77

Ovanför träden, i dimman nånstans, ska Stubnerkogel ligga, det vill säga vårt hemmaberg.

Måndag 30 mars

Dimman låg som ett lock över Gasteinerdalen, och snön som föll under natten hade skapat ett metertjockt täcke av puder ovanpå de pistade backarna. Sjukt svåråkt, således. Och jag tog mitt förnuft tillfånga och bytte brädan mot ett par skidor. Och eftersom det var evigheter sedan jag åkte senast så hade jag helt missat carvingskidorna. Men den här måndagen var det förstås inte så att vi fick chansen att utnyttja carvingtekniken eftersom dimman gjorde att vi inte såg ett skvatt så fort vi kom över 1000 meters höjd, och nere i dalen var snön inget vidare, så vi fick härja runt bäst vi kunde i backar som vi inte riktigt såg.

På väg upp i Stubnerkogelbahn för första åket på skidor.

På Schlossalm, i snödimman.

Och det var så klart asroligt. Första skiddagen, rätt tomt i backarna på Schlossalmberget, det vill säga vårt grannberg som man kunde skida till och slapp åka buss (bussarna gick givetvis dit också, men vem fan åker buss om man inte behöver?), och efter lunchen på Kleine scharte på 2000 meter tänkte vi åka Österrikes längsta backe. 13 kilometer från toppen på 2300 meter ner till dalen i Bad Hofgastein. Men hur det nu var så var liftarna upp på toppen inte öppna, så det blev till att hålla sig lite längre ner och åka typ halva pisten. Vilket ju funkade det också. Särskilt när vi kom ner en bit nedanför trädgränsen och fick syn på gluggar i dimmtäcket.

Efter ungefär halva H2:an anade vi Bad Hofgastein någonstans där nere.

Dimman lättade dock inte ordentligt, så vi fick åka i dålig sikt hela dagen. Vilket ledde till att när vi skulle hem hamnade vi lite utanför backen i offpisten. Det var visserligen inte nån jättestor skillnad eftersom det kommit så mycket snö i de pistade backarna att det liknade offpiståkning även där, men lite mer kontrollerad kanske.

J försöker bemästra vad vi tror är en röd backe, men det visade sig vara några meter utanför.

Vi kom ner för Stubnerkogel trötta men glada. Kort sagt, en väldigt lyckad dag.

76

Söndag 29 mars

Vår Alpvecka bestod av sju perfekta dagar, tro det eller ej. Den som var närmast operfekt var söndagen. Jag trodde av någon anledning att jag skulle vara rätt bra på att åka bräda (hade förstås inte åkt på tio år, men å andra sidan så hade jag inte åkt skidor på ännu längre tid, så ja, jag tänkte väl att snowboardkunskaperna låg närmst till hands...), så medan J hyrde skidor traskade jag fram till uthyrare och sa att jag ville ha en bräda. Men jag försökte safea genom att förklara att jag inte åkt på tio år. Jag tror inte han fattade vad jag menade, för jag fick verkligen ingen nybörjarbräda. Dessutom satte han bindingarna på fel håll trots att jag sa klart och tydligt att jag åkte med vänster fram.

Och inte nog med det. Det var tjockdimma och man såg inte handen framför sig. Plus att det snöade. Som fan. Och jag ramlade, ramlade och ramlade. J gav upp skidandet och skaffade en bräda han också så vi kunde rulla runt i snön tillsammans. Vi åkte samma backe om och om igen hela dagen, utan att egentligen ha minsta aning om var vi var nånstans och hur det såg ut omkring oss, för sikten var så förbannat dålig. Vid tretiden föll jag för sista gången den dagen och slog i vänsterknät så det började blixtra för ögonen och tårarna strömmade nerför kinderna. Sen blev det liften ner från mittstationen och öl på Bad Gasteins (enligt guiderna) roligaste men (enligt mig) lite obegripliga afterskiställe. Där fanns inga sittplatser, men däremot ett sjukt roligt liveband som härjade runt på scenen.

Det var en väldigt lyckad dag, men tyvärr utan bilder eftersom min mobil surnade och dog under rådande väderomständigheter, och kameran låg hemma på rummet.

