exels klicksystem och i somras fick jag höra att det visst ska gå hur bra som helst att byta ut mina rullholkar till snötrugor. Bara att klicka loss och klicka på trugorna på adaptern liksom. Yeah right. Nu har jag snackat med Yoko/Karhus försäljningschef och blivit skickad till Torsby där det tydligen skulle finnas trugor till mina stavar. Inga klickisar dock, jag får plocka bort adaptern och limma på. KUL! Det som skulle vara så himla bra och enkelt. Och dessutom fanns det inga sjumillimetrar där, utan jag får leta mig ut i Kålltorp i Göteborg i morgon. Där hittade jag en kunnig och snäll man som lovade att hjälpa mig.

Och det irriterande i det här är att jag bara har mig själv att skylla eftersom jag tar tag i saker så himla sent. Men visst kan man ändå önska sig att slippa bli felinformerad från första början?

Jakten på ljuset och självkänslan

Jag ägnade mig åt jakt på olika sätt igår. Jakten på snötrugorna gick sådär. Tänk att det ska vara så att bara för att en ur personalen är borta i en affär så kan man inte få hjälp. Och nu har jag googlat runt lite också och känner mig helt lost. Hittar inte trugorna jag vill ha. Suck.

En annan sak som jag jagade igår var dagsljuset. Allt tog så himla lång tid under dagen, så den vackra solen som jag gick runt i hela dagen behagade nästan gå ner innan jag fick på mig springkläderna. Men väl ute på stigarna kunde jag åtminstone avsluta en jakt - nämligen den på en någorlunda hyfsad självkänsla. Det är konstigt det där, hur man kan känna sig ful, fel och stor som ett hus vissa dagar, och det spelar ingen roll vad förnuftet eller människor omkring säger för nånstans därinne sitter det någon som gett sig fan på att krossa alla goda tankar man har om sig själv. Hela dagen hade jag gått runt och liksom inte kommit överens med min kropp och mig själv. Men så fick jag 37 minuter tillsammans med mina favoritskor i en stilla och ödslig skog där de enda jag mötte var några stavgångare med hund, och jag kunde riktigt känna hur jag steg för steg blev allt varmare och nöjdare inombords. Fötterna liksom dansade fram över skridskohala stigar, hjärtat slog alldeles lagom fort, jag hade perfekt andning och benen kändes som om de skulle orka springa Gax om jag bad dem om det - och allt det här tillsammans gör det förstås omöjligt att tycka illa om sig själv.

Årets första långpass?

"Vill du ha chans att testa dina gränser? Har du aldrig sprungit längre än 15 Km innan? Vill du nå marathondistansen? Suktar du efter att komma längre än marathon och bli ultralöpare?"

Skojar du?! Klart jag vill. Synd bara att Årets sista långpass gick igår i norra Stockholm samtidigt som jag trökade mig runt i föräldratrakterna på råa, dimmiga vägar. Verkade roligt hur som helst. Kan inte någon ordna årets första långpass nånstans i mina krokar istället?

Well. Nu ska jag skaffa snötrugor och börja sticka en mössa. På onsdag bär det av!

Twistande styrketräning

Ett Twisterspel låg i jultomtens säck. Och det har använts flitigt, minst sagt. Vi går numera runt lite träningsvärkiga och ledbrutna...

Morgonstund har blådimma i mund

Rått, halt och jävligt. Så kan man nog sammanfatta morgonens knappa fem kilometer. Jag är ingen morgonlöpare.

Snölekar

Den där revanschen får vänta till imorn. Man kan göra så många andra roliga saker med snön. Som att bygga två snögubbar och springa runt med en brorson på en snowracer i släptåg. Trots att benen känns som gelé är det svårt att motstå en 3-årig lintotts glada "en gång till!"...

Slaskochplasklöpning

Det var en gång ett snöigt Hallands inland. Snön låg liksom vit på taken och tomten var vaken och allt var sådär härligt som det bara kan vara när julen är vit.

Men sedan kom juldagen. Och regnet. Och slasket.

"Var ska du springa?"
"Jag tar vägen upp mot kyrkan och vänder när jag kommit till hjorthängnet tror jag"
"Lycka till. Den har ingen varken plogat eller sandat. Den kommer vara som en swimmingpool"

Jahaja. Men skam den som ger sig, tänkte jag och snörade skorna. Och till en början gick det hur bra som helst. Jag tog mig igenom första skogsremsan och skuttade runt i de små snövallarna längs vägrenen på kyrkvägen.

