Serieomani

Jag har för övrigt använt två av mina 700 pluggar. De håller numera upp en sänglampa. Jag tycker om mina pluggar. De är som miljoner små legobitar, förutom att man inte kan sätta ihop dem. Men man kan hålla dom i händerna och låta dem rinna ner i lådan igen.

Undrar när man blir immun mot beräknande manusförfattare och regissörer som vet exakt hur de ska bete sig för att få tittarna att störtgrina? Under de senaste tre dagarna har jag sett alla avsnitt där Big och Carrie gör slut med varandra (varför? För att just de avsnitten är så jävla, jävla bra. Snart ska jag dessutom se avsnittet där Aidan gör slut med Carrie på Charlottes bröllop. En av mina favoritepisoder. Vad det här säger om mig kan vi kanske diskutera en annan gång), och trots att jag sett allihopa kanske tusen gånger så blir jag lika berörd varje gång. Livet suger verkligen för Carrie, och för Big. För att inte tala om avsnittet där Carrie springer ihop med Big på ett kalas i Hamptons tillsammans med hans nya flickvän Natasha som råkar vara typ fem år gammal och skitsöt.

Okej, jag ska sluta nu. Man vet att man inte har nåt liv när man pratar om andras liv hela tiden. Och ännu värre är det när man pratar om personer som inte ens existerar i verkligheten. Ungefär samma känsla man får när mamma ringer och berättar om den fantastiska festen hon varit på i helgen, hon kom inte hem förrän typ sex på morgonen och hon har dansat så att klacken på ena skon sitter löst. Sen frågar hon artigt vad man själv hittat på, och då är det dags att lägga på för att inte förnedringen ska bli ännu värre.