Längtan och kära återseenden

Om jag hade fått bestämma skulle vi sprungit maraton nu och inte om jättemånga, långa timmar. Jag har varit tokpeppad ända sedan jag klev av tåget på Stockholms central. Sova? Bah! Jag har energi nog för att hålla igång en mindre stad!

När vi satt och käkade pasta på Östermalms IP för några timmar sedan och regnet öste ner kändes det sådär hoppfullt inför imorn. Men nu lovar varenda väderprognos halvklart till mulet, uppehåll och nånstans runt 15 grader imorn, så det är väl bara att hålla tummarna.

Jag tror att min största utmaning imorn blir att inte gå ut för hårt. Den där 5.42-farten som jag borde hålla för att komma i mål inom fyra timmar är svår att hålla när man är pigg och adrenalinrusig. Men jag har ingen lust att vägga för att jag inte hade vett nog att hålla igen första varvet runt stan, särskilt inte när det som väntar sen är en ödslig mil runt Gärdet och Djurgårn. Fick rådet att mentalt dela in loppet i tre delar - först starten till Stadion, därefter milen runt Gärdet-Djurgårn och när det är över då är det bara pyttiga 14k runt stan kvar. En piss i rymden!

Som vanligt känner jag mig hyfsat obekymrad inför det här äventyret. Visst känns det läskigt och spännande, men det finns liksom inte i mitt huvud att jag inte ska lyckas ta mig i mål. Jag är inte minsta orolig. Det enda jag tänker på är bara hur fantastiskt det ska bli att bäras fram av en glad publik, hur roligt det ska bli att springa genom den här vackra staden och hur mäktigt det ska bli att rusa in på löparbanorna på Stadion.

Nu gäller det bara att få ner kroppen och hjärnan i nåt slags vilomode. Pausknapp, någon?

På Östermalms IP hittade jag Benet, Leif och Håkan som jag lärde känna i Skåne för en månad sedan. Och nu har de lärt mig allt jag borde veta om Stockholm marathon. Tog en sväng in på Stadion och kände på löparbanorna och längtade och sen kolhydratsladdade vi med kärleksmums och bullar.



Utanför expot sprang jag ihop med energiknippet Miranda också. Svårt att bli annat än glad av den tjejen!