Ultramagi

Haha, jag sitter här och blir lite tårögd. Sitter nämligen och läser lite på ultradistans.se och frossar i motiveringar till varför man ägnar sig åt ultralöpning och i berättelser om första ultraloppet. Mattias Bramstång som var den första jag kom i kontakt med när det gäller såna här prylar skriver så vackert:

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: ”Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga.”

Något liknande det där tänker jag ungefär varje gång någon säger att man är "duktig" som springer, eller när någon ser ut som om jag är dum i huvudet när jag säger att mitt söndagsnöje är att springa en och en halv mil i makligt tempo.

Förresten är jag helt förälskad i Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running. Jag läser långsamt, små snuttar i taget. Jag vill inte att den ska ta slut.

Jag vill också vara ultra!

Det kommer inte hända inom den närmsta tiden, men efter att ha spenderat lite över en timme tillsammans med ett fyrtiotal ultrisar i Slottsskogen igår så blev jag ännu mer stensäker; det är ultralöpare jag vill bli!

Medan jag rusade mina knappa 80 minuter runt, runt på långa slingan på Spring för barnen så sneglade jag lite avundsjukt då och då på ultralöparna på korta banan. 6 dagar skulle de hålla på. Fatta, 6 dagar! Det är mer än galet. Och så häftigt.

Jag hade en fin stund i Slottsskogen. Sprang mina kilometrar i lagomtempo, studerade löpstilar, hängde lite i tältet och spanade nyfiket på alla mat- och dryckgrejer och pratade med långspringare. Hörde om 12H-lopp inomhus på betongbanor, deletapper på Transeurope footrace och om hur många timmar på samma varv tillsammans med ett femtiotal andra galenpannor skapar underbar gemenskap.

Det är något med tidslopp alltså. Visst, det är till exempel säkert en grym känsla att korsa mållinjen i Berlin, Stockholm eller New York efter 42,195 kilometer, men det är något som tilltalar mig med att springa en viss tid snarare än en viss sträcka. Särskilt när man måste springa den sträckan på en viss tid. Eller det kanske man inte måste, men det vill man ju. Eller jag vill. Och jag vill hela tiden springa distansen lite snabbare också.

Träffade på KG Nyström där i tältet också. Han fick det till att jag nog skulle kunna springa 6H om ett år eller så. Jag vet inte jag. Men någon gång inom de närmsta åren ska jag bannemig komma dit!

Jag springer för barnen!

6-dagars har just börjat i Slottsskogen. Jag är dock inte med, jag springer med ett hyrt chip hur länge eller kort jag vill. På min bana springer jag och en skitsnabb man i rullstol.

Ett bra sätt att använda vinden

Imorse hade jag ett par pestiga kilometrar på grund av en hemsk motvind. Nu är jag på väg med tåg till Göteborg, och i Apelviken i Varberg inser jag att det finns ett löpningstillbehör som jag borde skaffa - en kitesurfskärm! Jävlar vad fort det skulle gå! :)

Olika världar

I brist på helikopter som kunde ta mig tillbaka till Stockholm och långpass med Snorkkis och några andra så tänkte jag att jag skulle göra sådär en 80 minuter för mig själv imorse. Så blev det inte. Jag sprang lite för fort och valde istället att försöka hitta en ny femkilometare på asfalt som jag kunde ägna mig åt ett tag framöver. Det gick sådär. Av någon anledning gillar inte stadsdelen Frennarp mig. För andra gången (av två försök) hamnade jag helt fel när jag sprang runt bland husen där. Plötsligt var jag på stigen nere vid Nissan igen, något som inte alls var meningen. Och där, bland alla hundpromenerare och cyklister, så mötte jag ett gäng uppklädda tjejer. Med ölburkar i händerna, glittriga ögon och fnissiga ansikten. I kontrast till mig då, med svett i händerna, svett i ögonen och svett i ansiktet. Jag tittade förvånat på dem, de tittade förvånat på mig. Och det fina mitt i allt är att vi hade förmodligen lika roligt med våra olika morgonsysselsättningar, men snacka om att vi kändes som varandras totala motsatser.

