Invalid löpare

För en stund sedan var jag tvungen att gå ner för en trappa. Under den timme det kändes som att det tog att ta mig ner funderade jag över vad som skulle uppfattas som konstigast - att halta ner på rätt håll med ansiktet förvridet i en djävulsk grimas eller gå ner baklänges relativt smärtfritt.

Jo, jag har träningsvärk. Å det grövsta. Universums värsta. Så illa att jag för en nanosekund imorse funderade på att sjukskriva mig.

Och allt jag har att skylla på är frånvaron av styrketräning och seriös löpträning det senaste halvåret.

Nåväl, jag kan ju frossa i vetskapen om att jag verkligen gett allt i helgen. Jag sprang uppför sjukt jobbiga backar trots att benen skrek om nåd, jag gav mig fan på att klara alla de där sammanlagt drygt tio minuterna planka och jag slet mig igenom varenda grodhopp och känguruhopp som våra diktatoriska tränare beordrade oss att utföra. Och jag masade mig ur sängen igår morse trots att jag egentligen ville ligga kvar, och sprang ett fysiskt plågsamt men mentalt underbart kort långpass a nittio minuter i vackra omgivningar jag aldrig tidigare sett.

Nu är löpsäsongen officiellt igång, och jag är så himla peppad på alla roliga pass som jag kommer få chansen att genomföra. Efter att träningsvärken mildrats till en hanterbar nivå.

Strax innan fredagens teknik- och löpskolningspass skulle börja...

...och här i väntan på avslutande stafett som mitt lag vann med hästlängder.

Lördagens backpass sprangs i terräng jag inte varit i sedan högstadietiden. Vi utgick från en av tävlingsarenorna på sommarens O-ringen, nämligen Gyltige ett par mil från Halmstad. Oerhört vackert, och skrämmande och oväntat kuperat.

Felicia i gula jackan var en av de diktatoriska styrketräningstjejerna. Till vardags simmare, så det var hennes uppe-på-land-styrketräning vi fick ta del av. Satan i gatan säger jag bara.

En del av den skrämmande kuperingen hette Svarta klippan och dit var det femtio höjdmeter på fyrahundra meter. Upp till toppen på den skulle vi springa två gånger. Sjukt jobbigt. Sen fortsatte vi till nästa backe - sjuttio höjdmeter på ca 1k, men de skulle inte springas rätt upp, utan i idiotenform...

Behöver jag säga att den lilla decimerade skara som samlades på söndagmorgonen för långpass i olika längd var riktiga hjältar...? Medan jag och mina fyra vapendragare från vänster Kenny, Eskil och Martin och så Johan i orienteringsjackan i mitten hasade oss igenom 15k på 90 minuter bland annat genom naturreservatet Gårdshult, så sprang de andra en halvmara på ungefär samma tid. Starka, fantastiska löpare!