Fjärilar och frihet

Igår gjorde jag mina sista arbetstimmar på de närmsta tre veckorna. Känner mig fri. Tre veckors sammanhängande ledighet. Det var längesen jag hade det. Passade på att ta en vilodag inför tre dagar med tuff mängd. Idag - långpass löpning. I morgon - Ride of hope Halmstad-Göteborg följt av en löptur förhoppningsvis. På måndag - långdistanscykling i nya omgivningar i Västergötland.

Efter det är det dags för några snabba, hårda pass. Och lite ÖV-simning. Sen är det tid för nertrappning för att kroppen ska få möjlighet att hämta hem all träning jag gjort den sista tiden.

Om två veckor gäller det. Man brukar säga att nervositeten är som fjärilar i magen. Jag tror bannemig jag har fjärilar överallt.

Här tillbringade jag min vilodag. En av favoritplatserna vid havet i Halmstad. Sand mellan tårna är inte min grej.

Världens bästa smärta

Nu är det inte långt kvar till Kalmar. Det börjar bli dags att fixa med grejer. Som kroppen till exempel. Den behöver inte bara tränas, den behöver lite omsorg också. Således gick jag till naprapat-Gabriel idag. Med hopp om att han skulle ordna så att jag fick lite mjukare vader lade jag mig på hans tortyrbänk.

En timme senare hade jag grinat, skrikit och nästan klöst hål i mina egna handflator.

Tydligen har jag fortfarande en gigantisk vänstervad om man jämför med den högra. Så var det i våras också, när jag hade en lätt överansträngning i vänstervaden. Lustigt det där. Om jag inte skulle mäta vaderna utan bara gå efter hur det känns så skulle jag säga att högervaden var tjockare. Men nej. Förresten är tydligen bindväven i vaderna stram. Det kan man lösa med nån form av massage med en slags vakuumkopp. Det var kanske det vidrigaste någon gjort med mina vader någonsin.

Gabriel fixade också mitt knäveck. Du vill inte veta hur det känns när en naprapat sätter fingrarna på knutar i musklerna nära knävecket.

Men det värsta var när han gav sig på ryggen. Jag har små låsningar eller nåt i ländryggen och strax ovanför. Och höfterna är stela. Gabriel gick loss med armbågar och grejer. Då grinade jag.

Nej förresten, det värsta var när framsidorna av smalbenen skulle åtgärdas. Fy sjutton vilken vansinnessmärta.

Men. Jag lämnade Gabriel några knäckningar i ryggen senare med lätta steg. Knävecket var mjukt, vaderna kändes pigga och jag kände mig rak och lång.

Naprapatsmärta. Den bästa sortens smärta. Och bäst av allt - jag får gå dit om en vecka igen.

Här jobbar han - världens bästa naprapat.

Ormbett eller nässelkli - det är bara att välja!

Det finns en stig som jag tycker mer om än många andra stigar. Den går österut från stan, längs Nissans strand. Jag springer den rätt ofta, och njuter av att lämna E6:ans bilbuller bakom mig och komma in i tystnaden i skogen.

Det enda som stör mig lite där på stigen är all undervegetation. Gröna blad av alla möjliga slag, och mängder med brännässlor. Stundtals är stigen så smal och växtligheten så hög att jag inte ser var jag sätter fötterna. Jag ser knappt något nedanför midjan. Och för någon som är paniskt rädd för ormar är det inte en sådär jättemysig grej. Jag lyssnar noggrant efter prassel i buskarna, något som förekommer typ hela tiden. Men med tiden har jag dock slappnat av, och vilar i vetskapen att ormar inte gillar svalt väder, då ligger de och trycker nånstans där inte jag är.

Men just när man tror att allt är lugnt, då händer det.

En orm. Mitt framför mina fötter. En ringlande, otäck och stor orm. Vad det är för slags orm hinner jag inte se. Jag reagerar instinktivt med att stampa hårt i marken några gånger och sedan vända på en femöring och rusa rakt in i alla lårhöga brännässlor som jag försiktigt forcerat alldeles nyss och klarat mig hyfsat helskinnad ifrån. Det gör jag inte nu, kan jag ju säga. Efter ett par kilometer lugnar hjärtat ner sig, jag saktar ner tempot och försöker att inte tänka på allt som kliar och svider på min kropp.

Orm-uschling! Nu kommer jag inte våga springa den där stigen på bra länge.

Hej brännässla. Ormen hann jag tyvärr inte få någon bild på...

Här hittar man i alla fall inga ormar! Bara glada simmare. Och mig. 3000 meter kryssandes mellan bröstsimmare har jag också hunnit med nämligen!

Hej cyklist!

Alltså. Livet som cyklist innebär så mycket nya saker att tänka på. Som det där med att inte ha trosor under cykelbyxorna. Och ganska tidigt i min cykelkarriär fick jag veta hur man beter sig när man möter andra cyklister ute på vägarna. Hälsa ska man förstås. Särskilt om det är en racercyklist som verkar lyda under cyklisternas gyllene regler. Du vet, det är med rätt längd och färg på strumporna, rätt färg och storlek på vattenflaskorna och framför allt - kläder som matchar cykeln. Eller hjälmen. Eller hur tusan det nu är.

