De två senaste dagarna har tillbringats i Stockholm på Radiohuset. Jag fick öva mig ordentligt på den där "åh vad mycket klokt föreläsaren har att säga, jag lyssnar så intresserat"-uppsynen. Märkte att jag tappat mina skills sen universitetet. Således fann jag mig själv mitt i allt helt oartigt stirrandes på Sameradion som satt tvärs över rummet. Det är inte okej att stirra på folk bara för att man har tråkigt.
Nåja. Radiohuset var stort och hade många trappor, Lotta Bromé visade sig vara en ännu större stjärna i verkligheten än man fattar när man lyssnar på henne i radio och Ekot var inte lika läskigt som man föreställer sig.
Idag kom dessutom vespan hem till stan. Fatta! Hon står parkerad i väntan på att jag skaffar mig en hjälm och hinner byta sadel. Limpasadel kan man ju inte ha, det förstår ju vem som helst.
Förresten verkar det krävas en tjänsteresa till Stockholm för att det riktigt ska gå in i min hjärna vilket underbart liv jag har. Nog för att jag haft en liten aning och nog för att jag brukar skryta med mitt jobb, men det var faktiskt först igår morse när jag insåg att jag inte skulle få gå till jobbet utan skulle tvingas sitta i ett lufttomt rum på femte våningen på Gärdet och låtsas anteckna viktigheter som jag fattade på riktigt. Och då hade jag gett en hel del för en teleportör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar