Något tar slut, något annat börjar.

2012 börjar rinna mig ur händerna. Det har varit ett grymt år på många sätt, med helt otroliga upplevelser. Men det har också varit ett år som avslutas med många tunga månader när jobbet krävt mer av mig än nånsin förr, och då jag balanserat mycket nära en avgrund av total utmattning. Jag trodde att det skulle bli bättre framåt november-december, men det har det inte blivit. Därför känns det rätt skönt att lägga 2012 till handlingarna och blicka fram mot 2013. Kanske lättar det då, kanske finns det lite mer tid och utrymme för annat.

Men innan 2012 blir 2013 hinner jag med lite till. Säsongens första skidresa närmar sig. Imorn sticker vi norrut och testar Vasaloppsspåret. Jag längtar.

Riktiga löpare springer på julafton, eller hur var det nu? Här trippade jag i alla fall fram på tidig julaftonseftermiddag.

Ringrostiga skidåkare med en släng av förvirring

Det är plusgrader och klisterföre ute. I skidåkarbilen som kommit halvvägs på sin sju mil långa färd till skidspåret utspelas följande dialog:

Therese: "Jag tror vi glömde varmluftspistolen. Det blir svårt att få ut klistret då".

Johan: "Skit också."

En stund senare:

Johan: "Fick jag med mig mina pjäxor?"

Therese: "Ingen aning. Du höll på att greja med några handskar som låg bredvid skidskorna i alla fall".

Johan: "Jag fick inte med mig mina pjäxor".

Therese: "Skit också".

Framme vid skidspåret öppnar Johan och Therese bagageluckan och stirrar på innehållet i bagageutrymmet.

Therese: "Vi har inte med oss vallan".

Johan: "Amen! Skit också".

Det blev trots allt ett skidpass den dagen. Som tur är finns det utrustning att låna vid konstsnöspåret i Ätran så Johan kunde klämma ner sina stackars fötter i ett par skidskor från förra århundradet. Klister hittade vi också, och varmluftspistoler är för veklingar, eller för såna som vill komma ut snabbt i spåret.

Jag skyller glömskan på ringrost. Innan den här skidsäsongen är slut kommer vi dock ha utarbetat en perfekt rutin för projektet "åka skidor i Halland en normalvinter" - det vill säga "packa bilen med alla grejer (obs! Alla!) som behövs, åk sjukt långt bort till ett konstsnöspår, åk skidor som bara satan fram till klockan har passerat rimlig läggdagstid för en människa som stiger upp i ottan för att gå till jobbet, åk hem, packa ut allt igen och se för satan till att skidorna inte sprider klister överallt". Vi kommer kunna göra allt det här med vänsterhanden. Du kommer kunna väcka mig mitt i natten och viska "konstsnöspår" och jag kommer kasta mig upp och sno ihop allt som behöver komma med i bilen innan du hinner säga blå extra.

Från årets första skiddag! Blå himmel! Lycka! Och alla grejer var med den gången... :)

The return of the runner

Fem saker som hinner hända under drygt fem veckors löpvila orsakad av dels en känning i vaden, dels av taskig motivation:

1. Det blir kallt
2. Det börjar snöa
3. Det blir varmt och börjar regna
4. Snön smälter och blir slask
5. Det blir kallt och all slask fryser - ergo hela världen blir glashal

Tre saker du hinner glömma bort under drygt fem veckors löpvila:

1. Var dina löparskor är
2. Hur viktigt det är att kissa innan du ger dig ut
3. Hur fruktansvärt lycklig löpning kan göra dig om du verkligen, verkligen vill springa

Med ett stort leende på läpparna sprang jag iväg i eftermiddags. Det är skönt att vara löpare igen!

Sega och starka pepparkakor

Jag sitter här och tappar hoppet om mänskligheten litegrann. Folk säger så jäkla dumma saker och drar för korkade slutsatser och debatten blir så låg i kommentarsfält, på facebook och överallt. Och när det blir så känns det så himla fattigt med en blogg om träning. Därför skriver jag inte så mycket här. Jag har inte tid. Det är för mycket annat att tänka på, för många diskussioner att engagera sig i.

Men jag måste bara visa en sak. Ända sedan i augusti har jag längtat litegrann efter att det skulle bli december. Vid lucia skulle jag sätta pepparkaksdegen, och sen skulle den komma fram. Pepparkaksformen. Vi snackar the pepparkaksform. Kolla bara:

Formen...

...degbitar...

...och färdiga kakor!

Ack skidåkarmuskler, var tog ni vägen?