Liksom Snorkkis häromdagen så tog jag drivan. Inte för att jag mötte någon som kunde tänkas vilja gå där det inte var snö, utan mest för att det var roligast så. Snöskuttande.

Men till slut hamnade snödrivorna i diket och jag höll mig på vägen för att undvika att bryta benen. Och här började slaskochplasklöpningen. Tre centimeter härlig (?) klafssörja att forcera. Ömsom ett löpsteg, ömsom ett skridskotag eller något liknande. Nerförsbackarna fick tas om hand trippandes, eller glidandes på hela fotsulan tills en bit bar asfalt satte stopp.

Men till slut kom den. Skogsvägen ingen vet var den leder men som vunnit kampen över töandet och bjöd på underbar, tjock och tung snö i mittremsan. Som gjort för att springa låren trötta i.

Och det var där någonstans som jag förivrade mig. Spanade in i skogen längs min fina väg och blev sugen på lite trixande. Hoppade över diket, in bland träden och påbörjade hemlöpningen. Ägnade en kvart åt att hoppa över trädstammar och lyfta ordentligt på fötterna för att komma fram i stundtals halvmeterdjupa snöhögar. Hade det hemskt bra. Tills smältvattenbäcken dök upp.

Och där stod jag. Med fötterna doppade i ankeldjupt, iskallt granbarrsbrunt vatten. Rysningen vandrade från tårna upp via magen och eskalerade i hårbottnen. Kan man få gåshud i ansiktet så var jag nog helt prickig på kinderna.

Men upp och hoppa. Fortfort ut på vägen igen. Snabba, snabba fötter som gjorde kadensrekord för att få upp värmen igen. Sprang förbi hästhagar och juldagsmiddagsätande familjer. Mindes Laholmsloppet i somras. Kom hem och ställde mig på hallmattan. Droppandes. I skorna två sjöar.

Idag är snön på väg tillbaka. Och jag ska ha revansch.

Jullöpning!

Man är visst en riktig löpare när man ger sig ut och springer på julafton. Undrar om skuttande och ystert trippande utanför spåren i snöhögarna också räknas? Jag älskar vintern! God jul på er allihop!

Vinterväglag och avkörningar

När jag gav mig iväg småsnöade det. Sofistikerade, tillrättalagda flingor. När jag kommit ett par kilometer snöade det snöbollar. Sen kändes det som om någon försökte rulla in mig i en snögubbe.

Om jag gillade det? Såklart! Hur kan man göra annat när man efter avslutad löpning ser lika snygg och nersnöad ut som de här coola långlöparna?

Lite svårt att hålla kursen i kurvorna, hamnade av misstag ute i skogen ett par gånger eftersom det inte riktigt gick att svänga när fötterna slirade iväg. Och backarna tog en stund att ta sig uppför enligt principen ett steg fram, två steg bakåt. Ungefär.

Men apropå slira. Hur gör ni andra i vinterväglag? Broddar? Andra skor?

Ja se det snöar!

Hm. Där bakom stjärnan snöar det. Kanske läge att ge sig ut och springa innan stormen kommer?

Positiva Therese: Skidspårsjakt

Ibland känner man bara för att dra nåt gammalt över sig. Som när man kommer på sig själv med att för tredje gången inom ett par dagar skriva ett beklagande inlägg om hur synd det är om mig på grund av en spruta och om hur ont det gör i armen. Fuck that arm!

Nya tag nu.

Jag spanar skidspår och tänker positivt. I Åkulla mellan Ullared och Varberg har de ägnat helgen åt att göra snö. Just nu ligger där 700 meter dubbelspår och bara väntar på mig. I Ätran lite öster om Ullared har de knåpat ihop 1700 meter! Och jag får rapporter om att det minsann åks på golfbanor runt om i länet. Dessutom, även om jag inte tänker dra mig så långt nordöst som till Tranemo så känns det lite fint att kunna konstatera att de är igång där också. 600 meter har de ordnat.

Ovanpå allt det här så lovar SMHI snöstorm ikväll och i natt!

Nu är frågan bara när sjutton jag ska ha tid att ta på mig skidorna...