Blogginspiration och prestationsångest

Jag började springa i april i år. Framför allt bestämde jag mig för att göra det på grund av att jag insåg att om jag ska åka Vasaloppet så måste jag jobba på konditionen seriöst. Men jag blev också oerhört inspirerad av en del fantastiska och coola löpare runt om i bloggvärlden och på Funbeat som jag följt på avstånd under en tid. Jag läste om underbara morgonlöpturer, springkickar och runner's high, om hur skönt det är att andas gnistrande kall luft när vintern plötsligt kommer tillbaka en lördagmorgon i mars och om långa, magiska ensamma stunder längs stigar som ingen annan rörde sig på. Jag läste om långa lopp, om korta lopp och om att spränga gränser. Och jag ville också uppleva allt det där!

Det var bloggvärlden som fick mig att ändra uppfattning om löpning som träningsform och livsstil. Innan jag köpte mina första löparskor tyckte jag löpning verkade värdelöst, skitjobbigt och något som jag omöjligt kan bli bra på. Men alla grymma, bloggande löpare där ute fick mig att tro att jag också kunde.

Häromdagen fick dock Löpning & livet mig att börja fundera lite på en baksida med all inspiration. Det är nämligen lätt att få lite prestationsångest när man läser om allt grymt som folk runt om i världen gör. Springer 100 miles i ett sträck, springer från Italien till Nordkap på 64 dagar, springer 12 timmar i Trollhättan... Och jag håller med Träningsglädje om att den här prestationsångesten något som vi skapar själva. Och precis som Ett liv i rörelse skriver så är det ingen som skriver typ "kolla på mig, jag är bättre än dig!". Jag skyller inte det på någon annan. Jag tycker det är helt grymt att folk ägnar sig åt galenskaper, och dessutom bloggar om dem så jag kan få inspireras av dem.

(EDIT: Jag tror dock inte att det är NÅGON som skyller sin egen stress på bloggvärlden, utan de flesta som känner sig stressade är nog väl medvetna om att det är något som ligger hos dem själva.)

Jag är en person som när jag upptäcker något nytt som jag älskar lätt satsar allt och lägger ner hela min själ och hela mitt hjärta i det. Och jag älskar verkligen löpningen. Den kärleken får mig att vilja prestera bättre, får mig att hela tiden flytta fram gränserna och målsättningarna. Och oftast går det bra, oftast är jag stolt över det jag gör. Men ibland dyker det upp, det där trollet i huvudet som tycker att jag borde kunna liiite mer. Trots att jag redan gör skitcoola saker efter mina förutsättningar. Hallå, jag har sprungit regelbundet i mindre än ett halvår, och jag ska snart springa en halvmara liksom! Det är GRYMT!

Min poäng är egentligen mest att jämförelsen skulle jag nog ägna mig åt oavsett om bloggvärlden fanns eller inte. Under pissiga löppass är jag rätt bra på att spana lite extra på killen som springer om mig med världens lättaste löpsteg och bli lite frustrerad över min egen situation, till exempel. Men här är allt så serverat, några klick bort finns otroliga berättelser om äventyr som jag bara kan drömma om, än så länge. Och hur jag än ser det så ÄR det tudelat. Jag inspireras för det mesta, men stressas då och då eftersom jag inte alltid är en supermänniska som känner mig stensäker på mig själv.

Det är bara ett faktum, och något jag jobbar på att förändra. Jag tycker också att det allra bästa vore om vi kunde inspireras av varandra och sluta förringa våra egna insatser. Vi är ju alla grymma utifrån våra egna förutsättningar. Det är bara lätt att glömma det ibland.

Välbehållen mot alla odds

Det här spektaklet har tagit mig Halmstad-Stockholm och tillbaka idag. Jag satt nästan i knät på piloten och det kändes som att varje molntuss vi åkte in i var som en stor mur som knuffade oss av banan.