Det här med att skjuta upp saker. Jag borde sluta med det. Tanken på Vasaloppet 2013 är en sån sak. Jag har liksom låtit den tanken stanna nånstans långt bak i huvudet och ägnat mig åt andra prylar. Som att dansa. Och cykla.

Den här helgen har däremot gått i skidåkningens tecken. Efter torsdagens jublande lekåkning längs havet i strålande sol så blev det liiite mer allvar. Ordentligt iordninggjorda skidor med blåextra på fästzonen, varm saft i vätskebältet och tidig uppstigning för avfärd mot Ätrans hyfsat kuperade spår var det som gällde igår. Det var vackert som en dag, solen sken och snön glittrade. Men jäklar vad jobbigt! Först ville jag skylla min dåliga uppförsåkning på taskigt fäste, men till slut fick jag erkänna att anledningen till att jag inte fick fast skidorna i de långa, lite brantare upförsbackarna var att jag tappat typ all teknik och all kraft under sommarhalvåret. Jag som trodde att cyklingen skulle ha gett mig världens starkaste ben, men icke.

Idag har solen gömt sig och vinden varit riktigt bitig. Spåren på Halmstad GK i Tylösand var fina, men helt igenblåsta på sina ställen. Jag åkte och tänkte att jag låg i täten på Vasaloppet ett riktigt jävligt väderår med ständigt snöfall och att jag var den starkaste åkaren och att det var därför jag fick spåra i nysnön hela tiden - ingen av mina medtävlare orkade gå upp och dra. Det blev två mil ren stakning eftersom jag struntat i att lägga på nytt fäste, och efter de två milen var jag helt slut i överkroppen och min skidåkarstolthet var lite krokig.

Påminn mig nästa höst att det här med att bara åka tio mil rullskidor under hösten inte är den perfekta förberedelsen inför skidsäsongen!

Fina spår i Ätran

Gårdagens skidåkargäng, minus Jesper som står bakom kameran.

Dagens lilla gäng. Johan, jag och Henrik. Och jag ser ut som om jag vore tolv centimeter lång.

Äntligen! Vinterns första tur på skidorna!

Vi har haft snö på västkusten i ganska många dagar, men det dröjde ända till idag innan jag hann sickla bort skyddsparaffinet på ett par skidor och ge mig ut. Å andra sidan var det här en dag med blå himmel, strålande sol och alldeles lagom många minusgrader, så det var inte precis fel dag att välja.

Eftersom jag var för lat (eller för ivrig) för att kladda med fästvalla så blev det skejtskidorna som fick äran att inviga vintern. Och eftersom jag inte behövde några spår bestämde jag mig för att ta en tur längs havet. Västra stranden badade i sol, och förutom tre-fyra flanörer med tillhörande hundar så var jag i ensamt majestät. Snön var allt annat än packad så jag sjönk djupt ner då och då, och jag tror att mina stackars gamla lånade skejtskidor fick sig en och annan ny repa. Men vad gör väl det!

Nu längtar jag efter välpreparerade klassiska spår och efter att känna hur fästet biter i uppförsbackarna, jag längtar efter lagom hård skejtbädd där jag kan få sväva fram med långa, svepande skär. Shit vad jag har saknat skidåkningen!

Skidåkning med utsikt!

Peppad skidåkare. :)

Bland skivstänger och hantlar

När jag är less på att springa får jag istället dille på styrketräning. Och eftersom jag aldrig kan göra saker lagom stillsamt utan istället har en tendens att snöa in på två-tre stycken roliga övningar som jag kör mängder av tills jag lessnar och kommer på två-tre nya så har jag nu blivit besatt av frivändningar.

Jag kör nåt som jag tror kallas för hängfrivändning, det vill säga jag börjar högre upp än man "ska". Istället för att utgå från en position med böjda knän och stång i knähöjd så står jag med ganska raka ben och stången i lårhöjd. På så sätt jobbar jag mer med rygg, skuldror och axlar än med låren. Låren får sitt i alla knäböj istället. Frivändningar är kanske den roligaste skivstångsövningen som finns. Explosivt och snyggt.

Svettig men stark!

Lite muskler på axlarna har jag fått den senaste tiden i alla fall. Kan nog vara användbart i skidspåren i vinter.

Tuff cykling och spikar överallt

När väderprognosen lovar 18 meter i byarna och regn så skiljs agnarna från vetet. Således var vi en rätt liten klunga som samlades för några timmars cykling imorse. Så liten att vi slog ihop 9:30-gänget med elitmotion, det vill säga de som tänker cykla Vättern på sju respektive åtta timmar. Det betyder i regel att subbarna får en lite lättare tur när de får vänta in oss motionärer på toppen av varje backe, medan vi motionärer får det desto tuffare. Särskilt idag när Peter som lagt rundan tycktes ha inlett en kärleksrelation med varenda uppförsbacke i Halmstad kommun...