Hur som helst. Jag hälsar glatt på alla cyklister jag möter när jag är ute och rullar (här passar det bra med ett litet klargörande a la KarinTri: Cyklist = person på cykel som bär hjälm. Idiot = person på cykel som inte bär hjälm). En lätt vinkning oftast, ibland ackompanjerat med ett "hej" om vi passerar nära varandra. Jag älskar ju cyklister och blir lycklig när jag får syn på någon som är som jag där ute. Alltså hälsar jag.

Som häromdagen. Jag lyfte handen och vinkade, sa ett glatt hej. Cyklisten jag mötte stirrade, hälsade förvirrat tillbaka. Jag blev förvånad, tänkte hoppsan, har jag hjälmen på fel håll eller vad är det frågan om?

Nä.

Jag råkade bara inte cykla just då. Jag var ute på promenad. Klädd i nån slags kjol och såg väl ut som vilken sommartjej som helst. Inte alls någon cool cyklist.

Jag tror jag ska tatuera in "cyklist" i pannan så folk fattar vad jag pysslar med även om jag råkar vara någon annanstans än i cykelsadeln.

Som triathlet är det förresten lite friare. Då får man cykla i linne till exempel... ;)

Solocykling Göteborg-Halmstad

Helgen som gick var en riktig långdistanshelg. Först lördagens regnrika löptur, och igår var alltså tanken att jag skulle rulla hemåt från Göteborg på min lilla Bianchi. Och det började sisådär när jag kom på vid niotiden på lördagkvällen att jag glömt hjälmen hemma. Efter lite sms:ande med diverse cykel- och triathlonklubbar i stan och klubbkompisen Anders ivriga försök att hjälpa till via virituella kanaler kammade jag noll, och fick helt enkelt gå och köpa en hjälm på söndagmorgonen.

Eller ja, förmiddagen snarare. Det som var tänkt bli en cykeltur som startade efter frukost blev uppskjuten till strax efter kl 12. Och min beräkning sa mig att det var femton mil hem längs Ginstleden. Med lite pauser skulle jag kunna vara hemma lagom till halv sju.

Men då hade jag inte räknat med att jag först var tvungen att ta mig ut ur Göteborg och ner till Billdal där leden tar vid längs Sverigeleden. Och jag hade heller inte räknat med diverse felcyklingar...

Men jisses vad vackert det var! Först cykelvägen längs vattnet söderut via Hovås ner till Billdal - det var synd att jag behövde hålla koll framåt för att se vad jag cyklade, för blicken drogs hela tiden ut mot havet och alla kobbar. Och när jag väl krånglat mig igenom Kungsbacka hamnade jag högt upp i skyn på åsen och israndsbildningen Fjärås Bräcka där jag hade underbar utsikt åt väster över Kungsbackafjorden, och åt öster över sjön Lygnern som är Hallands största insjö.

Jag rullade vidare via Frillesås och Väröbacka ner mot Varberg, och tiden bara flög iväg. Jag försökte hålla ett jämnt tempo och förhållandevis låg ansträngningsnivå för att verkligen få ut rätt syfte med passet. Under långa, lågintensiva pass äter jag sällan särskilt mycket, och det enda jag dricker är vatten (undantaget om det är riktigt varmt och soligt förstås, då behöver jag salter). Jag fick min första energidipp strax innan Varberg, och det var även då jag tog det något ointelligenta beslutet att ta väg 41 in mot stan - en tvåplusenväg där bilarna kör i 100 km i timmen... Jag tvärstannade i den minimala vägrenen och väntade ut bilarna och gick sedan helt sonika tvärs över vägen med vägräcken och allt och tog cykelvägen istället.

Väl i Varberg började jag räkna på mina kilometrar och insåg att om jag skulle cykla den väg hem som jag hade tänkt så skulle min tur sluta på 18 snarare än 15 mil. Och det var jag i ärlighetens namn inte alls särskilt sugen på. Jag gjorde om min rutt en aning, och rullade Gamla E6 istället för Ginstleden mot och genom Falkenberg. En inte alls lika fin väg, men å andra sidan som gjord för lite tempo. Så jag låg ner i bågarna och försökte trycka på.

Efter Falkenberg och Skrea svängde jag ner mot kusten igen för att ta mig in på Ginstleden. Och där kändes varenda liten backe som ett mindre berg. Jag var så trött, så trött, och kände mig lite yr. Drygt 13 mil var cyklade, och jag hade ett par mil tidigare pratat med Johan som var på väg hem från Göteborg i bil. Han skulle köra efter mig och plocka upp mig längs vägen. Men jag ville så gärna cykla mina femton mil, så jag tryckte på så gott jag orkade. Rullade längs välkända vägar genom Eftra, Ugglarp och Steninge. Klockan slog över till 150 kilometer just i höjd med den vackra Särdals kvarn och jag stannade. Jag hade mindre än 20 kilometer kvar hem, men jag orkade inte ett tramptag till.

