Plaskblött långpass med Ingmarie

Fem minuter efter att jag kommit utanför dörren imorse öppnade himlen sig och två sekunder senare var jag våt inpå bara skinnet. Var tusan kom det där ifrån?! tänkte jag först innan jag kom på att jag inte kollat väderprognosen. Då får man skylla sig själv.

Dessutom är det inte så pjåkigt att springa i regn. I alla fall inte sommarregn, oavsett om det kommer i duggform eller i hinkform. Och det bästa med att vara regnblöt är att man inte behöver tänka på var man springer längre - man kan inte bli blötare än man redan är så då kan man lika gärna springa genom pölarna istället för runt om.

Förresten hade jag supersällskap idag, så då kan vädret kvitta. Efter en hel sommar i samma stad lyckades jag och Ingmarie få ihop våra scheman och fixa ett löppass tillsammans, och det längs den vackraste av stigar - Prins Bertils stig ut mot Tylösand.

Jag hade bestämt mig för långpass och trots att Ingmarie är en sån som då och då äter halvmaror på 1.30 till frukost så släpade hon gladeligen runt mig i makligt långpasstempo i ett par timmar. Och själv var jag ruskigt stolt och nöjd när jag stannade klockan efter 25 kilometer. Det var längesen jag sprang så långt och så länge. Men nu vet jag att jag kan. Och nu är det bara ett enda långpass kvar innan Kalmar. Nästa lördag. Då blir det tre timmar åtminstone.

Nu är jag i Göteborg efter ett kort stopp i Falkenberg där jag hejade på stadsloppslöparna. Imorn hade jag tänkt cykla hem härifrån. Men jag har glömt min hjälm hemma i hallen, så nu har jag ett problem att lösa innan jag somnar...

På väg ner mot den allra vackraste delen av stigen...

...nämligen den där man rundar Tyludden med utsikt mot Tylön. Underbart!