75

Nu är jag hemma. Och lite småsur. Okej att det är fint på sitt sätt med gröna gräsmattor och platt mark, men det går INTE upp mot Alper. Med snö. I solsken. Och med skidor på fötterna. Jag har haft det så jäääääävla bra!

74

Hejdå Sverige på ett tag! Håll tummarna för att jag kommer tillbaka hel och hållen.

73

Fatta! Sista dagen på jobbet på över två veckor!! Men det här med branta backar i Alperna har liksom satt sig på mitt huvud nu. Jag drömmer så märkligt. Häromnatten drömde jag skumma saker om komikern Tobias Persson, det var nåt om en labyrint och vattenpipor. Och inatt drömde jag att J åkte före mig till flygplatsen, för jag skulle bara. Så jag tog bussen en stund senare. Det var bara det att jag glömde min väska, så jag var tvungen att hoppa av mitt ute i obygden och försöka få lift tillbaka till stan. Och det fick jag, typ. Eller i alla fall till nåt tonårsnäste där mina liftgivare skulle hålla på och äta mat och ha sig. Så jag blev superstressad, och då kom en av killarna i gänget på att de ju hade ett alternativt färdmedel stående i en garderob. Det visade sig vara en burliknande flygande stol, kändes inte helt stabilt. Men det var ju inte mycket att be för; bara att tacka och ta emot och sätta igång stolhelvetet. Så jag flög längs kusten men tog fel på stad och hamnade i Falkenberg på nån jävla blomsteraffär. Sen gick planet och jag fick aldrig åka till Österrike.

Sjuuukt jobbigt.

En annan sak jag drömde var att det plötsligt kommer intassandes ett gäng filbunkelugna människor jag aldrig sett förut på redaktionen. De tecknar till oss att följa efter, och så leder de oss in till ett madrassklätt och smått ljudisolerat rum. Därinifrån hör vi bara dämpade dunsar och vrål, och vi har ingen aning om vad som händer förrän nåt ljushuvud kommer på den briljanta idén att slå på tv:n. Då visar det sig att nåt slags monster var löst i stan, och på väg mot oss. Kanske en licensbetalare som lessnat på nåt vis? Ja inte vet jag. Vi satt där och ruttnade i det dära skyddsrummet hur som helst, medan män i skyddskläder kommer in med jämna mellanrum för att säga kryptiska saker.

Hujedamig alltså.

72

Jag har försökt vara vuxen och lugn och inte hetsa upp mig. Men nu får det fan vara nog. Hur i hela friden kan det vara så att 99 procent av Sveriges befolkning inte vet vad som är skillnaden på en cykelbana och en gångbana? Om du sitter som ett frågetecken just nu så kan jag ju upplysa dig:

MAN CYKLAR PÅ EN CYKELBANA OCH GÅR PÅ EN GÅNGBANA.

Inte tvärtom.

Så, förihelvete, alla ni flanörer, promenerare, gångare, stresssmåspringare; håll er ur vägen från mig när jag kommer cyklandes. Och ge fan i att ge mig onda ögat när jag plingar på er för att ni ska flytta er från min väg. Och slå upp GÅNGBANA i en ordlista, ni kan även testa att ringa typ Vägverket eller närmsta trafikskola och be dem beskriva hur en skylt för gångbana respektive cyklbana ser ut, och sen kan ni ge er ut på en liten promenad och studera hur dessa skyltar ter sig i verkligheten. Kanske får ni en liten uppenbarelse. Kanske slutar ni vandra i flock där jag ska cykla.

71

Ytterligare en anledning att gilla Fever Ray: Tröjorna som säljs vid spelningarna är klimatsmarta!

70

(Bild lånad från gp.se)

