måndag 23 juli 2012

Livets två stora frågor

Fråga nummer ett: När man har en låggolvsbuss med massa utrymme i mitten - plats för bland annat barnvagnar - varför får man inte ställa en liten, lätt racercykel där? Speciellt när det finns remmar och grejer att binda fast den med?


I väntan på bussen som vägrade ta med oss...
Igår cyklade jag hem till mina föräldrar som bor i Hallands inland. Eftersom jag bara skulle cykla drygt fem mil så pressade jag på ordentligt och var således helt slut i benen när jag kom fram. Efter lite lek med mina fina syskonbarn som var på besök var det dock dags att åka hem. Och planen var att ta bussen tillbaka till Halmstad.

Men när jag försökte kliva ombord på bussen kom chauffören utskuttandes och tog cykeln ifrån mig och ville sätta fast den på ett skraltigt cykelställ bak på bussen och binda fast den med ett snöre. Min fina racer! Jag gjorde stora ögon och blev först helt stum, men när han hade krängt fast den (åh, det riktigt skar i hjärtat på mig! Min pyttecykel med den lilla, lilla ramen hade han satt fast på ett ytterst märkligt sätt mellan sadelstolpen och bakgaffeln!) kom ett skräckslaget pip över mina läppar och jag tog isär snöret som han hade satt fast lite lagom löst kring ramen (sådär så cykeln skulle hoppa omkring på stället!) och lyfte skyndsamt ner min lilla pärla. Aldrig i livet att hon får åka bakom en jättebuss! Chauffören ryckte på axlarna och muttrade något om regler och paragrafer när jag försiktigt frågade om jag inte kunde få ta ombord cykeln ändå.

Jag fick helt sonika krypa till korset och ringa hem och be Johan hämta mig. Kände mig som världens töntigaste cyklist.

Fråga nummer två: Hur länge måste jag simträna innan det ser såhär vackert ut när jag simmar?



Jag är helt såld. Jag ägnade hela lunchen idag åt att kolla på klipp på olika simmare som ägnade sig åt "total immersion"-simning, en simteknik som tydligen är väldigt energisnål. Kroppen ser liksom mer "hel" ut på TI-simmarna, de svävar fram i vattnet i en sammanhållen rörelse. Ofta när jag simmar känner jag mig lite splittrad i två delar. Jag har ägnat mycket tanke åt överkroppen den senaste tiden, eftersom jag liksom vobblat fram i vattnet. Nu simmar jag rakare och mer effektivt och jag tycker att jag får ut mycket mer kraft i varje armtag. Men underkroppen är ett stort svart hål. Jag vet helt enkelt inte vad jag sysslar med med höfterna och benen.

När jag läser om TI hittar jag både motståndare och supportrar. Det är en skola, ett sätt att lära ut simning och framför allt till långdistanssimmare. Jag vet inte om det är något jag har nytta av, men när jag ser på klipp som det ovanför blir jag superpeppad på att förbättra min teknik. Jag vill också vara vackrast i bassängen!

Förresten, i förmiddags hade jag förmånen att få besök i min radiostudio av en av Sveriges mesta löpare - Ingmarie. På sin sköna, välbevarade halmstaddialekt berättade hon för mig och alla som ville lyssna om sitt liv som löpare. Otroligt inspirerande!

7 kommentarer:

  1. Så ofta man blir förbaskad på hur stört omöjligt det är att åka kollektivt med cykel. Bussar såväl som tåg - totalstopp. Dåligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, när jag fick reda på att SJ tagit bort möjligheten att ta med cykeln på tåget blev jag helt upprörd. Som tur är så får man fortfarande ta med cykeln på tågen som trafikerar Västkustbanan i alla fall.

      Radera
  2. Simning är fantastiskt men jag har också lärt mig efter några timmar med Josefin Lillhage att det är det små detaljernas sport. När du fått ordning på det stora grejerna (armar, ben och rumpan) så kan små saker som hur du vrider huvudet i andingen och hur din hand är vinklad när den skär vattenytan påverka mycket.

    Då har man inte ens kommit till voltvändingarna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu blev jag sugen på att skaffa mig en simtränare, eller i alla fall ta några lektioner igen! Jag älskar små detaljer. :) Men voltvändningar tror jag att jag struntar i, det finns inte så många bassängkanter att vända vid på öppet vatten. :)

      Radera
  3. Det svenska bussbolaget Nobina, som för övrigt kör Hallandstrafiken, är det bolag som trafikerar Tromsö, Norge. De har en del svenska busschaufförer också. Och på dessa bussar är det gott om plats för barnvagnar. Nobinas regler är där: Om det inte finns några barnvagnar är det gratis att ta med cykel. Om det är fullt med barnvagnar kostar det 15 norska kronor (kanske är det då de hänger cykeln bakpå?). Så. Har flera gånger sett folk ta med sig cykeln och ställt den där barnvagnar annars står. Inget problem. Samma bolag som i Halland. Något för den undersökande journalisten att göra ett reportage om?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det är ju inte bara Nobina som kör Hallandstrafikens bussar utan ett antal olika operatörer. Men det är ju värt att kolla upp. Jag ska ta och höra med Region Halland hur som helst om det här verkligen är bästa sättet att frakta cyklar och cyklister. Det borde ju finnas nån slags flexbilitet!

      Radera
  4. Även jag är helt såld på Total Immersion. Men det är svårt att veta om man gör rätt. Får väl vinna någon miljard och skaffa mig en sån där Endless Pool med speglar och kameror, och anlita en grym simtränare. :)

    SvaraRadera