Göteborg och tillbaks igen

Åh vad jag behövde min lilla dagstur till Göteborg idag! Nya (nåja) miljöer att vila ögonen på, lite stillsamt häng på Östra med näst minsta syrran som verkade mycket piggare och som garvade lika hjärtligt som vanligt igen och så en underbar eftermiddag i trakterna runt Mariaplan med M sen. Kändes som evigheter sen sist. Hoppas bara kunna få behålla den här harmonin i kroppen åtminstone helgen ut.

Innan jag for ut till syrran så skulle det inhandlas present, en skön tröja som hon kunde känna sig bekväm i i den här äckliga värmen. Och då passade jag på att införskaffa ett par nya löpartights till mig själv också... Känns som att jag kommer springa som en gud i de där.

Nu ska det drickas hole in one-champagne hemma hos J!

Kepskvinnan

Nya Craftkepsen testad!

I två veckor har jag spenderat mina eftermiddagar i strålande solsken med sändarutrustning på ryggen. Och jävlarihelvete vad varmt det har varit. Det har liksom snurrat till i huvudet då och då, trots att jag hinkat vatten och sett till att försöka äta ordentligt trots värmen. Men igår höll jag fan på att bryta ihop. Det var så stekhett att mitt huvud kortslöt några gånger. Så efter jobbet var det jag som smet iväg och skaffade keps. Min första någonsin. Jag som alltid tittat lite snett på kepsbeklädda människor, eftersom keps är något som hör hemma på tonåriga killar med tre kilo snus under läppen. Men det finns ju två sidor av allt. Och eftersom jag är löpare nuförtiden så kan jag ju köpa löparkeps och då blir det hela lite mer uthärdligt. Eller ja, det blir till och med fint med en Craft-keps i tunt tyg och lite andningsnät på väl valda ställen. Kände mig sjukt snygg när jag gav mig ut längs Prins Bertils stig imorse.

Om det var kepsen eller om jag bara råkade ha bra koll på mig själv just den här morgonen vet jag inte, men jag lyckades hålla ett tempo som höll pulsen på i medel 169. Det är helt strålande för att vara mig, eftersom när jag i vanliga fall kör mina femkilometare inte kan låta bli att rusa på och få en puls som närmar sig 180 i medel.

Förresten, det är inte illa att redan innan klockan slagit åtta ha hunnit med två knasiga naturupplevelser. På uppvärmningspromenaden höll jag på att gå in i en duva. Duvan var nog inte helt beredd på mitt uppdykande, så den störtade upp i luften när jag var mindre än en halvmeter ifrån. Och jag som inte hade sett fågelskrället höll på att hoppa ut framför en bil i förskräckelsen. Pulsklockan visade att min puls hoppade från 100 till 120 på nån sekund... Och sen då, när det var en dryg kilometer kvar av löprundan fick jag sällskap av en räv. Den studsade ut på stigen framför mig och rusade före mig några hundra meter innan den accelererade och försvann. Röd och fin var den, inte alls grå och skruttig som rävarna som brukar dyka upp i skogarna runt mormor.

Back on track!

Sådärja. Inte sprang jag en halvmara, men tretton kilometer i alla fall. Det är liksom bara att bryta ihop och komma igen. Och hitta pannbenet. Och jag tillät mig gå- och drickpauser i värmen. Fick lite hejarop från en man som sprang förbi mig med lätta steg. Det värmde.

Sen en sväng till stranden och bad med träningskläderna på. Kallt som satan.Vad är det som gör att havet kan vara ljummet ena dagen och sen nästa dag när luften och solen varit ännu varmare så är vattnet som en frysbox?

Träningsombyte och bad

Missade Bodybalancen igår eftersom jag var helt vill i tiden och trodde att klockan var sex när den var halv sju. Ringde och snodde åt mig en plats på combaten istället, och idag har jag lite träningsvärk i ryggen. Skönt med omväxling. Tränar uppenbarligen inte alls samma muskler i ryggen längre, eller åtminstone inte på samma sätt, som när jag körde combat och box tre gånger i veckan i vintras.

