Att åka till Göteborg den här helgen kan vara mitt smartaste beslut den här hösten. Jag känner mig stark, inte fulast i världen och förbehållningslöst omtyckt som aldrig förr. Och jag behövde verkligen känna mig omtyckt en stund.

Sen kan man ju alltid ha invändningar när det gäller aktiviteterna som utövades. Jag hade väldigt roligt på Storan i gårkväll, men jag undrar fortfarande vad det var för missanpassad dj de hade ställt vid skivspelarna. Han kan inte kollat på dansgolvet en enda gång under kvällen. När han äntligen träffade rätt och körde en låt som fick oss få som faktiskt befann oss på golvet att le lyckligt och dansa järnet, då kan man ju tycka att han borde fortsätta på typ samma spår, men nejdå. Då spelade han nåt sjukt osvängigt med Bad Cash-Martin på sång som dödade alltihop. Och så höll han på, hela kvällen. Först Skimret, sen nån skitlåt med Sambassadeur liksom.

Men vad värre var, vi gick ju dit för att se Johan Heltne som jag kände för att hypa lite efter att ha lyssnat om och om igen på honom de senaste dagarna. Men det var en av de sämsta spelningarna jag nånsin sett. Och det handlade verkligen inte om att musiken var dålig, men ljudteknikern hade nog en riktigt usel kväll. Eller så var han och dj:n samma person och totalt tondöv. Sången var mixad alldeles för lågt, trummorna för högt och allt annat låg som en matta, omöjlig att urskilja något ur. Plus att det satt ett sjukt irriterande gäng idioter i baren som pratskrek till varandra hela tiden. Och så var Heltne på dåligt humör, eller kanske blev han det med tanke på hur uselt allting var. Nåja. Kontentan: Allt som kunde gå fel gick fel den där kvällen. Men trots det hade jag det helt underbart. Jag vet ju hela tiden att jag saknar mitt göteborgsgäng, men det blir än mer uppenbart varje gång jag åker och hälsar på. Då vill jag aldrig åka därifrån.

Jag och M pratade en del om hur annorlunda vi lyssnar på musik nuförtiden. Det handlar inte längre om skivor, och det har det väl i ärlighetens namn inte gjort sen man var sexton år heller, men det handlar heller inte riktigt om låtar längre. Istället är det passager, textrader, slingor och grejer som man, i hans fall, kan sampla och loopa, och i mitt fall lyssna på om och om igen till hjärnan sprängs. Och de senaste dagarna har det handlat mycket om första raderna i Laaksonen, Laaksonen:

jag lämnar mina saker här så jag kan komma tillbaka
för att inte du ska påminna mig går jag innan du vaknar
det är inte kärlek
inte förväntan
inte ens hopp
bara en bestämdhet om att aldrig släppa taget om din kropp