Den här dagen kan vara den roligaste på länge. Jag har fixat en nakenchock och nästan vinterbadat. Live i radio. Helt sinnessjukt roligt.

Jag brukar gilla Snusmumriken. Men just för tillfället tycker jag nog inte riktigt att han ens har ett existensberättigande. Jag blev plötsligt så trött på relationsanarkister. (Det vill säga, i viss mån mig själv).

Jag är expert på att göra saker halvklara. Sitter och spanar på min snart färdiga klänning som jag hållt på med all ledig tid jag varit hemma idag och igår. Och jag bara orkar inte göra den klar. Jag ska bara sy ihop överdelen och underdelen och handsy lite vid dragkedjan. Fålla kan jag göra på tåget på väg till Stockholm på lördag. MEN JAG ORKAR INTE. Och att sy är ändå det roligaste jag vet. Men det går bara inte. Inget blir färdigt, det sitter massa halvklara saker i mitt huvud som jag inte kan göra något med. Istället lyssnar jag på Anna Ternheim och tycker lite synd om mig själv i största allmänhet.

Och sen börjar jag redan tänka på måndag. Först tänker jag, åh i helgen blir det stort kalas med 1600 Sveriges radiomedarbetare, skojskoj!, sen tänker jag ojdå, när ska jag hinna sova?, sen är jag framme vid måndag och då får jag ångest. För ärligt talat, när ska jag egentligen hinna sova? Sedan jag började jobba i Halmstad har mina helger blivit helt heliga. Om jag inte får sova ordentligt en av de där två nätterna så får jag panik och vill lägga in mig på psyket. På riktigt panik, andningssvårigheter liksom.

Usch.

Bort med måndagstankarna. Jag borde lära mig meditera eller nåt.

Lyssnar på Eldkvarn och funderar. Och jag tänker på det här med kreativitet. Alla vill väl vara små kreativa idésprutor som formligen bubblar av festliga idéer och tankar, medan det inte är riktigt lika coolt att vara en administratör och förvaltare som ser till att saker och ting blir gjorda. Jag älskar båda sorterna, men hamnar väl förmodligen om jag måste sorteras i den senare kategorin. Fast bara för det är jag inte totalt jävla idéfattig och snyltar på andras kreativa bubbla. Snarare är det väl så att det går att vara kreativ och idébubblig på olika sätt. Jag är extremt känslig för hets och blir helt låst om någon ställer uttalade krav på mig att jag ska komma någonstans med mina tankar.

Dessutom insåg jag en sak tidigare idag, nämligen att jag inte tror på det jag säger. Det spelar ingen roll om jag kommer på världens bästa idé, för jag kan inte presentera den på ett trovärdigt sätt eftersom jag sågar den själv innan den ens kommer över mina läppar. Och hur jävla bra är det? Istället ägnar jag mig åt att slicka i mig andra människors kreativitet och uppmuntra dem att förverkliga sina fantastiska tankar. Inget fel med det förstås, men jag bara önskar att jag kunde vara lika peppande när det gäller mig själv.

Förutom varför alla tycker om att fira jul så har en annan nygammal fascination för obegripliga beteenden dykt upp i mitt huvud idag. Nämligen killars eviga pillande på snoppen. Jag menar, det är väl okej om man är fem och heter Kalle, men är man över femton och vistas i offentliga miljöer behöver man väl för i helvete inte stå med båda händerna ogenerat innanför byxorna, pillandes och fixandes? När jag var på gymet idag dök det upp en snubbe som ställde sig typ två meter ifrån mig medan jag låg på en pilatesboll och gjorde crunches, och han hade inte bara händerna innanför vartenda litet klädesplagg som täckte hans arma underkropp, han stod dessutom och drog ut byxorna jäääättelångt ut, som om han tänkte stoppa ner en jordglob i dem eller nåt. Och jag tänkte att om han nu behöver vädra eller svalka av sig kan han väl gå in på toaletten.

P och A pratade om julgranar i morse. De ska tydligen bli dyrare i år. Och med anledning av det tycker jag att vi kan lägga ner hela julen. Ge mig en flygbiljett till Island och låt mig slippa skiten. Det här var liksom sista argumentet. Inte nog med att de sociala prestationskraven är enorma under julhelgen, julskinkan obegriplig, sillen stendum, tomten ska vi bara inte tala om - nu är dessutom granen oförskämt dyr. Inte för att jag gillat tanken på att släpa hem ett barrmonster de senaste 25 åren heller, men det här kan väl ändå liksom vara spiken i kistan på folks julvurmande.

