Livets två stora frågor

Fråga nummer ett: När man har en låggolvsbuss med massa utrymme i mitten - plats för bland annat barnvagnar - varför får man inte ställa en liten, lätt racercykel där? Speciellt när det finns remmar och grejer att binda fast den med?

I väntan på bussen som vägrade ta med oss...

Igår cyklade jag hem till mina föräldrar som bor i Hallands inland. Eftersom jag bara skulle cykla drygt fem mil så pressade jag på ordentligt och var således helt slut i benen när jag kom fram. Efter lite lek med mina fina syskonbarn som var på besök var det dock dags att åka hem. Och planen var att ta bussen tillbaka till Halmstad.

Men när jag försökte kliva ombord på bussen kom chauffören utskuttandes och tog cykeln ifrån mig och ville sätta fast den på ett skraltigt cykelställ bak på bussen och binda fast den med ett snöre. Min fina racer! Jag gjorde stora ögon och blev först helt stum, men när han hade krängt fast den (åh, det riktigt skar i hjärtat på mig! Min pyttecykel med den lilla, lilla ramen hade han satt fast på ett ytterst märkligt sätt mellan sadelstolpen och bakgaffeln!) kom ett skräckslaget pip över mina läppar och jag tog isär snöret som han hade satt fast lite lagom löst kring ramen (sådär så cykeln skulle hoppa omkring på stället!) och lyfte skyndsamt ner min lilla pärla. Aldrig i livet att hon får åka bakom en jättebuss! Chauffören ryckte på axlarna och muttrade något om regler och paragrafer när jag försiktigt frågade om jag inte kunde få ta ombord cykeln ändå.

Jag fick helt sonika krypa till korset och ringa hem och be Johan hämta mig. Kände mig som världens töntigaste cyklist.

Fråga nummer två: Hur länge måste jag simträna innan det ser såhär vackert ut när jag simmar?



Jag är helt såld. Jag ägnade hela lunchen idag åt att kolla på klipp på olika simmare som ägnade sig åt "total immersion"-simning, en simteknik som tydligen är väldigt energisnål. Kroppen ser liksom mer "hel" ut på TI-simmarna, de svävar fram i vattnet i en sammanhållen rörelse. Ofta när jag simmar känner jag mig lite splittrad i två delar. Jag har ägnat mycket tanke åt överkroppen den senaste tiden, eftersom jag liksom vobblat fram i vattnet. Nu simmar jag rakare och mer effektivt och jag tycker att jag får ut mycket mer kraft i varje armtag. Men underkroppen är ett stort svart hål. Jag vet helt enkelt inte vad jag sysslar med med höfterna och benen.

När jag läser om TI hittar jag både motståndare och supportrar. Det är en skola, ett sätt att lära ut simning och framför allt till långdistanssimmare. Jag vet inte om det är något jag har nytta av, men när jag ser på klipp som det ovanför blir jag superpeppad på att förbättra min teknik. Jag vill också vara vackrast i bassängen!

Förresten, i förmiddags hade jag förmånen att få besök i min radiostudio av en av Sveriges mesta löpare - Ingmarie. På sin sköna, välbevarade halmstaddialekt berättade hon för mig och alla som ville lyssna om sitt liv som löpare. Otroligt inspirerande!