Varbergsloppet 2011: Bättre lycka nästa år

Jag vet inte exakt hur varmt det var i Varberg igår, men det var alldeles för varmt för att min kropp skulle känna sig sugen på att springa snabbt, lätt och snyggt. Men jag intalade mig ändå att det skulle gå bra, peppade mig själv och Johan som jag mötte i startfållan med att vi åtminstone får medvind de sista två kilometrarna. Hur det var med den saken har jag ingen aning om, för efter kilometer nummer sju var jag inte längre människa.

Starten gick. Det märktes direkt att det var deltagarrekord, för det var mycket trängre än det varit förr om åren. Det var knepigt att ta sig fram när banan smalnade av på vissa ställen in mot stan, men överlag flöt det faktiskt på rätt bra. Faktum är att ju snabbare jag blir och ju längre fram jag får starta, desto vettigare uppträder medlöparna. Folk håller höger, passerar smidigt och snyggt, knuffas inte och är i största allmänhet mindre yviga och bättre att ha omkring sig. Beror förmodligen på att det är lite mer loppvana löpare jag har omkring mig. Skönt hur som helst.

Men hettan tog ut sin rätt ganska fort. Varenda liten uppförslutning kändes som ett berg, och jag längtade efter vatten redan ett par kilometer innan vätskan skulle dyka upp. När vi sprang genom Sörse ungefär halvvägs trodde jag att slutet var här. Jag var helt knäckt. Höll dock "rätt" tempo och försökte koppla bort tanken på tröttheten genom att räkna sekundrar. Ville springa på några sekunder snabbare per kilometer åtminstone fram till 7k, för att därefter ha utrymme att tappa lite på de förrädiska uppförsknixarna upp mot Varbergs kurort och på den evighetslånga strandpromenaden som utgör upploppet. När jag hällde i och över mig vatten strax efter 6k hade jag marginalen att springa strax under femminuterstempo sista biten och ändå fixa min tid. Tappade stadigt flyt och tempo och när jag närmade mig 8 kilometersskylten hade pulsen slagit i taket och jag kunde inte riktigt andas. Sprang åttonde kilometern på 5.28 och fick se sub48 skrattande fladdra iväg i horisonten. Gjorde ändå en uppryckning när jag passerade kurorten igen och fick syn på min hejaklack och allt annat folk som stod där och tjoade och gjorde sitt bästa för att vara världens bästa publik. Ökade och tänkte att kommer jag bara under 4.30-tempo sista 1,5k så ska det gå. Strandpromenaden dallrade framför mina ögon, mina fötter var bastuvarma mot asfalten och jag andades som ett helt tröskverk. Passerade en och annan löpare, gav mig fan på att hålla snubben med ännu värre andhämtning bakom mig tills jag kom över mållinjen. Höll blicken långt fram mot målet, tappade nästan känseln i benen och så plötsligt så var det över. Kikade försiktigt förhoppingsfullt ner på Garmin och konstaterade att nä, det gick visst inte. 48.09 sa klockan, samma siffror är det som står i den officiella resultatlistan.

Sitter jag här nu dagen efter och är missnöjd? Inte det minsta faktiskt. De där tio sekundrarna fixar jag i Falkenberg i slutet på juli. Jag slet som ett djur igår, och gjorde verkligen mitt bästa. Hade termometern visat en något lägre siffra hade jag kanske nått mitt mål, tror jag. Men efter förutsättningarna som rådde är jag ruskigt stolt och nöjd över min tid, och över min placering: av 361 tjejer som tog sig i mål var jag nummer 49.

Med 1,5k kvar...