Inte i mitt livs form?

När man vilar inför lopp finns det alldeles för mycket tid att göra annat på. Som att fundera på dumheter.

Igår sprang jag och Johan ett lätt distanspass (sista innan lördag! Imorn ska jag förvisso ut och rasta benen lite, men bara typ 3k så det räknas nästan inte), och jag testsprang maraoutfiten. Det råkade nämligen vara exakt samma väder i Halmstad igår som det verkar bli i Stockholm på lördag, så jag ville se om jag skulle frysa eller inte. Vi tog en bild och jag hade tänkt lägga upp den här. Men så kollade jag på den och råkade av någon anledning jämföra den med en bild från när jag persade på milen i Varberg förra året. Och vilken skillnad det var! Inte till det bättre, faktiskt. Eller det beror väl på hur man ser det, men den marakropp jag har idag är inte alls lika fin som milkroppen jag hade förra sommaren. Får man ens fundera över sånt?

Jag väger mig aldrig utan går på känsla och på hur kläderna sitter. Oftast är jag rätt nöjd, jag menar, kroppen gör ju de mest otroliga saker och är fantastisk på alla sätt. Det spelar liksom ingen roll hur den ser ut. Oftast. Men ibland. Ibland dyker utseendejävulen upp och lägger sig i. Och idag säger den mig att den där kroppen inte riktigt duger. Vafan.

Så där är jag just nu. Jag sitter här och nojar över hur jag ser ut. Vad är det för skit? Den här kroppen har ett gäng med muskler som är perfekt anpassade för att ta mig 4,2 mil på lördag. Borde jag inte vara nöjd med det?