Förresten bor jag i världens bästa stad. Direkt efter den svettiga urladdningen fick jag med mig J från golfbanan till stranden utanför Brottet, och vattnet var så varmt, så varmt! Var inställd på att rusa ut och doppa mig fort och sen med hackande tänder torka mig snabbt som tusan. Men istället var det ljummet i havet och det gick att ligga och paddla runt lite med fötter som tackade gud, mig och sin lyckliga stjärna för att äntligen få vila lite efter den senaste tidens hektiska arbete och fritid.

Kvällsdopp är the shit.

Äsch

Nu ska jag lägga av med att gnälla. Betalade just in anmälningsavgiften till Varvet nästa år. Tills dess ska jag nog ha hittat den där halvmaran som gömmer sig någonstans inuti mig.

Slö och lite less

Jag orkar fan ingenting. Kommer ingen vart, orkar inte springa längre än en mil, känner mig slö i benen. Och när jag istället försöker bättra min tid på kortare distanser bara för att få några slags framsteg så går det inget vidare det heller.

Och jag skiter egentligen i tiderna. Jag vill bara kunna springa längre! Ibland känns det som att den där halvmaran finns i kroppen, jag måste bara hitta den. Men just nu ligger det bara ett par-tre futtiga kilometrar där och puttrar, när jag sprungit dem så är jag helt matt och börjar räkna ner och tänka att jag är som en fjäder. Fjädergrejen har jag ju inte behövt hålla på med förrän efter typ en mil förut! Ville köra en mil nu under morgonen, men tvingades inse redan vid tre kilometer att så långt tänker min kropp inte bära mig idag. Urtrist.

Folk säger att det kan handla om hb-värdet. Andra säger att det kan handla om uppladdningen. Kanske äter jag för dåligt kvällen innan mina morgonlöpningar? Igår gjorde jag det definitivt. Men hur tusan orkar folk äta mycket mat på kvällarna i den här hettan?

Funderar på att ta en paus.

Underbara söndag!

Jag har badat! Jag har legat i solen och tagit igen alla Sommar i P1 som jag missat! Jag har haft det helt strålande! Jag har nästan läst ut "Ur vulkanens mun" av Helena von Zweibergk och fått lite relationsångest på kuppen! Jag har ätit jordgubbar!

Vad mer kan man begära av en söndag?

Jo, en liten picnictur till Grötvik med min älskade! Och det ska jag iväg på nu!

En anledning att bli elfsborgare...

(...eller "Se här Johan, nu har jag visst kapitulerat helt och hållet"...)

När jag kollar på fotbollslandskamper där Sverige möter i stort sett vilka som helst och spelar sådär uselt som bara svenska a-landslaget kan göra - då mår jag skit. Jag avskyr dålig fotboll. Därför har det varit helt befriande underbart att se u21-laget spela fotboll på riktigt, engagerat, fräscht och modigt i motsats till slött, tillknäppt och fegt. Jag förlåter dem den pissiga första halvleken mot England häromdagen, och lider med Guillermo Molins som missade straffen.

Ja, min poäng då. Jag har faktiskt aldrig riktigt haft ett fotbollslag i allsvenskan som jag brytt mig särskilt mycket om. Höll på Häcken en sväng för att jag tyckte Rambergsvallen var ett festligt ställe där man fick dricka kaffe i bruna plastmuggar och känna sig som att man gjort en tidsresa tillbaks till sjuttiotalet. Men det varade inte så länge eftersom Häcken är ett skitlag och jag avskyr dålig fotboll. Försökte engagera mig i Halmstad BK, men med samma resultat. De är för usla för att jag ska orka bry mig.

Sen hängde jag med till Borås arena och såg Elfsborg för ett tag sedan. Hade faktiskt glömt att det där boråslaget existerade. Och helvete vilken snygg fotboll de spelar! Jag blev helt lycklig och varm i kroppen. Men elfsborgare, kan man bli det bara sådär? Måste man inte vara boråsare eller åtminstone i närheten av boråsare för det?

Men nu har jag bestämt mig. Fick ett infall och youtubade lite. Blev helt gråtmild av vackra klacksånger. Kollade på lite mål. Så ja, jag är visst elfsborgare då.

