lördag 7 april 2012

Får man ta cykeln med sig i sängen?

Den här veckan har jag haft två så magiska cykelupplevelser att jag känner mig helt frälst. Först, i onsdags, ett långpass där jag och Kajsa, som hör till en familj från Simlångsdalen som måste druckit spetsad mjölk som små eller nåt för jädrar vad urstarka de är, tog en sväng söderut och på hemvägen stannade vi till vid den märkliga godisbutiken som ligger mitt ute på slätten i Eldsbergatrakten och käkade glass vid en solig vägg i lä. Kanske den dagens skönaste stund. När jag sedan rullade in på min gata hade jag cyklat åtta mil (längsta passet hittills!) och jag var så sjukt nöjd.

Godis i mängder, mitt ute på landet. Skumt.
Och sen, imorse. När jag klev upp var det en minusgrad och ett litet snötäcke på gräsmattan utanför. Dessutom ven det om knutarna av den ilskna vinden. Men har man sagt att man ska cykla så har man. Och när frukosten hade lagt sig i magen ett par timmar senare hade temperaturen klättrat ett par grader och solen sken så då kändes det inte så tokigt ändå.

När jag mötte upp tränar-Susann och Mats så visade det sig att i princip alla andra cyklister var på Mallorca och slöade (okej, de tränar väl lite där också kan jag tro...) så vi fick ge oss iväg själva. Inte mig emot, för satan i gatan vilket härligt pass det blev! Fast innan vi ens cyklat två kilometer började jag hicka av skräck och ville vända när sidmotvinden slet tag i hjulen och höll på att kasta mig av vägen, men jag ville inte vara en mes så jag cyklade vidare (när vi stannade i Getinge 30k senare så berättade både Susann och Mats att de funderade på att avbryta på ungefär samma ställe... Så hade vi varit ute på pass själva hade vi aldrig fått uppleva den här rundan! Träning tillsammans med andra är the shit!). Motvinden var riktigt galen längs kusten när vi cyklade norrut, för att inte tala om hur den blev när vi sneddade västerut för att ta oss inåt land innan vi vände hem. Men solen sken på oss, och jag kände mig som en urkraft när jag gnetade uppför backarna. Det känns som att min styrka är uppförskörning, vilket är rätt intressant. Egentligen är det samma sak även i skidåkning - det är i uppförsbackarna jag plockar placeringar.

Hur som helst. Efter en kaffe i Getinge tog vi värsta autobahn hemåt, nämligen Gamla E6:an. Mats visade mig var klubbens testmil brukar köras, och jag racerkörde uppför de sista två kilometrarna mot där målet brukar vara, bara för att testa. Jäklar vilket tryck det var i benen! Medvinden kan förstås ha gjort sitt till...

Stora delar av sista två milen hem lade jag mig först, och utan att jag tänkte så mycket på det så drog jag iväg i lite för högt tempo. Det är svårt det där med att hålla rätt fart. Men samtidigt är det ju rätt skönt att känna att kroppen vill och orkar mer.

När jag sa hejdå till mina fina medcyklister och bromsade in hemmavid så hade jag ingen lust alls att sluta cykla. Om det var praktiskt möjligt skulle jag kunna tänka mig att cykla dygnet runt, hela tiden. Och när jag behöver vila lite så får cykeln nog följa med i sängen. Jag är helt kär i min Bianchi.

Susann och Mats efter vår lilla kaffestopp. Och anledningen till att cyklarna inte kom med hela på bilden är att jag var solblind. :)

2 kommentarer:

  1. Så du har äntligen fått se och uppleva "Godis på landet":)

    SvaraRadera
  2. visst är det härligt att vara cykelfrälst, halleluuuuja! Sen får vi se om solblind är en godtagbar ursäkt för att inte fotografera cyklar på korrekt sätt. Har du tur slipper du cyklistinsatsstyrkan som tar hand om diverse övertramp.

    SvaraRadera