På plats i Orsa Grönklitt

Det är någonting med att ha fullt med snö och skidspår bara ett par meter utanför dörren. Det är liksom otroligt svårt att hålla sig inomhus. När vi kom upp igårkväll åkte skejtskidorna på efter middagen, med intentionen att bara latja runt lite. Det slutade med att jag åkte en mil i kuperade spår och bara njöt av livet. Skejt är den vackraste och roligaste formen av skidåkning man kan ägna sig åt! Jag ser visserligen mer ut som Kowalcyk än Kalla på tvåans växel, och det är frågan om det är särskilt vackert. Men ändå.

Idag har vi nött klassisk teknik, framför allt diagonalåkning. Stavarna har fått vila medan vi åkt fram och tillbaks uppför en backe. Sen satte vi fast stavarna igen och tänkte oss lite mer teknikträning i det kuperade elljusspåret. Men spåren hade blåst igen så till den grad att det mer liknade intervallträning rent ansträngningsmässigt.

Och nu, medan lunchen smälter i en tyst stuga där de flesta passar på att vila, sova eller bara sjunka in i någon slags dvala, så sitter jag och längtar efter att få dra på skejtpjäxorna igen. Och så funderar jag över om det är värt 500 spänn att ta någon lektion i skejt för att verkligen lära mig ordentligt. Ju mer jag åker desto mer inser jag att det är skejt jag tycker är allra roligast, så då kanske det är värt det.

Hällbergs fäbod, längst bort på Hällbergsrundan. Hit har jag inte hunnit ännu, men  under veckan vill jag dit. Vackert som tusan.