Och sen kan man ju inte låta bli att tycka om ett lag och deras fans när de gör så här hjärtknipande hyllningssånger.

Strandpromenad

Lördagen har spenderats i solen. Ingen löprunda, men däremot en promenad när solen började ge sig av från sin placering mitt på himlen. Bort mot Västra stranden. Funderade på att bada men ångrade mig när jag klev ner i vattnet och det var kallare än jag trodde. Långgrunt som satan är det också, så man hinner ju frysa ihjäl innan man ens blivit blöt om knäna.

Ledig lördag!

Den här dagen ligger som en jävla ocean framför mig. Vad ska jag hitta på? Har bestämt mig för att ta det ordentligt lugnt för annars kommer jag nog inte orka med nästa vecka på jobbet. Det är fan rent otroligt vad livesändningar ute i verkligheten tär på orken. Förra sommaren när jag jobbade på Åland var det bara utesändning en dag i veckan, och då var jag bra mör dagen efter. Och nu gör jag samma sak varje dag i fem veckor. Vojvoj.

Solen skiner hur som helst, det blåser lite lagom, och jag får göra precis vad jag vill! :D

För övrigt kan man nog säga att jag vunnit över morgonlöparjävulen. Sprang en mil igår morse. Åt banan och drack kaffe en timme innan jag gav mig ut. Började med rask promenad i tio min, och sen lufsade jag på i 5.40-tempo längs havet. Kändes hur bra som helst ända till skosnöret gick upp vid 8k och jag tvingades stanna. Sen var det segt som fan sista kilometern, men allt som allt så var det ett lyckat pass. Och jag kände mig så stolt över att ha sprungit så långt innan dagen ens hade börjat! Helt fantastiskt vilken skillnad det gjorde med lite kolhydrater innan löpningen och sen att hålla ett tempo som var 15sek/km långsammare än häromdagen.

Men idag ser det ut att bli vilodag om jag inte får ett ryck ikväll och springer en stund när värmen börjar lägga sig (på tal om värme så träffade jag ett gäng volleybollspelare i Falkenberg igår...de har ju sin individuella sommarträning nu innan försäsongen drar igång, och de var seriöst ute och sprang mitt på blanka dagen i 27 graders värme! Jag vet inte om jag blev imponerad eller förskräckt). Annars gör jag kanske som J föreslog - skaffar en löparrygga och packar frukost och springer till Grötvik imorn bitti och badar. Nice!

Ähmenvafan...

Sitter och lyssnar på Karlavagnen i P4 med Stina Wolter. Så jävla urtrist och putsputtrigt att jag får eksem. Väntar på att tvätthelvetet ska bli klart. Borde sova. Får sova ensam i natt. Igen. Bara för att jag ska hålla på och försöka få rent mina löparkläder sent på kvällen.

Det dyker upp spöken i huvudet. Stundtals avskyr jag verkligen sommaren, för då plötsligt måste man visa sig bland folk med lite kläder (jomenvisst, det går nog att klä på sig ordentligt med långbenat och -ärmat, men med risk för att svimma och dö av värmeslag), och då syns allt. Då kan jag inte längre gå förbi ett skyltfönster utan att stirra, fast jag hellre bara vill blunda och slippa se, men det går ju inte att inte titta för då går man in i folk. Önskar att reflekterande ytor aldrig hade uppfunnits.

Imorn är en annan dag och jag funderar på att börja den med yogurt kl 6.30, sen lite tidningsläsning i en halvtimme, sen en timmes löpning längs havet. Om jag låter bli att maxa, och om jag värmer upp med en rask promenad sådär en kvart så borde det gå bra.

Utanför mig spelar de förresten kubb. Det låter trevligt. Jag måste stänga balkongdörren så trevligheten inte krockar alltför mycket med min ensamhet.

Sovmorgon. Inte.

Börjar jobba om fyrtiofem minuter. Vaknade för 2,5 timmar sedan. Min dygnsrytm är helt kocko för tillfället. Och jag har inte ens orkat ta mig ut på morgonpromenad eller -löpning. Så, vad har jag då gjort i dessa timmar? Inte en blekaste aning faktiskt. Ätit frukost. "Läst" tidningen (dvs bläddrat lite planlöst och återigen funderat över varför det inte går att göra en intressant tidning på sommaren i ett av Sveriges mesta sommarlän). Facebookat. Lyssnat på Micke i Sommarmorgon. Blivit så uttråkad att jag önskat att det var kväll igen så jag var trött och kunde sova.