Missförstå mig rätt; jag gillar julen på sätt och vis. Det är fint att kunna vara ledig ihop med folk man tycker om, det är trevligt att äta god mat ihop och jag älskar allt ljus och alla fina röda kulor. Men jag pallar inte juleriet. Julklappar, julångest och julmat liksom, vad är dealen? Ge mig lugn och ro, ledighet och praliner. Sen är jag nöjd.

Nyss insåg jag hur jävla fånig alternativt sjuk i huvudet jag måste se ut medan jag springer runt och gör hemmafrusysslor. Eftersom jag tvättar så har jag typ inga rena normala kläder, och det fick mig att börja tänka på alla tokiga kläder jag har, så då började jag testa lite olika klädkombinationer mellan disk- och städattackerna. Så nu sitter jag här klädd i minishorts och blus kombinerat med röda strumpbyxor och sidenscarf. Jag ser ut som en liten sailor. Och det är väl okej. Men sen är jag lite lat också och orkar inte ta på mig normala skor när jag springer upp och ner i trapphuset till tvättstugan, utan tar enklast möjliga skoalternativ. I mitt fall innebär det högklackade skor som man kan kliva i utan att behöva böja sig. Så jag svassar alltså runt i minishorts och högklackat. Medan jag städar.

Åh MaryJet!! Jag kan inte sluta lyssna på I lie. Vilken låt. Och vilken kvinna! Coolast i stan, lätt.

Häromveckan blev jag kramkompis med en bekant. Alltså, vi gick från att hälsa på varandra genom att ta varandra i handen till hälsa med en kram. Och det var liksom inte riktigt jättespontant och härligt och sådär "nu känner vi varandra jättebra och vill bli hejochkram med varandra", utan snarare bottnade det i en lite tillkämpad dialog förra gången vi sågs och tog varandra i handen om att ja, nästa gång kanske vi borde kramas som hälsning. Detta eftersom våra gemensamma bekanta som var med ju faktiskt var hejochkram med oss båda, och det blev liksom lite pinsamt alltihop. Så nu var det ju oundvikligt att vi skulle kramas den här gången. Vi konstaterade att ja, okej, vi skulle ju bli kramkompisar hehe, och sen kramades vi sådär som man gör med folk man egentligen inte vill vara fysisk med, alltså, med en hand och lite stelt.

Och jag har inte kunnat släppa det här sedan dess. Va fan liksom, jag har inget emot min bekant, tvärtom så tycker jag väldigt bra om henne. Men jag känner henne egentligen inte mer än som nån slags legend, för flera av mina andra kompisar känner henne och tycker hon är underbar. Och var någonstans i den beskrivningen finns belägg för att flytta upp henne på min hejochkram-lista?

Jag har inte så många på min hejochkram-lista, mende som finns där kramar jag gärna, ofta och hårt. Fast nu känner jag att det har blivit lite fel.

Jag kom att tänka på det här när jag läste på mitt så kallade favoritrelationsforum på Aftonbladet, Wendela. Terri Herrara Eriksson satte ord på mina tankar, och jag tänker härmed vägra kramas med folk som jag inte alls vill kramas med.

Idag har vi vd-besök. Tidigare hade jag aldrig ens sett vår vd på bild, men nu har jag bildgooglat henne lite. Och fan vad den kvinnan har festliga glasögon hela tiden! Vissa ser helt galna ut, andra svårbestämbara, en del sjukt snygga och en del mer eller mindre bisarra. Eller är de coola?

Att åka till Göteborg den här helgen kan vara mitt smartaste beslut den här hösten. Jag känner mig stark, inte fulast i världen och förbehållningslöst omtyckt som aldrig förr. Och jag behövde verkligen känna mig omtyckt en stund.

