Här i Halmstad finns det två simhallar. En lite mindre, där jag brukar simma. Där är det typ aldrig nåt folk, oavsett när jag dyker upp. Det är nästan så jag blir sur om det råkar vara någon annan i crawlbanan när jag kommer dit, för det är ju min bana... Sen finns det den lite större, lite läskigare simhallen som hör till stans skrytbygge Halmstad arena. Där tränar SK Laxen typ hela tiden, och det är alltid racersnabba människor överallt. Så jag var inställd på att slåss om utrymmet, eller ja, i alla fall trängas lite.
Men nä. Medan plask- och lekområdet med alla rutschkanor var i princip breddfullt av påsklovslediga barn och deras hålögda föräldrar så ekade simbanorna tomma. Så jag plaskade glatt iväg. Fyrtiofem minuter och många bra längder senare hade mina träningsvärkande ben fått nog och jag gled istället ner i bubbelpoolen.
Jag brukar försöka tänka på olika saker när jag tränar simning själv. Idag hade jag lite extra fokus på bensparken. Och jag tyckte mig märka en liten, liten förändring. Utan att jag tog i märkbart mycket mer så kom jag snabbare framåt - det var som att jag hade hittat en lite bättre teknik. Simningen känns förvisso fortfarande som min svagaste gren, men jag är glad åt varje litet framsteg.
Samma fenomen i 08;a land. Fullt i lekavdelningen men ljuvligt lugnt i simavdelningarna. :-)Bara att tacka och ta emot.
SvaraRaderaVerkligen perfekt träning. Särskilt när man har träningsvärk.:-)
Hehe, så är det. :) Man ska vara lycklig så länge man slipper trängas.
Radera