Det närmar sig!

Det kom ett brev. Plötsligt känns Vasan oerhört nära... Mindre än hundra dagar kvar!

Den perfekta helgen

Om man kan prata om en perfekt helg så är det en sån jag har haft. Fredagen tillbringades i målarfärgsångorna i mitt och J:s nya hem, lördagen likaså, förutom några små besök på mer eller mindre sunkiga loppisar runt om i stan. Och idag har jag knappt hunnit kliva ur träningskläderna förrän det var dags att dra på sig nya.

Löpteknikförmiddagen var grym. Att få spendera drygt tre timmar med att riktigt få grotta ner sig i löpning och det perfekta (eller ja, det skonsammaste och mest effektiva) löpsteget är ju rena drömmen. Jag har trängsel i huvudet nu och kan inte riktigt berätta allt jag lärt mig. Det får bli en annan dag.

Efter 6k i skymningen där fokus låg på teknik och sedan en underbar timme bodybalance mår jag och min kropp som prinsessor och jag ser fram emot en ny vecka.

Löpteknikskola

Uppvärmningen är avklarad, nu väntar filmning. Jag är på pose-teknikskola!

Geggamojslöpning

Gegga utanpå, gegga inuti. Och skrynkelfötter.

Nog för att jag gillar regn, men ska det inte vara vinter nu? Man får kryssa mellan vattenpölar stora som världshav på Galgberget nuförtiden. Bredvid spåren är det uppsprungna stigar som inte är särskilt mycket bättre, geggiga och leriga. Har man otur blir det lerbad upp till anklarna. Men jag grät inte för det. Istället surade jag över ett smärtsamt håll i sidan som vägrade ge med sig. Det gick hur bra som helst att springa 8k som lite uppvärmning innan stavlöpningen med min underbara klubb, men så fort stavarna kom i händerna och vi skulle ge oss på fartleken, då bara knöt det sig. Högg till och jag fick svårt att andas. Och jag är inte den som är den, ge upp är liksom det sista jag vill göra. Men det här var så jävligt att jag tvingades gå för att kunna hämta andan. Så himla surt.

Och ikväll upptäckte jag dessutom en lite fånig sida hos mig själv: Jag vill inte att folk ska tro att jag är vek. Jag menar, om jag slutar springa, då kan ju de andra tro att jag inte orkar hänga med, vilken mardröm! Jag orkar visst! Jag är stark, cool och envis som fan. Jag ville liksom ropa så alla hörde att jag stannar nu för att jag har ONT, fatta!! så att det inte skulle bli några missförstånd.

Satans håll. Var kommer det ifrån?!

En sorts elefantiasis

Ibland känner man sig som en elefant. Jag skulle vara duktig bloggare och ta såna där spegelbilder på gymmet du vet, bilder där man ser sådär stark och snygg ut. Men jag såg ut som en elefant. Det måste varit nåt fel på spegeln. Eller så är jag en elefant.

Apropå det så blev det viktsnack på jobbet idag. Folk ska ägna de kommande veckorna åt att banta så att de går ner fem-sex kilo som de kan äta upp i jul. Jag fattar inte hur de tänker. Men go for it för fan om ni vill trasha ämnesomsättningen.

Be för att bli frisk?

Nu blev jag på lite bättre humör. Det blir så roligt när folk tänker så knasiga saker. "Attans då, jag fick visst cancer. Vad göra? Jo, jag ringer prästen och frågar om han inte kan be lite för mig. Det borde väl funka?!" Ursmart.

Men vem vet? Det kanske funkar att ringa prästen när man tycker att det går lite slött med träningen? "Hörru prällen, kan du inte be för att mina ben helt mirakulöst blir 4.10-ben som susar mig igenom nästa halvmara?"

Skitpass

Aldrig tidigare har väl någon varit så glad för en lagom böjd pinne. Det var pinnjäveln hårt fastklämd i min vänstra hand som såg till att jag kom runt femkilometarn någorlunda hel och hållen. Jag har ägnat eftermiddagen åt att förtränga dagens löppass, men det går inte. Jag är fortfarande sur.

Vad är dealen med att få håll utan anledning efter en kilometer? Och med att sen bli helt slut i benen efter två? Och med att när det gått tre kilometer vill inte pulsen vara med heller utan får värsta rusningen?

Min plan var att springa 10k i hyfsat tempo för att få någon slags uppfattning om vad som hänt med mig sedan sist jag sprang samma sträcka. Det var nämligen så länge sen sist att jag nästan glömt hur spåret såg ut. Men jag misslyckades kapitalt. Hållet släppte litegrann efter att jag hittat pinnen att hålla i, men benen var sega som sirap. Jävla skit.

