Man vet att man nog är lite ur balans när tårarna börjar rinna under avslappningskvarten på slutet av yogan, när ledaren dragit ner ljuset i taket och tänt stearinljus, satt på musik som låter som hav och sedan sitter och pratar med mild röst; säger saker som "du duger, du är vacker, din kropp är bra och något att vara stolt över, du är fin som du är" och blablabla. Sen skulle hon ha oss att komma på två saker med den egna kroppen som vi tycker om. Jag låg där som ett frågetecken, och då blev jag förbannad på mig själv dessutom. Utan att någon visste vad som rörde sig i mitt huvud låg jag där och hade den mest vidriga kvarten i mitt liv, när den egentligen skulle vara en skön stund att ägna helt och hållet åt sig själv. Usch.