Täby extreme challenge från sidan av

Vilken jädra helg. Vilka kämpar. Vilka löpare! Jag är fortfarande lite tagen av hela den här upplevelsen. Täby extreme challange - här snackar vi utmaning i dess råaste form!

Att vakna i Stockholm lördag morgon, titta ut och konstatera att jaha, aprilväder var det ja. En decimeter snö på marken och lika mycket i luften. Kallt, blött och jävligt. Att försöka peppa iväg en löpare som inte alls tycker att 100 miles i snöstorm är något han vill pyssla med en aprilhelg. Att själv anlända till Ensta krog framåt kvällningen och inte ha en aning om hur det är att springa i iskallt smältvatten, lera till fotknölarna och en annalkande kyla, men ändå göra sitt bästa för att le, peppa och försöka vara världens bästa funktionär.

Att träffa Mia, detta yrväder av leenden, organisation och en allt omfamnande glädje inför andras prestationer. Att medan mörkret faller och natten anländer hacka korv, hälla upp chips, blanda sportdryck, småsnacka med trötta, arga, förvirrade, slutkörda, superlyckliga, maniska, magiska och makalösa löpare. Att se löpare passera, om och om igen, ibland med tom blick, ibland med jävlaranamma i hela ansiktet och ibland med ett leende.

Att bli rädd när någon ringer och säger "kan någon ta en bil och hämta en löpare borta vid Skavlöten, han ragglar omkring och vet inte var han är".

Att bli glad när Benet ger sig ut på sitt åttonde varv och man vet att han kommer att klara det. Att bli överlycklig när han springer över mållinjen för sista gången och han faktiskt gjort sitt första 50-mileslopp. Att höra Z efter sex tuffa mil säga "nä, nu springer jag inte en meter till, det här är inte roligt" och veta att det inte någon mening med att försöka övertala.

Att höra Rikard säga efter målgång på 50 miles "vad roligt det var med vädret, det blev ju lite mer spännande" och veta att han menar det.

Att se Anders glada leende varv efter varv under natten och tänka att jo, det här är hans lopp, det här är loppet då han för första gången får springa 100 miles. Att klockan sex på morgonen höra honom resonera om de sista fyra milen - "jag borde vara klar till två" och för första gången som vi känt varandra se honom sammanbiten och utan det där leendet.

Att plocka fram våffeljärnet och se total lycka i ögonen på löparna som får något varmt i sig mitt i nattens minusgrader.

Att sätta sig på bussen in till stan vid halv åtta på morgonen och lämna de kvarvarande löparna i de andras händer.

Att strax innan två på eftermiddagen kolla liveresultaten på jogg.se och se siffran "16" efter antal varv på Anders resultatrad.

Att vara omgiven av hjältar.

Tack löpare, arrangörer och vänner för en fantastisk helg. Jag är helt överväldigad.

Rikard och Anders vid halvsjusnåret. Pigga och glada!

Funktionärsgänget som jobbade och slet när jag anlände. Mia med mössa i mitten.

Lite lagom sur Z som kämpat hårt och just sprungit fantastiska sex mil i leran. Kika in hans blogg för bilder från banan!

Lördagsmys?

Halv tolv på natten. Löparna har snart varit ute i ett halv dygn.

Kvart i tolv springer Rikard över mållinjen. 50 miles avklarade!

Bästa nattmaten!

Gryningen är här. Temperaturen faller medan solen stiger.

Här är klockan halv fem på morgonen. Om en timme har vi vinnarna på 100 miles i mål. Anna Grundahl sätter ett helt otroligt svenskt rekord på distansen - 17.30.58. I snömodd, isvatten, snö och annat helvete. 

En annan löpare som vi väntade på här var Freddy Yeoh från Singapore som mig veterligen aldrig hade sett snö förut i sitt liv. Han genomförde loppet på 24.41. Helt otroligt.