Det hänger på framfoten

Igår på Sannarps IP fick jag chansen att studera löpsteg. Jag kom ju fram från långlöpningen lite senare än de andra, så de var igång med intervallerna redan. Och det var såklart lika många löpstilar som personer på de där löpbanorna. Fascinerat studerade jag tränar-Eskil. Han har tränat på framfotslöpning ett bra tag, och han löper så himla snyggt! Det ser så lätt och graciöst ut.

Därför blev jag lite extra glad idag när jag såg vad som trillat ner i min mejllåda - en inbjudan till miniclinicen med Markus Stålbom på söndag! I tre timmar ska jag och nio andra personer få massa löptekniksteori till livs och vi ska få springa och bli filmade. Vi ska få våra löpsteg analyserade och få konkreta råd och övningar som ska hjälpa oss att förbättra vår teknik. När jag försökt experimentera med framfotslöpning har jag genast känt skillnad i löpkänslan och i hur mycket snabbare man kommer framåt vid samma nivå av ansträning. Så att få lära sig tekniken från grunden samtidigt som någon talar om när man gör rätt kommer bli grymt!

Förgiftningsvarning

Jag är inget fan av energidrycker. Och jag blir inte särskilt förvånad av att Livsmedelsverket vill titta närmare på den nya drycken Cocaine. Drycken innehåller 1120 mg koffein per liter, och det finns inte ens en varningstext på burken! Att dricka en burk är som att hälla i sig tre koppar kaffe. Mums?

"Underbart väder, det regnar ju bara litegrann!"

Ibland känner jag mig som världens lyckligaste person. Just nu är ett sånt tillfälle. Jag har fått i mig lite mat efter förmiddagens äventyr, och sitter här och bara pustar ut och känner mig så vansinnigt tacksam.

Vi möttes i duggregnet, jag och ett tiotal andra löpare med väldigt olika erfarenheter av distans och fart. Jag ställde in mig rätt fort på att hamna längst bak i den lilla klungan som skulle ta sig de nästan två milen från vår IP ute i skogen till löparbanorna på Sannarp. Eskil och Erik var förstås värst och skulle springa med stavarna hela vägen medan ultra-Anders och ultra-Rikard knotade på i rätt humant tempo. Jag hamnade på efterkälken tillsammans med Kenny som berättade för mig om Swiss Alpine Marathon, och om den femton kilometer långa backen i början. Nästa gång han springer hade han räknat ut att det var där han skulle knapra placeringar.

Tätklungan vände och mötte upp oss, och jag fick sällskap av Erik en stund. Alltid lika trevligt att hänga med honom och jämföra träningsupplägg och tider. Sen anslöt ultrisarna och jag fick en timmes ren löparmagi till livs. Vi diskuterade lopp, drömmar, hur det känns att uppnå sina mål, hur första milen kändes och hur vackert det är när man inser att det går att göra saker man trodde var omöjligt. Ingen av dem har sprungit särskilt länge, Anders nåt år och Rikard lite längre. Och nu siktar de på nåt lopp i Frankrike, men för att komma dit måste de samla poäng på nåt sätt för att kvalificera sig. Så först är det TEC som gäller. Och förstås 6-timmars i Skövde i mars. Och de bjöd med mig!! Så kanske, kanske att jag lägger ner det där med marasatsningen för att se vad jag kan prestera på några 6-timmarslopp under 2010 istället.

Efter knappt två timmar landade jag och Rikard på Sannarps IP där de andra redan hade samlats och ägnade sig åt några 4-minutersintervaller. Så efter lite energipåfyllning var det ju bara att haka på.

Skönaste kommentaren förresten när vi sprang genom skogen längs den gamla banvallen och hoppade mellan vattenpölarna:

"Vilken underbart väder vi har! Det regnar ju bara litegrann!"

Som på julafton

Har just ätit frukost. Jag känner mig som den enda i hela världen som är vaken, och jag är full av förväntan. Ungefär som på julafton.

Om trekvart kommer klubbens underbara fixarkvinna och hämtar mig för avfärd mot Simlångsdalen. Klockan nio står vi sen på IP, uppklädda till öronen i våra löparoutfits, och ger oss i kast med de 18-20k som vägen mellan Simlångsdalen och Halmstad bjuder på. Jag ska få springa långpass med ett helt gäng andra människor! En helt ny upplevelse för mig.