Alltså. Det finns nog ingen coolare människa än Karin Dreijer i hela världen. Det går liksom inte att beskriva gårdagkvällens spelning. Den var helt sinnessjuk. Att ljudbilden var rätt rutten på inledande If I had a heart hade liksom ingen betydelse när Dreijer traskar in på scenen klädd i nån slags medicinman/myskoxe-utstyrsel som kunde få Chewbacca att gråta av glädje. Och att jag fortfarande trots över två månader i sällskap med Fever Rays platta inte riktigt fått grepp om alla låtar utan mer betraktar den som ett enda sammanhängande ljudlandskap än enskilda spår blev rätt tydligt under spelningen; jag hade svårt att skilja på låtarna. Men det hade inte heller nån betydelse, för det här var egentligen inte en konsert i ordets rätta bemärkelse; det var en skräcksaga. En skräcksaga som dundrade genom kroppen. Det var inte som att jag upplevde ljudet med öronen enbart, utan musiken och framför allt den monumentala basen manglade sig rätt in i kroppen på alla håll och kanter. Obehaget liksom kröp i hela kroppen under de första låtarna. Scenljuset var i stort sett obefintligt under första halvan, och det gjorde kostymerna ännu läskigare. Kontrasten till det jävligt effektiva och snygga laserljusspelet som utgick strax bakom Dreijer och fortsatte ut över våra huvuden var minst sagt stor, och det gjorde det hela bara ännu mer suggestivt. Och mitt i allt dessa mormorslampskärmar som stod utspridda på scenen och blinkade i takt. Helt stört.

Det var som att kliva in i en galen människas uppdiktade sagovärld, en värld där saker som man tror ska vara söta är förvridna och obehagliga när man kommer närmre.

Hur som helst, nåt av det bästa jag sett på bra längre. Och varje gång jag befinner mig på en spelning av det här slaget blir jag bara ännu tröttare på gitarr-gitarr-bas-trummor-tramset. Kom igen när ni hittat på nåt nytt.

69

L introducerade mig för Ladyhawke idag. Oh my god vilken cool brud! Ytterligare en anledning att minimera antalet män i skivsamlingen.

En av de få män som inte känns meningslösa i sammanhanget är Patrick Wolf. Jag längtar så jävla mycket tills han får arslet ur och gör klart den där nya skivan.

68

I feel like I wouldn't like me if I met me
I can't stop talking for fear of listening to unwelcome sound

67

Fick en liten sms-rapport från österrikiska Alperna där en kollega befinner sig just nu. Strålande sol och massa härlig snö. Och umpaumpamusik. Känns lovande. Jag längtar!

Idag har jag för övrigt fixat lite med min hårda image. Har skaffat handskar så jag kan jobba ordentligt med skivstängerna. Jag kommer se stentuff ut. Att sedan handskarna är rosa mellan fingrarna kanske drar ner coolheten något, men de är superfina.

66

Nu är jag lugn och mild som en filbunke. På sätt och vis är det nog bra att jag slutat med boxningen och börjat med combat istället, då slipper ju någon annan lida för att jag är sur och pissförbannad emellanåt.

Jag älskar tisdagsträningen. Body balance först, och det här kvartalets pass kan bli hur bra som helst känns det som, bara jag får koll på de nya grejerna som jag inte gjort förut. Samma sak med Body combat - jag gillar verkligen nya koreografin. Idag körde dessutom mina två favoritinstruktörer teamteach. Jävligt peppande och vansinnigt roligt. Men nu är jag trött som en säl och tänker somna som en sten.

65

Hm. Jag riktigt känner hur ögonen smalnar och mungiporna dras ner i ett vansinnigt bistert uttryck. Man kan väl säga att det ska bli jäääävligt skönt att slåss lite på träningen ikväll. Jag är så förbannad och less.

64

Förresten. Rätt låt vann igår. Jag är fan kär i Malena Ernman. Hon är så himla snygg och cool att jag bara dör. Även om det kanske inte var den bästa låten, bäst var Moving on. Jag är nog helt kär i Sarah Dawn Finer också, framför allt för att den låten är så satans mäktig, och för att hon gör den så himla bra. Och det var så förtvivlat spännande igår, jag har nog aldrig rest mig upp ur soffan och bitit på naglarna och kvidit medan poängen delats ut förut. När tittarnas dom över Sarah kom höll jag på och dö. Jagvar i princip övertygad om att alla småflickor skulle ha röstat på Måns Zelmerlöw eller EMD, så då blev jag så himla nöjd när Måns fick jättelåga poäng av tittarna. KAN HAN HA.

63

I förmiddags orsakade jag ett mindre asgarv över en kopp kaffe. Jag avslöjade mina Vasaloppsplaner för systrar och föräldrar, och de mottogs alltså med stor munterhet. MEN JA BJUR PÅ DE! Fan vad jag ska åka, snabbt som tusan kommer det gå.