Känner mig omotiverad och solstingad.

Morgonjoggens mästarinna...

Jag fick äta upp en hel del skitsnack imorse. Jag har liksom skrattat lite lätt åt J när han frustat efter morgonjoggturer och hävdat att det är jobbigare att springa innan frukost än annars. Liksom kvittrat lite hånfullt att jag minsann aaaalltid sprungit på morgonen förut (under min enormt långa löpkarriär. Den sträckte sig över en sommar under högstadiet typ) och det har då aaaaaldrig varit några problem.

Idag var det så upp till bevis. Jag störtade upp när klockan ringde imorse, helt inställd på att slå mitt rekord på 5k. På med pulsklockan, podden och ipoden, och så ut. Sprang längs Nissans östra sida, över bron till Laxön, spanade på de sommarjobbande kidsen som höll på att förbereda ön för dagens skörd av ungar, hittade en fiskande gubbe på en bänk...och sen dog jag. Herrejesusminskapare. 2,5k hade jag kommit, hållt ett löjligt lågt tempo (i alla fall om jag hade mitt så kallade PB på 25min i sikte - ett rekord som jag för övrigt inte tror på längre. När jag sprungit så snabbt måste jag ärligt talat mätt fel) på i snitt 5.20min/k, och luften gick liksom ur mig. Snittpulsen under passet var på skyhöga 183, och jag var uppe och nosade över 190 emellanåt. Min maxpuls måste btw vara ofanligt hög eftersom ofta har ett snitt strax under 180 på mina milpass, men det här var ju löjligt.

Jag stapplade fram de sista kilometrarna och fick till råga på allt springa några varv runt kvarteret när jag närmade mig hemma eftersom jag beräknat min runda fel. 27 min landade jag på, och sen var det bara att bekänna mina synder för J som hade fixat frukost och allt.

Morgonjoggning är en plåga. Men jag ska bannemig lära mig!

Slick på armen

Idag har jag hängt med kossorna på Munkagårdsskolan utanför Tvååker. Fatta vilka långa tungor de där djuren har! En av dem började med att käka lite på remmen från mitt tidtagarur, sen gick hon vidare på ett snöre från kameraväskan och så avslutades det hela med en ordentlig slick längs höger underarm. Mmmm! Sen smet jag in i ladugården och testade att mjölka lite. Det var ett jävla sug i de där munstyckena på mjölkningsmaskinen. Utanför stod sedan min privatchaufför och väntade på att ge mig skjuts sådär en tjugo meter. Han framförde en ståtlig traktor! Festligt. Sen hamnade jag i smådjurshuset där jag trodde jag skulle få titta på söta undulatungar, men nejdå. Istället skulle jag valla in gäss som skulle gå och lägga sig.

En helt vanlig dag på SR Halland.

Inget för känsliga ögon...

Sprang långt idag. Längre än jag tänkt. Plötsligt var jag liksom förbi handikappbadet, förbi fårhagarna och framme vid nåt märkligt litet hus. Och då var ju tillbakavägen liksom 7k den också...så jag tänkte att det får väl bli långpass då. 14k på strax under 1,5 timmar, ganska trevligt att börja veckan med när solen skiner och temperaturen är så behaglig.Men alltså. Vid 10k hände nåt. Jag behövde gå på toa, och inte för att kissa. Tänkte "äsch, det är ju bara 4k kvar, vafan". Men vid 12k gick det inte längre. Jag fick helt sonika hoppa ut i skogen och hoppas på att ingen såg mig. Har aldrig varit med om nåt liknande. Helt okontrollerbart. Kunde inte låta bli att skratta åt alltihop när jag ägnade mig åt nerjogg de sista två kilometrarna hem.

Så nu har jag hittat ett nytt specialområde att studera när det gäller löpningen. Hur undvika liknande situationer, hur hantera dem när de dyker upp...