Det där loppet i maj (och det där i mars)

Det är den här veckan de börjar. 26-veckorsprogrammen inför Stockholm marathon. Och nånstans mellan 3.30 och 4.00 finns jag. Jojjomen. Det är Stockholm marathon jag ska springa i maj, som några av er redan har räknat ut.

Jag roade mig för ett tag sedan med att knappa in min miltid på Greg McMillans löptidskalkylator, och fick veta att jag borde kunna klara maran på 3.51.50. Obeaktat trängsel, kupering och väder, gissar jag. Jag har inte bestämt mig för om det känns som en tid att sikta på eller inte. Jag tycker att det är grymt svårt att räkna ut vilken nivå man befinner sig på, för det går så himla mycket upp och ner. Under vissa perioder känns det som att det där milloppet i somras då jag fixade sub 50 var rena turen, medan det andra dagar känns som att jag till och med har sub 45 i mig någonstans långt därinne.

Hur som helst finns det inte ens chans i världen att jag hakar på något av alla de där programmen ännu. Just nu kikar jag på youtubefilmer om Sandra Hanssons styrketräning, jag sneglar på Oskar Svärds träningsprogram inför Vasan och nojar lite över att jag inte kommit mig för att ge mig ut i snön med skidor under fötterna än. Jag kommer förstås ha tid till det senare i vinter, men svältfödd på snö som man är när man bor i den här delen av landet känns det nästan som en synd att inte utnyttja snön när den väl ligger där.

Nåja. Det ordnar väl sig. Det brukar ju det. Hur som helst har jag en klar och tydlig målsättning inför Vasaloppet 2011:

Jag ska ta mig till åttonde led!



Tidsbrist och crossfit

Var tar tiden vägen?! Jag har aldrig någonsin tidigare upplevt att jag inte hinner med vardagens basala saker (äta, jobba, träna, sova), men just nu skulle jag gärna ha några extra timmar per dygn. Och om jag hade de där extra timmarna skulle jag springa två mil till per dag. Eller vaddå, vem försöker jag lura? Två mil "till", det låter ju som att jag redan spinger och vill springa lite till. Så är det ju inte. Jag rör mig knappt ur fläcken. Det bara kommer dumheter ivägen.

Men när tiden inte finns, då får man bli effektiv och träna så varierat som möjligt när det väl finns möjlighet. Ikväll betydde det crossfit, eller vad man nu ska kalla det när man improviserar ihop ett litet träningskoncept med styrketräningsövningar varvat med långa intervaller. Och för att löpningen inte skulle bli för tuff för min medlöpare som är rädd om sina benhinnor så blev det inte så många kilometrar, men desto tuffare tempo i den här kölden.

Ungefär såhär:

1. Löpning: 3k uppvärmning
2. Rygglyft (2x12) och statiska utfall (2x12 per ben)
3. Löpning: 1,5k i ca 4.45-4.50-tempo
4. Skidarmhävningar (2x12) och knäböj (3x12)
5. Löpning: 1,5k i ca 4.40-4.45-tempo
6. Raka situps (2x12) och armhävningar (2x12)
7. Löpning: 1k nervarvning

Allt som allt 55 minuter rolig träning, och tufft för mina ben som inte känt på fart sedan i somras. Jag gillar't!

Sånt här kan man också syssla med när tiden väl dyker upp...

Wassberg tjurar i GP

Min kärlek till skidåkningen och skidvärlden känns ibland helt besinnings- och urskiljningslös. Häromdagen var det en kollega till mig som kallade längdskidåkningen världens mest oglamourösa sport - och jag tände på alla cylindrar. Vaddå oglamourös?! Det är ju världens bästa idrott! Fast sen lugnade jag ner mig och kom fram till att jag skiter väl i glamouren, det är ju det snoriga och slitsamma jag gillar. Och inte bara gillar, utan totaldyrkar. Jag har tidigare skrivit om boken "Ur spår!: Snor, svett och svenska skidkungar", och där porträtteras just den där snorige, buttre skidåkaren som sliter som ett djur i spåren. Det är som jävligt tjurigt att åka skidor. Löpning är på något vis lite mer tillrättalagt, och liksom gladare.