Jag lade mig ner på gräset vid kvarnen och väntade in Johan. Blundade och tänkte på mina mil. Femton mil solocykling genom ett böljande landskap. Det är inte kattskit.

Här startade min resa - Göta älvbron.

Projekt "hitta ut ur Göteborg" var enkelt. I Göteborg använder man sig nämligen av skyltar, i motsats till i Helsingborg.

Och man har dessutom den goda smaken att lägga cykellederna längs havet!

Ny hjälm. Gammal, trött cyklist.

Plaskblött långpass med Ingmarie

Fem minuter efter att jag kommit utanför dörren imorse öppnade himlen sig och två sekunder senare var jag våt inpå bara skinnet. Var tusan kom det där ifrån?! tänkte jag först innan jag kom på att jag inte kollat väderprognosen. Då får man skylla sig själv.

Dessutom är det inte så pjåkigt att springa i regn. I alla fall inte sommarregn, oavsett om det kommer i duggform eller i hinkform. Och det bästa med att vara regnblöt är att man inte behöver tänka på var man springer längre - man kan inte bli blötare än man redan är så då kan man lika gärna springa genom pölarna istället för runt om.

Förresten hade jag supersällskap idag, så då kan vädret kvitta. Efter en hel sommar i samma stad lyckades jag och Ingmarie få ihop våra scheman och fixa ett löppass tillsammans, och det längs den vackraste av stigar - Prins Bertils stig ut mot Tylösand.

Jag hade bestämt mig för långpass och trots att Ingmarie är en sån som då och då äter halvmaror på 1.30 till frukost så släpade hon gladeligen runt mig i makligt långpasstempo i ett par timmar. Och själv var jag ruskigt stolt och nöjd när jag stannade klockan efter 25 kilometer. Det var längesen jag sprang så långt och så länge. Men nu vet jag att jag kan. Och nu är det bara ett enda långpass kvar innan Kalmar. Nästa lördag. Då blir det tre timmar åtminstone.

Nu är jag i Göteborg efter ett kort stopp i Falkenberg där jag hejade på stadsloppslöparna. Imorn hade jag tänkt cykla hem härifrån. Men jag har glömt min hjälm hemma i hallen, så nu har jag ett problem att lösa innan jag somnar...

På väg ner mot den allra vackraste delen av stigen...

...nämligen den där man rundar Tyludden med utsikt mot Tylön. Underbart!

Rödsvullen efter krasch

Alltså, mycket ska man vara med om. Gårdagens fadäs tar dock priset.

Jag hade en delad arbetsdag med tre lediga timmar mitt på dagen, och vad passar bättre då än att ge sig iväg och simma? Som jag har längtat efter att sticka till Simstadion vid en vettig tid när det inte är simskolor eller morgonpigga pensionärer på alla banor! Så, under en strålande varm eftermiddagssol tog jag mig an uppgiften - att simma minst IM-sträckan. Jag måste veta att jag klarar distansen innan Kalmar, så det var bara att tugga på.

Längd efter längd betade jag av. Jag och en kvinna delade på en bana, så vi simmade fram och tillbaks på varsin sida, alltså inte runt. Snabbanorna var rätt tomma, det var vi och ett par stycken till som simmade på de andra två.

Så plötsligt, efter ett par tusen meter, KRASCH!

Glasögonen for av, världen snurrade och jag liksom studsade upp ovanför ytan. Det tog en stund innan jag fattade vad som hade hänt, men när jag såg mannen precis framför mig vars läppar rörde sig utan att jag hörde ett ljud så insåg jag - vi hade simmat in i varandra! Till slut återkom hörseln och jag förstod att han bad om ursäkt och inte hade förstått vilket håll vi simmade på. Nåja, hade jag varit han hade jag nog kollat lite extra noga innan jag började simma, men det kanske bara är jag.

Vi simmade vidare åt varsitt håll, och eftersom jag fortfarande var lite skärrad så övade jag lite på siktkoll framåt då och då. Det får ändå räcka med en krasch per simpass.

Men det kunde faktiskt blivit många fler. Simstadion är uppdelad dels i tre bassänger - en för pyttesmå barn, en övningsbassäng för lite större barn, och så motionsbassängen. Den är i sin tur uppdelad i tre delar - en lekdel á tre längder, en motionsimdel á två längder (utan lina mellan) och tre snabbsimbanor. Badvärdarna ropar då och då i högtalarna vilka regler som gäller, och är noga med att påpeka att i snabbsimbanorna är det absolut ingen lek som gäller, och där ska de som simmar fort vara. Men uppenbarligen är det inte så många som lyssnar på det, och det verkar vara många föräldrar som inte har vett att tala om för sina barn hur de ska bete sig, för inte mindre än fem gånger höll jag på att simma in i barn som låg överallt i min väg. Tre av de gångerna var det dessutom samma barn. Mitt tålamod med det barnet tröt ordentligt kan jag säga. Jag fattar inte! Hur kan det vara så svårt att förstå och följa regler?

Men mest obegripligt är ändå de som i knapp styrfart tar sig fram medelst bröstsim i snabbsimbanorna. Hur tänker de?