Sen kan man ju alltid ha invändningar när det gäller aktiviteterna som utövades. Jag hade väldigt roligt på Storan i gårkväll, men jag undrar fortfarande vad det var för missanpassad dj de hade ställt vid skivspelarna. Han kan inte kollat på dansgolvet en enda gång under kvällen. När han äntligen träffade rätt och körde en låt som fick oss få som faktiskt befann oss på golvet att le lyckligt och dansa järnet, då kan man ju tycka att han borde fortsätta på typ samma spår, men nejdå. Då spelade han nåt sjukt osvängigt med Bad Cash-Martin på sång som dödade alltihop. Och så höll han på, hela kvällen. Först Skimret, sen nån skitlåt med Sambassadeur liksom.

Men vad värre var, vi gick ju dit för att se Johan Heltne som jag kände för att hypa lite efter att ha lyssnat om och om igen på honom de senaste dagarna. Men det var en av de sämsta spelningarna jag nånsin sett. Och det handlade verkligen inte om att musiken var dålig, men ljudteknikern hade nog en riktigt usel kväll. Eller så var han och dj:n samma person och totalt tondöv. Sången var mixad alldeles för lågt, trummorna för högt och allt annat låg som en matta, omöjlig att urskilja något ur. Plus att det satt ett sjukt irriterande gäng idioter i baren som pratskrek till varandra hela tiden. Och så var Heltne på dåligt humör, eller kanske blev han det med tanke på hur uselt allting var. Nåja. Kontentan: Allt som kunde gå fel gick fel den där kvällen. Men trots det hade jag det helt underbart. Jag vet ju hela tiden att jag saknar mitt göteborgsgäng, men det blir än mer uppenbart varje gång jag åker och hälsar på. Då vill jag aldrig åka därifrån.

Jag och M pratade en del om hur annorlunda vi lyssnar på musik nuförtiden. Det handlar inte längre om skivor, och det har det väl i ärlighetens namn inte gjort sen man var sexton år heller, men det handlar heller inte riktigt om låtar längre. Istället är det passager, textrader, slingor och grejer som man, i hans fall, kan sampla och loopa, och i mitt fall lyssna på om och om igen till hjärnan sprängs. Och de senaste dagarna har det handlat mycket om första raderna i Laaksonen, Laaksonen:

jag lämnar mina saker här så jag kan komma tillbaka
för att inte du ska påminna mig går jag innan du vaknar
det är inte kärlek
inte förväntan
inte ens hopp
bara en bestämdhet om att aldrig släppa taget om din kropp

Innan idag hade jag en dagdröm. Men det var inte en sån där tankedröm, när man går runt och fantiserar om saker. Istället hade jag som en vanlig nattdröm, fast på dagen. Det var som om jag sov. Men eftersom drömmen inträffade medan jag var ute och promenerade så hoppas jag verkligen att jag var vaken. Hur skulle det annars sett ut? Nåja. Jag drömde om en annan plats och ett annat själv. Det var hav runtomkring och det var storm. Jag var klädd i stora stickade kläder, och i närheten av mig fanns varma, omtänksamma människor. Det var längesen jag kände mig så trygg.

Nånstans kan jag inte låta bli att tycka att Aftonbladet och E24.se är liiiite hycklande... "Hit flyr svenska skatteflyktingar" är den braskande rubriken på deras första sidor, och sen när man klickar hamnar man på artikeln, och då har rubriken bytts till "Bästa länderna att flytta till efter pensionen". Jojo. Man kan liksom lära sig hur mycket man kan tjäna, hur man isåfall gör och var skatten är lägst.

Snart kommer min hjärna vara så proppfull att jag borde få semester. Idag har G nämligen visat mig Mandozzi! Och jag fick en orgastisk upplevelse av allt ljudpill man kan ägna sig åt. Bara en sån sak som att man kan göra egna inställningar på precis alla gästmikar och inte har alla på samma regel och sånt skit liksom. Och att man har en flyttbar antenn på HF-bilen så att man kan flytta på antennen istället för bilen om mottagningen är pajj. Och man kan ställa in grejer på en regel i en helt annan studio än där ljudet ska användas, och så kan man skicka iväg regeln dit man vill ha den!

Nu har jag en egen mix som jag kan använda, där jag kan leta efter det PERFEKTA ljudet när jag intervjuar eller tankar in. Jag blir helt till mig. Det finns liksom tusentals små rattar och filter och grejer man kan använda sig av för att finslipa ljudet! Jag äääälskar radio!