Jag kom att tänka på allt det här när jag läste den här intervjun med Thomas Wassberg. Tjurskallen kryper fram inte bara mellan raderna, utan också i klartext. Underbart! Jag vill också vara en sur skidåkare som far fram som en ångvält i spåren och vinner över alla finnar och norrmän!

Wassbergsskägget himself.

Stavlöpningen som försvann

Den här dagen alltså. Inget har gått som jag hade tänkt. Yogamattan ligger oanvänd på golvet, löparskorna står i hallen och undrar var jag blev av, och stavarna står i ett hörn och längtar ut. Det var ju stavlöpning följt av en halvtimmes balans och stretch som var planen!

Men jag lever, även om det är knappt. Jag gillar inte när saker inte går som jag hade tänkt. Men idag var det verkligen bara att dra det djupa andetaget och gilla läget. En krånglande bil ställde hela min plan på huvudet, och det var ju ärligt talat ingenting jag kunde göra något åt.

Istället ägnade jag kvällen åt att ruinera mig på skidutrustning. Om en vecka (när min storlek kommit) är jag ägare till ett par pjäxor som är dubbelt så dyra som alla andra fotbeklädnader jag någonsin köpt, men de satt som moln på fötterna och det faktum att det inte var någon så kallad motionärsmodell utan riktiga racerprylar gjorde att jag inte kunde motstå köpet. Jag kommer att bli såååå snabb!

Alpina RCL - mina nya vänner i spåret!

Iskallt och tungt

Jag är ute på löptur. Det är hiskeligt kallt och benen är inte så pigga. Ett skitmilpass, skulle man kunna säga.

Jämförelsespöket

Idag insåg jag en självklarhet - jag behöver inte vara värst jämt. Jag behöver inte ens vara värst ibland. Jag har tydligen, har jag insett, väldigt lätt för att ramla i fällan att börja jämföra mig med allt och alla. Någon springer och åker både klassiskt och skejt på rullskidorna många timmar under en förmiddag - jag reagerar med tanken "det där vill jag också göra", någon springer ett maraton på skoj på träning - jag reagerar med "åhå, fan, det skulle man göra" eller någon springer tio mil på tävling - jag tänker förstås att "jajjamen, det där ska jag också göra, och jag ska inte göra det om ett år, jag ska göra det nu!".

Inte jättekonstigt egentligen. Det är väl grymt att bli taggad av att folk omkring en eller i bloggvärlden gör coola saker. Det är bara det att jag är så förbannat dålig på att skilja på möjligt att göra nu, och möjligt att göra men kanske i framtiden. Det leder till att jag tror att jag kan mycket mer än jag kan, och när jag sen inte riktigt lever upp till mina egna förväntningar så blir det knas i huvudet. Och det var en annan aspekt på det här som jag insåg idag - nämligen att jag gör upp alldeles för stora planer eftersom jag tror att jag är lika vältränad/stark/galen som alla andra. Jag tänker: rullskidor i eftermiddag - jamen då åker jag väl typ fyra mil, lätt som en plätt. Fast jag aldrig åkt fyra mil rullskidor sammanhängande någonsin i hela mitt liv! Varför blir det så i huvudet? När jag tänker på de där fyra milen blir jag först peppad, men sen lite håglös, jag vill ju egentligen bara ut och ha rullskidsfest utan press, inte tänka att jag ska åka fyra mil och därmed basta.

Så det var med den insikten färsk i huvudet som jag rullade iväg österut med en vag idé om en runda att staka mig runt, en runda som kunde förlängas både en och tre gånger om jag hade lust. Det hela slutade med drygt två mil och en glad Therese med mjölksyra i axlarna.

De lovar snö på väderprognosen. Jag fick sådan vinterlängtan att jag fick hjärtsnörp. Tänk att det såg ut såhär på mina breddgrader i början av året!

Jag började även tänka på skidresorna. Som här, Grönklitt på träningsläger i januari. Åååh vad jag längtar tillbaks!

På rull igen!

Jag har ingen aning om hur långt jag tänker åka idag. Därför är lilla pannlampan med - om jag känner för ett maraton eller så. Jag känner mig taggad, äntligen!

Operation: Hitta motivationen

När allting känns tråkigt och onödigt finns det bara tre saker att göra.