Nåja. Jag fick mina 3800 meter till slut. Eller ja, det blev 4500 meter. För krasch, barn och långsamma simmare till trots, det är magiskt att simma i det salta vattnet när solen skiner och kroppen känns stark!

Lekdel till vänster, snabbsim i mitten och motion till höger. Är det inte vackert så säg!

Nöjd triathlet efter 4500 meter på drygt 95 minuter.

Kraschskadad triathlet. Även om det kanske inte syns så tydligt så var näsan svullen och har ett elakt rivsår över näsryggen.

Cykling med dopp

I våras planerades cykelrundorna så att de bästa kaféerna låg nånstans på mitten. Idag har jag kommit på något nytt - att planera efter bästa platserna att bada på. Idag cyklade jag inåt land, bort från all trafik som O-ringen genererar. Efter några mil på smala, småkuperade vägar stannade jag vid Mjälasjön där en ung pappa med sina tre små barn just hade badat klart.

Medan jag strippade (nåja, plockade bort skor och tekniska prylar...) tittade barnen fascinerat på min cykel. För att inte tala om hur stora ögon de gjorde när jag travade ut i vattnet med kläderna på. När jag kom upp igen kunde de inte hålla sig längre, och jag fick svara på tusen frågor om min cykel, om pulsklockan, om varför jag hade så många flaskor med mig (två) och om varför mina skor såg så konstiga ut. Och så fick jag demonstrera hur jag klickade fast fötterna och hur jag använde tempopinnarna och de där märkliga små kuddarna.

Och så undrade de förstås vad jag skulle göra nu. Man kan väl inte cykla i blöta kläder? Och var bor jag nånstans? Ska jag cykla ända dit? Ska jag bada fler gånger på vägen?

Kanske de sötaste ungarna jag träffat på.

Annars var värmen rätt tuff idag. Jag hade ändå förberett mig väl med ordentligt med vätska och Resorb, men ändå kände jag mig vimmelkantig och lätt illamående när jag kom hem efter knappt 85 kilometer. Men då var det bara att dricka lite mer Resorb, äta en jordgubbe och kliva i löparskorna. Sånt är livet som triathlet.

Det fick bli ett kort löppass, även om jag vet att den tunga känslan släpper efter tjugo minuter ungefär. Fem tunga kilometer senare pustade jag ut utanför porten.


Förresten har jag börjat bli nervös inför Kalmar. Under hela cykelturen snurrade det massa tankar i huvudet. Mest tänkte jag på mat. Och på vad jag ska göra när jag kommer i mål. Jädrar vilket äventyr det här är!

Mjälasjön

Nybadad. Snacka om lyxliv.

Stockben och smärta (och en jädra massa orienterare)

När jag och löparvännen Elisabeth hade sprungit två fyrahundringar igår och stod och pustade i en minut innan den tredje stannade en tränare från IFK Halmstad bredvid oss och undrade vad vi sprang. "Fyrahundringar", sa jag. "Shit. Hur många?" "Tio." "Åh herregud. Jobbigt!" sa han och gjorde stora ögon.

Kanske tränade han bara sina adepter i typ spjut och tyckte att allt som innebar att man måste springa fort var hemskt, kanske tyckte han att vi såg ut som några som aldrig skulle klara 10x400m. Jag vet inte. Jag blev hur som helst taggad.

Sex varv senare, inför den näst sista repetitionen, skrek mina ben av smärta. Jag hade mjölksyra upp till hårfästet och trodde att jag skulle kräkas. Värmen som belägrat Halmstad har kommit plötsligt, och att springa banintervaller i stekande sol som årets första riktiga värmepass var kanske inte helt smart. Gav mig ut på nionde varvet. Överlevde. Hoppades ha en gnutta kraft kvar så jag kunde orka med en liten spurt på slutet på sista, men icke. Benen var som stockar, de levde knappt längre.

Jag och Elisabeth föll ihop som urkramade trasor på gräset efter sista varvet och hela jag brann. Av törst, av smärta. Kollade varvtiderna och konstaterade att jag gått som en klocka. 1.28 som bäst. 1.32 som sämst. Nu har jag inte sprungit fyrahundringar sedan Digerdöden härjade ungefär, och att jämföra med tider från tidigt 1300-tal känns ju något irrelevant. Så jag konstaterar bara att jag är ruskigt nöjd med hur jag genomförde passet, och att det är grymt att ha någon att jaga när man springer banintervaller. Då fegar man inte.

Elisabeth spexar efter att vi hämtat andan.

Idag har jag slipat på min simteknik i bassängen, och resten av dagen har jag frotterat mig med orienterare. Alla O-ringare utom eliten har vilodag idag, eliten springer istället stadssprint. Orienterare är de coolaste idrottare jag vet. Urstarka och snabba, och dessutom skarpa i huvudet. För mig är det helt obegripligt att de klarar av att springa så fort och samtidigt läsa kartan. Riktigt roligt var det hur som helst att se Annika Billstam springa i mål som segrare, och att se Tove Alexanderssons superspurt som gav henne fjärdeplatsen och totalledning i O-ringen.

 

Publik i Norre katts park

Löpare samsades med vanliga flanörer i stan

Annika Billstam som vann med tre sekunder över norskan Anne Margrethe Hausken Nordberg.