Förresten är det helt galet att man kan bli fysiskt trött av att sitta på arslet och lyssna och diskutera morgonradioprogram en hel dag. Jag har utmattningssymptom i mina ben. Men jag har fått så mycket nya idéer och känner mig plötsligt upprymd och ivrig att ta tag i den här hösten. Precis vad jag behövde för att inte grotta ner mig i höstångest!

Kaffe, kaffe och kaffe...

Möten och diskussioner en hel fredag... Mycket kaffe blir det.

Staden vaknar

Det är typ bara jag och duvorna som är uppe. Idag bär det av till Radiohuset i Stockholm. Synd att vi inte behöver byta flyg nånstans och vänta i tusen år på en enorm flygplats. Jag skulle vilja testa att springa mellan några terminaler.

Hur ska jag göra för att komma över...järnvägen?

Jag har funderat lite över vad som är bäst att skylla på och kommit fram till att allt är jobbets fel. Om inte jag hade klivit upp strax efter fem de senaste tre dagarna så hade jag aldrig virrat bort mig som jag gjorde idag.

Allt jag ville ha var en järnvägsövergång. Okej, jag råkade beräkna det hela lite fel och struntade i att springa under järnvägen på en cykelväg bredvid en stor bilväg. Tänkte att de som bor på "fel" sida om den stora bilvägen måste väl också kunna komma över järnvägen. Men icke. Jag sprang och sprang (dessutom med ryggsäck för första gången i livet eftersom jag hade med mig springkläderna till jobbet så jag kunde ge mig iväg direkt utan att spilla någon tid) och till slut var det ju bara att ge upp och vända. När jag väl kom under järnvägen och fram till idrottsplatsen hade min lilla uppvärmningsjogg plötsligt blivit 4k istället för 1,5 som var tanken. Och jag hade fått början till skavsår på halsen och blivit jävligt irriterad på min oergonomiska ryggsäck som inte är varesig löp- eller tjejanpassad.

Håhå. Nåväl. Jag lyckades inte springa 5x1000m eftersom jag var seg som en kola i benen. Däremot blev det 3x1000m i 4.30-fart. Ganska lyckat. Och jag var nästan helt ensam på IP, bortsett från miljoners flugor som ägnade sig åt att äta rent på en fågel som hade förolyckats på bana fyra. Jag lyckades missa att den låg där och sprang i godan ro förbi på bana tre. Någon meter före fågelskräcklet väckte jag liv i flugmiljarderna som forsade omkring mig som ett stort svart moln. Ganska osmakligt. Sedan bytte jag bana.

Jag tror på onsdagarna som min nya kvalitetsdag.

Äntligen lite kvalitetsliv!

Jag är på Sannarp. Jag springer tusingar. Yes!

I otakt med kroppen

Jag trodde idag var dagen då jag skulle springa snabbt som tusan på 5k. Snabbdistans alltså. Men icke. Det här blir nog istället dagen då jag går på ett bodybalancepass till och slöar lite. Man kunde ju annars lätt förledas att tro att benen i en ren glädjeexplosion borde springa av sig själv när de såg startbeviset till Stockholm halvmarathon på hallmattan när jag kom hem, men hände det? Nej. Var tog min löpvilja vägen?

Fast jag var väldigt sugen på att springa strax innan lunch. Och imorse vid åttatiden. Jag tror att min kropp ägnar sig åt att protestera mot den ändrade ordningen. Vaddå gå upp ur sängen klockan fem? Och vaddå sitta på arslet och jobba i åtta timmar? Och vem vid sina sinnens fulla bruk bestämmer att det är läggdags senast halv tio och därför big nono att träna hårt efter klockan åtta?

Jo, jag.

Stackars kropp. Den har fått njuta av flera veckors underbar tidsoptimering där jag kunnat träna på tider som passat kroppen och inte mitt arbetsschema. Nu är jag tillbaka i löneslaveriets värld med allt vad det innebär med sjuka arbetstider och makalös trötthet efter en arbetsdag.