Eskil har dock skrivit aningens kryptiska grejer på hemsidan om vad vi ska göra när vi kommer fram till Halmstad. "Vi samlas på Sannarp där vi ska hålla till." Hålla till? Jag fruktar att han har nåt djävulskap på gång.

Långpass var tredje vecka?!

Sitter och läser i senaste Runner's world (och måste förresten hålla med Träningsglädje om att omslaget är underbart!) och har fastnat lite i artikeln om hur mycket vi ska träna i vinter. "Vad är lagom?" typ. Och artikelförfattaren vill inte att jag (dvs någon med min skrala löpbakgrund) ska springa långpass varje vecka. Han vill att jag ska göra det som mest var tredje vecka! What!? Hur ska jag kunna bli ultralöpare då...?!

Nä, men ärligt talat. Det är förmodligen inte mig den där artikeln vänder sig till. Och det står ju rätt tydligt uppstaplat också att de där mängderna artikelförfattaren talar om gäller för löpare med olika erfarenhet som siktar på bra tider på 10k, halvmara eller mara (de två senare är väl förstås vad jag har i siktet för den närmsta framtiden, men mest som delmål på vägen mot ultrisen i mig...). Men jag blev ändå lite förvånad. Långpassen som ju är det skönaste med löpningen! Men så är jag ju en rookie på det här också. Man kanske sliter mer på kroppen med 2,5-timmars löppass än man gör med 5x1000m eller 10x400m eller vilka intervaller eller strax under mjölksyraträning som man nu ägnar sig åt.

Hjälp mig, hur ofta kan man ägna sig åt att springa långt och länge?

Djupa vatten, höga broar och svindel

Slottsmöllebron under dagtid förra hösten

Jag har varit ute på en lite kämpig löprunda. 6k runt Frennarp och Slottsmöllan. Lite känningar i vaderna och en allmänt olustig känsla i benen. Och dessutom, när jag passerade över Nissan på den vackra stenbron vid Slottsmöllan så höll jag på att yrsla omkull. Jag fick svindel! Hur många gånger har jag inte sprungit eller gått över den där bron, hängt över räckena och stirrat ner i forsen utan minsta tillstymmelse till yrselkänslor? Men ikväll alltså... Vattnet såg så oroväckande mörkt ut, så djupt och så sväljande liksom. Som om det räckte att titta ner i det så skulle man drunkna.

Yrselkänslorna avtog så fort jag stapplade av bron och in i säkerhet i gödsellukten runt de gamla fabriksbyggnaderna på Slottsmöllan, men ett litet, litet illamående dröjde sig kvar en bra stund.

Helskumt.

Renare än såhär lär det aldrig bli

Det är nåt speciellt med torsdagkvällarna på Sannarpsbadet. I alla fall vill de gärna tro det själva på det där badpalatset (eller snarare badskrubb om du frågar mig, själva kallar de det för "en badares festplats"...). Vi skulle på aftonbad, jag och Johan. Stämningsfull musik, dämpad belysning, levande ljus och bara vuxna. Låter som rena drömmen.

Tyvärr stämde verkligheten inte riktigt med dikten. Eller ja, allt det där ovannämnda fanns ju, men jag kände mig lite som en ansjovis. Det var proppfullt i den enda bubbelpoolen och det var kallt i det så kallade äventyrsbadet. Och det var sån ljudnivå att det kändes som att jag satt på bussen på väg hem från skolan på mellanstadiet. Men jag hade 22 sköna längder i motionsbassängen i alla fall!

Och så var det ju det där med kanelbastun. Där fick jag valuta för mina femtio spänn. På varje hel- och halvslag dök det upp en tjej i bastun med en trähink och ett tygstycke i händerna. I hinken fanns vatten spetsat med olika slags oljor som skulle vara välgörande på olika sätt. Kanelbladen ska till exempel verka stärkande och värmande, och dessutom göra en på gott humör. Jag vet inte det jag, men det var hur som helst hur skönt och rogivande som helst när tjejen började hälla på vattnet på stenarna och vifta runt ångan i bastun. Det här gjordes dessutom under total tystnad. Bara det kändes som en helt underbar liten gåva - tio minuters lugn där mina öron inte behövde registrera något som helst ljud annat än fräsandet från stenarna.

Passade väl dessutom alldeles utmärkt att bege sig till simhallen såhär en dryg månad innan jul och bli ordentligt rengjord...

Kanelbastu!

Jag har sprungit färdigt. Tränar-Eskil ville plåga livet ur oss och lyckades nästan. Nu tänker jag belöna mig själv med lite återhämtningssimning och bastu. Kanelbastu!