Helena Jansson kom sexa.

Tove Alexandersson tjurrusade in på en fjärdeplats.

Och hela stan var full med folk som tittade! Jätteroligt!

Livets två stora frågor

Fråga nummer ett: När man har en låggolvsbuss med massa utrymme i mitten - plats för bland annat barnvagnar - varför får man inte ställa en liten, lätt racercykel där? Speciellt när det finns remmar och grejer att binda fast den med?

I väntan på bussen som vägrade ta med oss...

Igår cyklade jag hem till mina föräldrar som bor i Hallands inland. Eftersom jag bara skulle cykla drygt fem mil så pressade jag på ordentligt och var således helt slut i benen när jag kom fram. Efter lite lek med mina fina syskonbarn som var på besök var det dock dags att åka hem. Och planen var att ta bussen tillbaka till Halmstad.

Men när jag försökte kliva ombord på bussen kom chauffören utskuttandes och tog cykeln ifrån mig och ville sätta fast den på ett skraltigt cykelställ bak på bussen och binda fast den med ett snöre. Min fina racer! Jag gjorde stora ögon och blev först helt stum, men när han hade krängt fast den (åh, det riktigt skar i hjärtat på mig! Min pyttecykel med den lilla, lilla ramen hade han satt fast på ett ytterst märkligt sätt mellan sadelstolpen och bakgaffeln!) kom ett skräckslaget pip över mina läppar och jag tog isär snöret som han hade satt fast lite lagom löst kring ramen (sådär så cykeln skulle hoppa omkring på stället!) och lyfte skyndsamt ner min lilla pärla. Aldrig i livet att hon får åka bakom en jättebuss! Chauffören ryckte på axlarna och muttrade något om regler och paragrafer när jag försiktigt frågade om jag inte kunde få ta ombord cykeln ändå.

Jag fick helt sonika krypa till korset och ringa hem och be Johan hämta mig. Kände mig som världens töntigaste cyklist.

Fråga nummer två: Hur länge måste jag simträna innan det ser såhär vackert ut när jag simmar?



Jag är helt såld. Jag ägnade hela lunchen idag åt att kolla på klipp på olika simmare som ägnade sig åt "total immersion"-simning, en simteknik som tydligen är väldigt energisnål. Kroppen ser liksom mer "hel" ut på TI-simmarna, de svävar fram i vattnet i en sammanhållen rörelse. Ofta när jag simmar känner jag mig lite splittrad i två delar. Jag har ägnat mycket tanke åt överkroppen den senaste tiden, eftersom jag liksom vobblat fram i vattnet. Nu simmar jag rakare och mer effektivt och jag tycker att jag får ut mycket mer kraft i varje armtag. Men underkroppen är ett stort svart hål. Jag vet helt enkelt inte vad jag sysslar med med höfterna och benen.

När jag läser om TI hittar jag både motståndare och supportrar. Det är en skola, ett sätt att lära ut simning och framför allt till långdistanssimmare. Jag vet inte om det är något jag har nytta av, men när jag ser på klipp som det ovanför blir jag superpeppad på att förbättra min teknik. Jag vill också vara vackrast i bassängen!

Förresten, i förmiddags hade jag förmånen att få besök i min radiostudio av en av Sveriges mesta löpare - Ingmarie. På sin sköna, välbevarade halmstaddialekt berättade hon för mig och alla som ville lyssna om sitt liv som löpare. Otroligt inspirerande!

Hallandsåsen är erövrad!

Med tanke på att jag bor bara några fjuttiga mil från rochagilnästet Hallandsås så är det väl på tiden att jag tar mig an den gamla horsten cyklandes. Från Båstad upp på toppen är det en stigning på nästan 150 meter, ganska saftigt.

Men oj så roligt!

På en pytteväg följde jag leden Cykelspåret upp mot toppen, och det var backar i lagom stora omgångar med lite någorlunda platt cykling mellan. På min vänstra sida såg jag stora bilvägen mot Förslöv, och den såg bra mycket brantare ut.

Så var jag plötsligt uppe. Bakom mig försvann vägen över kanten, framför mig hade jag stillsam nerförscykling en bit innan jag nådde värsta branten ner mot Grevie. Rullade ner under stor försiktighet, jag är nämligen fortfarande nerförsbackerädd och tar det hellre jättelugnt än får fartpanik.

Och sen kan man säga att helvetet började. Jag hade en rutt jag följde som skulle ta mig längs kusten ner till Ängelholm via Vejbystrand. Men plötsligt var asfaltsvägen en grusväg, och jag fick vända och ta en ny väg. Sen blev asfaltsvägen en sandväg, och proceduren upprepades. Frustrerad såg jag tiden rinna iväg, och insåg att trots att jag cyklat hemifrån i god tid för att hinna med en fika på väg till Helsingborg, målet för dagen, till lunchtid där jag skulle möta Johan och en av hans fiskeglada kompisar, så skulle jag förmodligen tvingas hoppa över mitt matstopp. Och med tanke på att jag började bli trött så kändes motvinden allt tyngre och farten sänktes något, och det gjorde inte direkt att utrymmet för fikastopp ökade...