Dagens "träning"

Ägnar mig åt att träna hjärncellerna idag. Måndagar har de senaste veckorna varit kvalitetsträningsdagar och så hade jag tänkt att det skulle förbli. Men efter helgens tävling är benen ännu inte tillräckligt pigga för 5x1000m så jag kanske får planera om och lägga mina intervaller på onsdagar istället. Särskilt om jag ska hålla på och springa lopp var och varannan helg.

Så nu sitter jag och läser allt man vill och inte vill veta om löpning istället. Nåt nytt lär man sig ju alltid.

Om att kunna själv

Jag har tänkt en del på lördagens lopp. Jag var verkligen helt knäckt några timmar innan starten. Kände mig ensammast i världen och undrade vad i hela friden jag gett mig in på. Men det värsta av allt var att jag hatade den där känslan så mycket att det för en stund spillde över i ett förakt för mig själv. Jag var arg för att jag inte kunde hitta motivationen och styrkan i mig själv att genomföra det där förbannade loppet ensam. Istället ville jag att någon annan skulle hjälpa mig. Jag ville ha någon att luta mig mot, behövde ha någon som kunde ta emot mig och säga att jag var bra.

Löpningen är något jag till stor del utför ensam. Det är jag som sätter upp målen, det är jag som lägger upp planer för hur jag ska nå dem och det är jag som ser till att jag kommer dit jag vill. Sen har jag förstås god hjälp i lite pepping och hejande vid sidan av, och ibland lite träningssällskap. Men oftast är det min egen lilla bubbla.

Och ibland kommer det motreaktioner, som i lördags. Jag ville inte vara en ensam liten ö i ett hav av folk som klappade om varandra och sa "hey, bra jobbat" och som lyssnade på varandras berättelser om den senaste timmens bravader. Och samtidigt som jag tänkte så så kände jag mig svag. Ville vara en sån som kunde klara mig själv.

Nu i efterhand är jag arg på argheten. Vad fan liksom. Man kan inte göra allt själv. Det är mänskligt att längta efter att slippa vara ensam om saker.

Hur lyckades jag då springa på PB trots allt? Ja, säg det. Kanske berodde det på ett telefonsamtal med lite kärlek? Kanske på lite pepping från Andréa? Eller kanske var det så att de där 52.45 fanns i benen på mig oavsett och att jag faktiskt klarade mig själv? Jag sprang hur som helst det bästa jag kunde under omständigheterna som rådde (en knixig bana med alldeles för många hörn och trånga passager där folk flanörsprang i bredd utan minsta intention att släppa fram medlöpare som ville springa lite fortare) och jag är stolt över mig själv.

Nästa paddeläventyr...?

Jag har haft en helt okej första dag på jobbet. Snackat rymden med forskare i Uppsala och sånt. Men ändå. Jag gör vad som helst för att få hålla kvar semesterkänslan lite till. Just nu sitter jag och tänker på en gul kajak. När vi paddlade bland sälarna utanför Getterön i fredags slängde jag ur mig att det här kanske är nåt att ägna oss åt nästa sommar...? Paddlingssemester liksom! Frågan är ju bara hur vi ska hinna med det mellan alla bergsbestigningar, Islandsresor, löparresor och träningsläger som jag vill fara på.

Hur som helst så kan man väl säga att jag blev rätt ordentligt biten av vår lilla tur i den långtradarbreda kajaken häromdagen. Det var något väldigt speciellt med att sitta så nära vattnet i en så liten farkost och lämna land bakom sig. Och sen ha massa guppande sälhuvuden omkring sig plötsligt, och allt som hörs är plasken när paddeln når vattnet och ibland knappt ens det. Jag fick lite Pappan och havet-känsla. Det var som att få tjugo snälla Mårror omkring sig, ett gäng varelser som drogs till det varma och ljusa (eller kanske snarare det märkliga och färgglada...) men som stannade på avstånd, i skuggan. Vackert så det räckte och blev över.