Nåja. Backe upp och backe ner i nästan två timmar och jag hamnade stundtals riktigt långt efter när backarna dessutom gick på grus. Grusvägar alltså. Jag undrar när jag ska bli kompis med dem.

Efter en kaffe och en lussekatt hängde jag på gänget som skulle ta kortaste vägen hem, och där någonstans slog väderprognosen in. Det där med 18 sekundmeter alltså. Man minns inte hur det känns förrän man hamnar rakt mot vinden igen. Kombinerat med västkustspecialaren "vågrätt regn" i sin allra kallaste och vassaste form blev den sista timmen på cykelturen nästan lika tuff som de två första.

Men det fina med cykling i kallt spikregn och vildsint motvind är att det känns som att vattnet i simbassängen håller 40 grader efteråt. Den lilla halvtimmen simning värmde och mjukade upp varenda liten söndercyklad muskel i min kropp. Underbart.

Och för att göra det hela ännu bättre så har jag inspirerad av Ingmarie plockat fram den gamla spikmattan igen. Med Sigur Rós i högtalarna och piggar i hela ryggen låg jag och njöt av den lugnande och varma känslan som dyker upp i hela kroppen efter en stund. Om det inte vore för att det är dags att gå och sova snart så hade jag nog aldrig klivit upp från den där mattan.

Nu är jag mer än redo för en ny vecka!

Vassa små rackare som gör underverk.

Det skulle ju va' dans, dans, dans!

Undrar hur många gånger de senaste åren jag sagt nåt i stil med "ja jag är smidig som ett kylskåp och nån vidare taktkänsla har jag ju inte heller så det där med dans är kanske inte min grej alltså...". Skitsnack. Jag är som jag är, smidig eller osmidig, och det roligaste som finns just nu är att dansa. Jag har blivit helt besatt. Roligast är buffliga och tunga rytmer där man får bullra runt med attityd. Och salsainspirerade grejer.

Ikväll har jag provat en ny dansklass ihop med Ingmarie som bjöd med mig till flashiga Form där jag faktiskt aldrig tränat innan. Det var riktigt festligt om man bortser från ett par förvirrade ögonblick när vänster sida knappt visste vad höger sida sysslade med... Det var kanske lite väl många olika låtar och det gick lite väl fort ibland, jag tycker det är ännu bättre när det är färre låtar och man verkligen får chans att fatta koreografin så det blir lite ordning. Men förtusan, det var dans! Och jag fick hänga med Ingmarie! Verkligen en superbra början på helgen.

Bild: Ingmarie.

Born to run?

Jag har inte tagit ett löpsteg på två veckor. Det gör verkligen ingenting. Jag gör annat istället. Jag längtar faktiskt inte ens efter att springa. Då och då undrar jag om jag inte är helt less på löpningen. Kanske till och med på all den här träningen över huvud taget. All prestation. Jag har nog med sånt på jobbet. Där finns det inget som heter "tillräckligt bra". Allt kan alltid bli lite bättre, lite roligare, lite smartare. Jag kan alltid bli bättre, roligare, smartare.

Men så tänker jag på den fantastiska kvällen på Österlen för några veckor sedan. Österlenmaran. Reflex- och pannlampetåget som gick från by till by. Det magiska månskenet. Löpning utan prestation. Då känner jag plötsligt en längtan. En längtan efter att hitta lugnet i rytmiska fotsteg längs stigar och asfalt, långt bort från tider att passa, prestationskrav och tillkämpade leenden.

Klädd för nattmarafest. Foto: Benet.

Det här tror jag på

Livet är jävligt emellanåt. Och då gäller det att ha strategier - dels för att överleva men också för att göra livet roligt. Det här är mina:

Jag tror på att låta kroppen känna att den lever. I lördags cyklade jag så hårt och på toppen av min egen förmåga att jag fick andnöd två kilometer innan vi skulle stanna och fika. Det var längesen jag tog i så mycket på cykeln. Det kändes bra.

Jag tror även på att kliva utanför sin lilla låda. Jag har till exempel börjat dansa igen. Som triathlet kanske inte dans är det första man tänker på som träningsform, men shit vad bra jag mår när jag går på en dansklass!

Framför allt tror jag på att omge sig med människor som får en att må bra. Jag ringer lite extra ofta till min familj och snackar strunt när jag mår dåligt till exempel. Och igår paddlade jag omkring i bassängen med min bästa exilhalländska som är på besök i stan. Jag är fortfarande inte överens med min högervad så den får löpvila ganska mycket. Och vattenlöpning har en tendens att tråka ut mig om jag ägnar mig åt det själv. Men tillsammans med Ingmarie bara försvann tiden. Det kändes riktigt bra.