Jag stannade vid en kyrka och fyllde på vatten, och knaprade på min nödproviantbar istället. Och sedan tog jag snabbaste möjliga vägen till Ängelholm och vidare till Helsingborg. Ingen fincykling längs småvägar i kustbandet direkt, utan värsta autostradan med hiskeliga mängder trafik.

Jag tog mig helskinnad till utkanterna av Helsingborg (och njöt trots allt av cyklingen genom fina små byar som Flenninge där jag spanade på vackra hus och suktade efter jordgubbar på de vidsträckta fälten), och trodde att jag hade slutmålet i sikte. Kanske skulle jag till och med kunna slå mig ner med en glass efter ankomsten!

Men Helsingborg kan vara världens mest cykelovänliga stad. Eftersom det bara var stora billeder in i stan så letade jag efter en cykelväg. Den cykelväg jag hittade hade inte en enda skylt någonstans, så jag fick stanna flera gånger för att kunna navigera mig någorlunda rätt. Och när jag väl lyckats fatta åt vilket håll jag skulle så övergick asfalten i kullersten! En cykelväg i kullersten! Har du hört nåt så dumt?

Jag, cykeln och mina tänder överlevde kullrandet och jag började ana någon form av stadskärna i sikte. Och jisses, var det inte en skylt jag såg? Stod det inte "centrum" på den? Total lycka!

Men nej. Efter den första skylten tyckte nog Helsingborgs stad att det fick vara nog med information och lämnade mig villrådig bland trafikljus, byggarbetsplatser och enkelriktade gator. Till slut hamnade jag framför en "cykling förbjuden"-skylt och kände mig helt lost.

Men! Vad skådar mitt norra öga! En cykelbro! Heureka!

Jag hade tänkt ta mig ner till nån slags hamn men gav upp hela spektaklet när cykelbron istället tog mig till Helsingborgs buss- och tågterminal. Där klickade jag ur och satte mig på en solig mur och väntade in bilen som skulle ta mig hemåt igen. Jag var helt slut, och frustrerad ända ut i fingertopparna. Ska det vara så svårt att ordna vettiga stråk för cyklister i en stad av Helsingborgs storlek?

Hur som helst. Jag fick ihop nästan elva mil på en bra bit över fyra timmars rulltid, och jag cyklade mig ordentligt trött bitvis. Dessutom passade jag på att testcykla en eventuell IM-outfit, och den kändes strålande! Och det vadont jag dragits med efter halv-IM i söndags har i stort sett försvunnit, tror det beror på en justering av klossarna under skorna och ett par millimeters sänkning av sadeln, det gör att jag får ett lite mer ergonomiskt rundtramp.

Tillryggalagd väg uppför Hallandsås! Jättefin cykling.

Cykelväg enligt Helsingborgs stad.

Slutmålet. En sorglig asfaltsplätt omgiven av massa ful logistik i form av bilköer till Helsingörfärjan och frustande bussar som cirkulerade in och ut ur bussterminalen.

I återhämtningsläge

En sak har jag lärt mig under de senaste åren som löpare och skidåkare - att inte stressa igång efter en ordentlig urladdning. Är jag osugen på att springa eller cykla så låter jag bli. Ingenting blir bättre av att jag tvingar mig att komma igång med träningen, det blir snarare sämre. Det vet jag av erfarenhet. Jag kör på, det känns bra ett tag tills det inte gör det längre. Då faller jag ner i något som liknar en depression. Jag orkar ingenting och livet känns asjobbigt.

Enligt min preliminära plan ska jag cykla långt och lugnt på lördag, och springa dito på söndag. På fredag kanske jag testar lite fart i springbenen. Fram till dess tar jag långa promenader. Och simmar lite. Och njuter av min prestation. Kanske tar jag en morgonjogg. Jag får se.

Saker man hittar på en morgonpromenad 1: Ett kvinnohuvud i gips nerstoppat i en stubbe.

Saker man hittar på en morgonpromenad 2: En kvinnokropp i gips utan huvud. Vafan?!

Historien om Susannes och Runes löptur - nu i tryck

För ett år och en knapp månad sedan hade en av världens mest inspirerande och snälla människor, Susanne Johansson, just sprungit in under målportalen hemma på Frennarps bygata i Halmstad. Hennes löparpartner Rune Larsson hade då några mil kvar till sitt hem i Trollhättan. Tillsammans hade de sprungit över 360 mil under 71 dagar hem från Portugal.

Och nu finns deras äventyr nerskrivet i en alldeles rykande färsk bok - "Löparäventyret - På småvägar genom Europa".

Under resans gång förde de dagbok, och det är dagboksanteckningarna som nu dag för dag, ibland genom Runes ögon, ibland genom Susannes, som berättar deras historia. Vid en bläddring genom boken fastnar jag både här och där, vid saker jag hört Susanne berätta och skrattar gott åt igen, vid bilder från tuffa uppförsbackar som slet på Runes senor på smalbenet, vid citat från Susannes familj inför resan... Mamma Bodil, en tuff åländska vad det verkar, var en av få som tyckte det lät som en spännande äventyr. Ena tvillingsonen dömde ut det hela:

"Det är inte löpning, mamma. Löpning går inte så sakta. Sånt är för misslyckade löpare som inte kan springa fort. Det är för människor som inte har något liv."

