Första löppasset efter maran

Så kom den äntligen, måndagen! Helt planenligt har jag vilat mycket senaste veckan, och inte ens tittat åt mina löparskor. Jag ville låta löparmusklerna återhämta sig efter maran och bli sina bästa jag igen, men framför allt ville jag ge hjärtat lite tid att samla på sig längtan efter att springa igen. Här ska minsann inte tröttnas på löpning! Jag planerar att springa i många år framöver, och då duger det inte att stressa igång kroppen och hjärtat alltför snart efter den mentala och fysiska urladdning som ett maraton är för mig.

Tanken med dagens pass var i all enkelhet att ha roligt och springa där Halland är vackert. Gärna där det bjöds på mycket skugga, och tillfällen att stanna och titta på glittrande vatten. Valde bort Prins Bertils stig eftersom jag inte ville trängas med cyklister och badturister och gav mig istället iväg längs Nissan mot Sperlingsholm.

Mina13k avverkades i 5.30-tempo, något som kännas som en barnlek vissa dagar, men som idag faktiskt var rätt tufft. Termometern visade över 25 grader och några moln såg jag inte till. Dessutom var promenadstigen längs ena sidan av ån knappt synlig mellan gräs och brännässlor, så det var ett himla hoppande och skuttande för att undvika brännsår och ormar som jag alltid tror ligger och lurar och väntar på att få ge sig på mig. Men jag överlevde och kom hem utan att ha blivit vare sig brännässlad eller ormbiten!

Nu när första postmaralöppasset är avklarat är det dags att blicka framåt! Exakt vad jag tänker syssla med den närmaste tiden tänker jag avslöja snart...

Fåfängt kanske, men shit vad fin man känner sig i löparkjol!

Kanske de snyggaste löparstrumporna!