Nästan sextio cyklister från framför allt min egna klubb CK Bure träffades för ett gemensamt distanspass i lördags. Det var en riktigt mäktig känsla att ge sig iväg i en så stor klunga! Foto: CK Bure.

Men vad sysslar jag egentligen med?

Den senaste tiden har jag fått se en husdröm försvinna i fjärran. Jag har slitit röven av mig på jobbet med en totalkrasch som resultat (och nu är det diverse lappa-och-laga-insatser igång, jag älskar trots allt mitt jobb så det här ska nog ordna sig). Jag har stundtals varit på en plats i mitt huvud där jag hatar att vara. Livet har kort sagt varit rätt skitigt.

Jag försöker få ordning genom att koncentrera mig på små, små praktiska saker. Som att hälsa på hos snälla klubbkompis Per i hans garage där det finns verktyg och pryttlar i mängder, lämpliga att använda för att byta kedja och justera alla möjliga små grejer på racern inför vintervilan. Och när jag ändå var igång passade jag på att ägna en lång, noggrann stund åt att byta styrlindorna igen.

I helgen ska jag och nya tvåhjulingen, en cyclocross från Wilier, ut på äventyr igen. Ordentliga distanspass både lördag och söndag. Jag längtar efter många timmar som en liten pusselbit i en stor, varm klunga. När livet är skitigt är sammanhangen viktiga. Jag kanske inte är världens mest sprudlande människa, men jag behöver värmen och närheten. Och i min klunga får man vara hur konstig man vill, alla får plats.

Styrlindebyte pågår. 

Per stirrade på mina kransar och när han frågade när jag rengjorde sist skämdes jag. Rengjorde? Hur menar du nu?

Jag och min nya tvåhjulade kärlek

På väg!

Igår rullade vi drygt sju mil tillsammans. Snart ska vi ut på åtta till. Jag är redan kär.

Förlåt mig, ty jag har syndat!

Jag skäms. I flera månader har jag blundat varje gång min blick råkat falla på undersidan av mina cykelskor. De där klossarna alltså. Pew. Jag rodnar bara jag tänker på dem. Maken till slitnare prylar får man leta efter. Idag när jag ändå var på Cykelmagneten i Falkenberg och köpte en blank och vacker skönhet på två hjul (exakt vad berättar jag en annan gång) så passade jag på att krypa till korset och be om ett par nya klossar. Kolla bara!

Före...

...och efter!

Österlen Marathon - en natt jag aldrig glömmer

Det här med att jaga tider. Jag tror jag lägger ner det. Istället önskar jag att livet alltid kunde bestå av upptåg i stil med helgens nattmara på Österlen - galna happenings där gemenskap och fest är viktigare än vilket pers som helst.

Det spelar ingen roll att pannlampan pajjade efter åtta kilometer. Då fick jag ju chansen att hänga och snacka strunt med Lotta och Mathias som lyste upp min väg ända till halvmaramålet i Borrby dit min rescue team-superhjälte Håkan fixat fram en ny pannlampa åt mig. Och det spelar liksom ingen roll att min högervad började bråka (ja, igen. Jag borde verkligen ringa naprapat-Gabriel och ta tag i mitt liv) efter knappt tre mil. Då fick jag ju chansen att möla i mig några extra gelehallon vid vätskekontrollen i Skillinge innan jag gå-joggade vidare tillsammans med snälla Cecilia som gjorde mig sällskap hela vägen in i mål. Vi sprang längs magiskt månupplysta vägar längs havet mellan Skillinge via Brantevik in i Simrishamn, och det var en smått overklig upplevelse att komma in i ett knäpptyst Brantevik där hela vägen genom byn var upplyst med marshaller.

Jag kommer aldrig glömma den här fina kvällen och natten på Österlen. Fredrika, Mikael och de andra i nystartade löpargänget Crisp team hade gjort ett mäktigt jobb med att ordna världshistoriens första Österlen Marathon. På bara några veckor fixade de allt - bansträckning, logistik, medaljer, finishertröjor och efterfest. Och allt detta för bortåt 130 startande löpare. Jag tror inte att de i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att så många äventyrssugna löpare från olika delar av landet skulle hörsamma ropet i diverse sociala medier om mörkermaran med reflexväst och pannlampa som obligatorisk utrustning. Men det gjorde vi. Och det är nog fler än jag som redan bokat in nästa års lopp i kalendern.

Vissa var mer kreativa än andra när det gällde att hitta på sätt att lysa upp längs banan.

Arrangörerna!

Som värsta ravefesten under uppvärmingen.