Så sa Erik när Susanne berättade om sina funderingar. Men längs vägen är det barnen som hjälper Susanne när det blir svårt. Sönerna har skrivit "nödfallsbrev" till sin mamma, att öppna och läsa när det känns tungt. När jag läser breven i boken tårar sig ögonen.

Åh, det är så mycket känsla i Susannes och Runes berättelse! Det är en historia som inte bara handlar om löpning, det handlar om hjärta, om livsförändringar och om kärlek. Om allt det där som livet består av, fast koncentrerat i några dagboksanteckningar.

Om du inte har fått möjligheten att höra Susanne eller Rune berätta om resan, så läs boken! Den som inte blir sugen på ett eget äventyr efter det har nog inga äventyrsgener.

(PS - en intervju med Susanne gjord av mina kollegor finns här också, om du hellre hör henne berätta!)

Mitt livs snabbaste halvmara - eller det är på tävling det gäller

Resultatlistan från helgens begivenheter har publicerats, och det var riktigt trevlig läsning. Jag konstaterar att jag simmade snabbare än jag brukar, och att jag nosade på ett snitt på 30km/h på cyklingen. Och framförallt - att jag slog mitt tidigare halvmarapers med en dryg minut! Hur är det möjligt efter fyrtio minuter i vattnet och drygt tre timmar på cykeln?! När jag sprang mitt livs snabbaste femkilometerslopp på Göteborg triathlon i Hindås för någon månad sedan så hade jag lite lättare att förstå det. Fem kilometer är ändå en kort sträcka, och den typen av smärta är lättare att hantera. Men en halvmara! På 1.48! Och, med risk för att ägna mig åt historierevisionism, så var löpningen igår inte i närheten av lika jobbig som Prinsens minne förra året (då jag persade sist).

Gårdagens tider:
Simning (1900 m med varvning på stranden): 39:25
T1: 2:29
Cykling (90km - två varv på en kuperad bana): 3.02.52
T2: 2:25
Löpning (21,1km - 4 varv, 60% grus och stig resten asfalt): 1.48.25

Jag är urnöjd. Dels med att ha simmat under 40 minuter. Ett realistiskt mål som jag satte upp för mig själv innan tävlingen var att allt under 45 är bra, under 40 är strålande. Jag trodde aldrig att jag skulle cykla under tre timmar, men jag drömde om under 3.05. Och det klarade jag ju. Och sen löpningen då. Jag siktade på under två timmar. Herregud. Har jag noll insikt om och koll på min egen kapacitet?

Såhär dagen efter är mina värsta skavanker ett ordentligt skavsår på hälsenan efter chipet och ett knäveck som smärtar nåt djävulskt. Trapporna ner från jobbet var en pers idag kan jag lova, jag borde nästan gjort som Anna och bett någon filma min framfart. Hade varit stor underhållning.

Under löpmomentet - så glad! Foto: Johan.

Racereport: Sövde halv ironman 2012

Den här dagen har verkligen gått i vågor. Från helvete till himmel och allt däremellan.

Det började med en krånglande framgaffel. Eller snarare ett dåligt monterat styre (kom ihåg det Therese - lägg av med att mixtra med dina grejer bara veckan innan tävling!!) som jag engagerade ett helt gäng människor i ett försök att fixa. Som tur var blev starten uppskjuten (inte på grund av mig, utan på grund av att funktionärerna inte hann med att registrera alla tävlande i tid) så jag behövde inte gå upp i limningen helt och hållet medan en lite butter cykelhandlare skruvade och grejade efter bästa förmåga. Till slut satt styret någorlunda fast och jag kunde checka in på växlingsområdet. Sprang på min IM-partner in crime Zäta som gjorde sitt bästa för att lugna ner en hysterisk Therese och hittade Lina som spred lika mycket glad energi omkring sig som vanligt.

Så var det dags att ta sig ner till starten. Jag hann tänka tusen tankar innan vi äntligen stod i vattenbrynet och startskottet gick. Skulle jag få en fot i ansiktet? Skulle jag drunkna? Skulle jag dö?

Många triathleter...

...och några var ivrigare än andra. Jag var oivrig och stod typ längst bak.

Det visade sig att jag inte skulle nåt av det. Istället fick jag 1930 meter av ren simlycka. Jag fick flyt i simningen nästan på en gång, och jag gjorde min bästa ÖV-simning någonsin. Jag är så glad att jag har slipat på simningen så mycket som jag gjort den senaste tiden!

Upp på stranden och varva skulle man också.

Lycklig som en prins sprang jag upp på gräset mot växlingsområdet, fick av mig våtdräkten kvickt som ögat och var nog lite väl snabb i vändningarna, för ut på cyklingen kom jag utan både solglasögon och handskar. Men det var nog det minsta problemet med cyklingen...

På väg ut på cyklingen, precis innan en tjej framför mig snubblar och ramlar omkull med cykeln över sig. Såg läskigt ut.