1. Tänk nytt och gör saker du inte brukar göra.

För min del betydde det att ta mig an gymspöket tillsammans med Daniels cirkelträningsprogram. Och, tro det eller ej, jag hade sjukt roligt! Jag ville bara krama den där pilatesbollen av ren glädje när jag var klar. Hittade nya favoritövningar för armar och axlar och kände mig riktigt, riktigt stark.

2. Träna ihop.

Jag stämde träff med klubbkamraten och vesselsnabba Anette i bassängen. Hon har en hälsena som spökar lite, och vi har pratat ett tag om att sprattla runt där i vattnet tillsammans. Och vilket superpass det blev! 8 x 90 sekundersintervaller på ungefär 85 procent uppdelat i två set, och precis som när man springer fyrahundringar på bana så är det ett helvete sista minuten på varje intervall när mjölksyran sprutar genom öronen, men samtidigt går återhämtningen mellan varje intervall fort och man kan påbörja varje 90-sekundare med pigg kropp. Vi avslutade med några varv med hantlar i händerna och jag fick ytterligare en bra styrketränings-ahaupplevelse inför vintern. Det var riktigt, riktigt tufft!

3. Vila.

Idag skulle jag sprungit långpass. Men jag tror att den här motviljan och motivationsdippen delvis beror på trötthet. Och jag satsar inte på elitnivå och behöver inte träna mig genom alla motgångar, jag får vila. Dessutom hittade jag en oöppnad karta järntabletter från förra veckans blodgivning, och något säger mig att det också kan ha med min dåliga känsla i kroppen att göra...

Dagens vila innebär också att jag kan hänga hela förmiddagen framför Vinterstudion. Kom igen nu Hellner!!

Bild: Aftonbladet.se

Kan man verkligen göra allt?

Jag brukar leva efter devisen att "allt går bara man ger sig fan på det". Det finns inget som är omöjligt, saker är bara olika lätt eller svårt.

Men nu har jag hamnat i en extrem motivationsdipp. Jag ser inte riktigt någon mening med att ge mig ut och springa, eller dra några mil på rullskidorna. Att hänga på gymmet ska vi bara inte tala om. Det enda som verkligen känns vettigt och bra är yogan.

Fast samtidigt känns det inte alls bra att hoppa över springandet och rullskidandet. Då känner jag mig konstig. Jag behöver mina endorfinkickar, men ibland är det förbannat svårt att få sig till att ge sig ut och hämta dem. Och det känns inte längre på riktigt som att jag är kapabel att göra allt.

Beror det på kylan och det uschliga mörkret? Eller vad är problemet?

Uppvaknande

Är man knäpp om det första man tänker på när man vaknar på morgonen är eftermiddagens långlånga rullskidspass och kvällens yogapass? Och om man dessutom vaknar med ett stort leende? Rullskidorna står skinande rena och duschade i badrummet, stavspetsarna väntar på slip och jag håller en nervös blick på väderprognosen. Det var svinkallt när jag klev utanför dörren imorse och frosten låg på gräsmattorna, så risken finns att det fortfarande råder blixthalka i eftermiddag. Men ingenting kan stoppa mig idag!

Bakfull?

Du ser lite bakfull ut, sa Johan tidigare idag. I all välmening förstås, och det var nog inte alls menat så illa som det lät. Jag tror att ordet han sökte var löparbakis. Eller, för den delen, rullskidsbakis. För jo, jag har nog inte alla hästar hemma idag. Lite småblek i ansiktet, en blick som irrar lite fram och tillbaks och ett huvud som har svårt att fokusera. Kanske beror det på helgens fysiska urladdning som trots att den inte känns fysiskt kanske har satt sig på skallen, men jag tror faktiskt att min smått apatiska look idag har mer att göra med att jag har hamnat i trans. Liksom efter varje träningsläger jag varit på under det senaste året så har jag fastnat i tanken "alltså tänk att man kan ha det såhär helt underbart fantastiskt, tänk om man alltid kunde ha dagar som bara kretsade kring att äta, sova, träna och umgås med likasinnade långdistansnördar på ett totalt opretentiöst och avslappnat sätt... vad livet skulle vara fulländat då".

Jag känner mig fullkomlig i min löparoutfit tillsammans med min klubb. Ingenting kan rubba mina cirklar när jag springer längs stigarna runt Simlångsdalens IP. Jag älskar varenda minut ihop med det gänget, tillsammans med dem är jag liksom bara mig själv, inte den högpresterande journalisten, inte den slåknutpåsigsjälv-iga arbetsledaren och inte den vardagsstressiga unga kvinnan som aldrig tycker att hon räcker till. Där duger jag, där räcker jag till.

