Solocykling Göteborg-Halmstad

Helgen som gick var en riktig långdistanshelg. Först lördagens regnrika löptur, och igår var alltså tanken att jag skulle rulla hemåt från Göteborg på min lilla Bianchi. Och det började sisådär när jag kom på vid niotiden på lördagkvällen att jag glömt hjälmen hemma. Efter lite sms:ande med diverse cykel- och triathlonklubbar i stan och klubbkompisen Anders ivriga försök att hjälpa till via virituella kanaler kammade jag noll, och fick helt enkelt gå och köpa en hjälm på söndagmorgonen.

Eller ja, förmiddagen snarare. Det som var tänkt bli en cykeltur som startade efter frukost blev uppskjuten till strax efter kl 12. Och min beräkning sa mig att det var femton mil hem längs Ginstleden. Med lite pauser skulle jag kunna vara hemma lagom till halv sju.

Men då hade jag inte räknat med att jag först var tvungen att ta mig ut ur Göteborg och ner till Billdal där leden tar vid längs Sverigeleden. Och jag hade heller inte räknat med diverse felcyklingar...

Men jisses vad vackert det var! Först cykelvägen längs vattnet söderut via Hovås ner till Billdal - det var synd att jag behövde hålla koll framåt för att se vad jag cyklade, för blicken drogs hela tiden ut mot havet och alla kobbar. Och när jag väl krånglat mig igenom Kungsbacka hamnade jag högt upp i skyn på åsen och israndsbildningen Fjärås Bräcka där jag hade underbar utsikt åt väster över Kungsbackafjorden, och åt öster över sjön Lygnern som är Hallands största insjö.

Jag rullade vidare via Frillesås och Väröbacka ner mot Varberg, och tiden bara flög iväg. Jag försökte hålla ett jämnt tempo och förhållandevis låg ansträngningsnivå för att verkligen få ut rätt syfte med passet. Under långa, lågintensiva pass äter jag sällan särskilt mycket, och det enda jag dricker är vatten (undantaget om det är riktigt varmt och soligt förstås, då behöver jag salter). Jag fick min första energidipp strax innan Varberg, och det var även då jag tog det något ointelligenta beslutet att ta väg 41 in mot stan - en tvåplusenväg där bilarna kör i 100 km i timmen... Jag tvärstannade i den minimala vägrenen och väntade ut bilarna och gick sedan helt sonika tvärs över vägen med vägräcken och allt och tog cykelvägen istället.

Väl i Varberg började jag räkna på mina kilometrar och insåg att om jag skulle cykla den väg hem som jag hade tänkt så skulle min tur sluta på 18 snarare än 15 mil. Och det var jag i ärlighetens namn inte alls särskilt sugen på. Jag gjorde om min rutt en aning, och rullade Gamla E6 istället för Ginstleden mot och genom Falkenberg. En inte alls lika fin väg, men å andra sidan som gjord för lite tempo. Så jag låg ner i bågarna och försökte trycka på.

Efter Falkenberg och Skrea svängde jag ner mot kusten igen för att ta mig in på Ginstleden. Och där kändes varenda liten backe som ett mindre berg. Jag var så trött, så trött, och kände mig lite yr. Drygt 13 mil var cyklade, och jag hade ett par mil tidigare pratat med Johan som var på väg hem från Göteborg i bil. Han skulle köra efter mig och plocka upp mig längs vägen. Men jag ville så gärna cykla mina femton mil, så jag tryckte på så gott jag orkade. Rullade längs välkända vägar genom Eftra, Ugglarp och Steninge. Klockan slog över till 150 kilometer just i höjd med den vackra Särdals kvarn och jag stannade. Jag hade mindre än 20 kilometer kvar hem, men jag orkade inte ett tramptag till.

Jag lade mig ner på gräset vid kvarnen och väntade in Johan. Blundade och tänkte på mina mil. Femton mil solocykling genom ett böljande landskap. Det är inte kattskit.

Här startade min resa - Göta älvbron.

Projekt "hitta ut ur Göteborg" var enkelt. I Göteborg använder man sig nämligen av skyltar, i motsats till i Helsingborg.

Och man har dessutom den goda smaken att lägga cykellederna längs havet!

Ny hjälm. Gammal, trött cyklist.