Jag hade fått höra att banan, som vi skulle köra två varv á 45km, var ganska jävlig. Ett par tuffa backar, och framför allt så knixig att det sällan blev "vila" någon längre tid. Och det visade sig stämma precis. Första varvet var ingen fara. Jag cyklade på bra och kände mig stark. Men efter att jag varvat började det kännas lite tungt. Vinden tilltog, och det kändes som att jag cyklade i sirap i uppförsbackarna. Jag ägnade mig åt att räkna ner kilometrarna, vilket sällan är ett bra tecken. För att komma på andra tankar började jag istället tänka på Kalmar, och på hur fantastiskt fin cykling det skulle bli på Öland. Och så försökte jag ställa om huvudet till att tänka "åh, snart är ju cyklingen över! Det här får jag aldrig mer tillbaks!" och försökte njuta av varje sekund som var kvar. Jag älskar ju trots allt det här! Men det var svårt, för samtidigt hade jag börjat få ont i magen av all energi jag kämpade med att få i mig, och trots att jag nog egentligen skulle behövt äta mer så sa det bara stopp.

Plötsligt ropar en funktionär att jag ska hoppa av cykeln och det är dags att ge sig in i växlingsområdet igen. Min ena vad hade börjat krångla rätt tidigt under cyklingen, och jag var riktigt orolig för hur det skulle kännas när jag skulle börja springa. Samtidigt tackade hela min kropp mig för att jag hoppade av sadeln, för rygg och nacke var ordentligt trötta av att jag förmodligen spänt mig i all uppförskörning.

Gråtfärdig efter 80km...

...lite gladare när jag närmade mig växling.

Fick lite goda råd inför löpningen av den gode Zäta som klev av tävlingen efter cyklingen på grund av en trilskande vad, och sedan gav jag mig av. Och gjorde precis tvärtom. Ta det lugnt i början, sa Zäta. Omöjligt. Jag försökte genom att springa bredvid och snacka med en kille som var ute på sitt andra varv, men mina ben vill alltid dra iväg i nån form av monsterfart efter cykling. Jag tänkte att det får bära eller brista och lät dem springa på.

På väg mot varvning. Vet inte om det är första eller andra varvet. Eftersom jag ser lite spänd ut så antar jag att det var första. Jag var nämligen toanödig. Tyckte först att det var störigt, men kom på sen att det nog är rätt normalt.

Första varvet av fyra kändes strålande. Andra varvet likaså. Jag log mot alla jag mötte, och sprang med lätta steg. Sen började smärtan komma smygandes. Trampdynorna gjorde ont. Lårens baksidor skrek. Alla coremuskler protesterade. Och hade det här varit för nåt år sedan hade jag förmodligen lyssnat på min hjärna när den sa till mig att stanna på fläcken och ge upp. Eller i alla fall börja gå. Men jag tycks ha blivit starkare mentalt, för den där tanken om att stanna och börja gå fastnade aldrig. Den flög genom huvudet utan att jag direkt registrerade den. Helt underbart!

Och på samma sätt som under cyklingen tänkte jag om och om igen "nej, snart är det slut, snart får jag inte springa längre" och med den tanken kom leendet fram och jag kunde sträcka på mig och springa lite bättre.

Något som jag däremot lovat mig själv var att på de sista två varven skulle jag få gå i en himsk liten uppförsbacke som kom när det var nånstans mellan en och två kilometer kvar på varvet. På andra varvet kände jag hur syran kom där, och den var riktigt svår att bli av med, så det kändes klokt att ta det lugnare just där.

Strax innan himsk backe. Fokuserad.

Dags för sista varvet. Jag tittade lite extra noga på alla rötter jag sprang över, hejade lite extra glatt på alla funktionärer jag såg en sista gång, och kände mig stolt över att jag fortfarande sprang. Runt omkring mig hade folk börjat gå långa sträckor, men jag sprang fortfarande hyfsat (nåja...) lätt.

Så kom det då. Upploppet. Med kanske fyrahundra meter kvar på varvet kom man in på en gräsmatta ovanför simstarten, och därifrån tog jag ut steget, sträckte på mig och slog på leendet igen. Jävlariminlillalåda, jag har snart gjort en halv ironman!! Helt otroligt. Och så himla häftigt.

Några meter innan mål. Man kan väl lugnt säga att det syns vilka känslor som rör sig i kroppen....

Korsade mållinjen på 5.35. Exakta tider på sträckorna har jag dålig koll på eftersom jag klantade mig med min garminklocka. Men säg 40 minuter på simningen, 3.05 på cyklingen och 1.50 på löpningen. Minus lite för växlingarna då. Bannemig, jag tror att jag sprang mitt livs snabbaste halvmara på den här tävlingen!

Nu har jag ätit skräpmat samt jordgubbar, glass och grädde i kubik och känner mig strålande nöjd och glad. Trots all smärta, trots tuffa helvetesstunder på cykeln och trots en kropp som knappt kommer vilja röra sig i morgon så är jag så himla lycklig!

Alla bilder är tagna av Johan, min mästerfotograf och mästersupporter!