Ett härligt formbesked (eller nåt)

Vem hade trott att jag skulle fullkomligt krossa mitt tidigare kvartsmarapers? Eller min bästa tid på milen för den delen? Ja inte jag i alla fall. Vilket väl säger mer om min egen självuppfattning än nåt annat. Jag hade verkligen inga förhoppningar om några tider, tänkte mest att det var bra att jag var med för det räcker med deltagande för att flyttas fram några led på Varvet. Och så går det såhär! Grymt roligt.

I föga inspirerande miljö, snålblåst och jävulskap skulle loppet springas. Spenderade knappt två timmar på Frihamnspiren efter att jag hämtat ut min nummerlapp, i ett stort tältliknande schabrak till byggnad där det var så kallt att tänderna skallrade. Kände mig verkligen inte minsta sugen på att ge mig ut och slå några rekord. Men så började det närma sig start och då kom solen! Kastvindarna från nordväst kändes mindre plågsamma plötsligt, och långsamt väcktes löparlusten i mig. Jag sorterade in mig i startfållan på en plats där jag kanske egentligen inte borde vara med tanke på mina ambitioner, nämligen bland alla som tänkte springa under 55 ca. Kanske hade jag ändå en omedveten aning inom mig om vilken kapacitet jag hade? Hittade snabbt en rygg att hänga på, och innan jag visste ordet av var första varvet avklarat. Varvade på 26.40 ca, och blev lite orolig. Hade jag gått ut för hårt? Skulle jag orka?

Ja, det skulle jag.

Passerade löpare efter löpare, gnetade vidare i ett jämnt tempo. Sprang om min rygg och hittade snabbt en ny, lite bättre. Han sprang lite snabbare än jag trodde jag skulle klara, och det var precis vad jag behövde. Bestämde mig för att hänga på till varje pris, så när låren började kännas stumma när det var nån kilometer kvar så var det inget jag egentligen ägnade någon tanke. Jag skulle ju bara hänga efter den där killen, det var inte svårare än så.

När jag kom in på upploppet försökte jag springa liiiite fortare, mest för känslans skull. Kom väl knappast upp i någon svindlande hastighet, men det var med stolthet jag susade över mållinjen efter 53.05 minuter som 207:e dam av drygt 600.

Mest nöjd är jag med:

- Mitt sätt att disponera mina krafter. Gjorde en negativ split och även om jag inte dog på mållinjen och kände mig helt tömd på krafter, så var jag tillräckligt trött för att känna att jag sprungit nära toppen av min förmåga.
- Min satsning. Även om jag inte trodde alltför mycket om mig själv så fegade jag inte ur. Jag hade kunnat gå ut mycket långsammare, hållt ett 5.30-tempo och varit nöjd med det. Men nej, jag körde på, bära eller brista. Jag vet att det alltid finns lite mer att ta av även om jag tror att jag ska dö. Jag är glad att jag vågade lita på den förvissningen.

Nu längtar jag till slutet på maj! Det ska bli roligt att springa halvmara igen.