Kalla det verklighetsflykt om du vill, jag kallar det verklighetslängtan. Längtan efter att den bästa sortens tillvaro ska spilla över på resten av livet.

För övrigt kan jag numera stå i skulderstående. Varje yogaklass för med sig nya uppenbarelser! Bild: Lånad från webben

Dagen efter

Men vafaaaaan.

Den tanken vaknade jag med imorse. Jag låg stilla någon minut och kände efter i varenda liten del av kroppen - var den hel, kände jag mig okej, kunde jag resa mig - och konstaterade att jag mådde prima. Aldrig mått bättre.

Ska det vara såhär?!

Genast kom förstås tanken att jag hade kunnat fortsätta i natt. Men sen skärpte jag ihop mig och bestämde mig för att det hade jag inte alls kunnat. Jag var inte riktigt riktig i huvudet efter sjätte intervallen, hade jag gett mig ut igen hade jag förmodligen trampat snett och hamnat i ett dike och inte blivit hittad förrän det var dags för vårstädning längs Simlångsdalens gator.

Efter lite frukost sitter jag nu och känner mig rätt stolt ändå. Stolt över att jag var klok och valde rullskidorna framför löpning igår - min fot hade inte hållit för åtta mils löpning. Stolt över att jag inte bara fick till mängd på rullskidspassen, utan även ett par stycken med god kvalitet särskilt i dubbelstakningen. Stolt över att jag pannbenade mig fram med sex träningspass under 16 timmar - trots att det kändes motigt laddade jag om och gav mig ut. Här hade jag förstås hjälp av det tjugotal andra SIF-löpare som från och till var med och sprang, det var grymt peppande att vara så många som kämpade. Stolt över att jag aldrig vek ner mig när det kändes lite tungt ute på vägarna, för i ärlighetens namn kändes det aldrig sådär nu-gör-det-ont-på-riktigt-tufft, utan bara åh-jag-känner-mig-lite-trött-tufft, och då ska man inte vika ner sig. Alla pass jag gjorde genomförde jag som jag tänkt.

Så, i all enkelhet vill jag bara konstatera:

VI ÄR SÅ JÄKLA GRYMMA!

Inte bara jag då alltså, utan alla som på ett eller annat sätt deltog i ultraintervallerna runt om i landet igår. I min klubb var det flera stycken som  för första gången sprang ultradistans, och häftigast av alla var supersnabbatränar-Eskil som snittade nånstans runt 43 minuter på varje intervall, om inte mindre, och som sprang sista milen helt ensam när vi andra hade packat ihop och lagt oss på kudden.

Jag känner mig helt löparhög, trots att jag knappt sprang nåt själv. Men det är bara så himla häftigt när folk gör såna här prestationer!

Fyra tappra - Krister, Anette, Lasse och Roger.

Super-Eskil!

En av alla ultrarävar i klubben - Kenny.

Anette - snabb som en vessla, och supercool som sprang sex mil igår!

Innan andra starten, då hade skaran fått ett par tillskott och tappat en löpare sedan första intervallen.

Kl 18 dök min Uppsala monster tur-kompis Rikard upp. Vi ställde oss mycket frågande till hans outfit - det var ju spikregn och bara några få plusgrader ute!

Finito

De här skorna och dess ägare springer inte ett steg till. Jag höll på att vingla ner i diket och stuka foten, och plötsligt var det inte roligt längre. Men jag är stolt och glad över mina sex intervaller och sju mil!

Halvvägs!

Elfte budordet: Du skall icke tro att du kan hålla jämna steg med världens snabbaste Eskil ens när du har hjul under fötterna. Jävlar vad jag har fått staka! Hittills visar klockan en mil löpning och nästan fyra mil rullskidor. Innan natten är över ska jag ha gjort åtminstone en mil till på hjul och tre med löparskorna.

Motvind!

Andra intervallen blev på rullisar. I en fasansfull motvind! Nu tittar vi på Spirit of marathon och äter godis... Än så länge känns allt mest roligt, men jag förväntar mig att efter tredje intervallen kommer det bli tufft.