2010 - det här är vad jag minns

Innan jag började fundera över den här lilla årskrönikan så tänkte jag att man kan dela upp mitt 2010 i två delar: Före Uppsala och efter. Det gick liksom bra till och med Uppsala monster tur, sen blev det lite sisådär.

Men nu har jag faktiskt fått revidera den tanken. 2010 har haft sina upp- och nergångar, och jag har inte kunnat springa som jag velat under hösten och vintern - men jag har ju å andra sidan gjort en himla massa annat!

Det här är vad jag minns bäst:

Vasaloppsuppladdningen
Under januari och februari åkte jag otroliga 60 mil skidor. Det trodde jag verkligen inte när snön så försmädligt smälte bort på julaftonsmorgon. Det blev långa pass, snabba pass, uschliga pass och såna som var helt magiska. Ett härligt bloggläger i Orsa, vidriga Stråkenloppet som knäckte mig totalt, självförtroendekicken Ulricehamnsloppet som fick mig att tro på mig själv igen, och sen...

Vasaloppet
Underbart, fantastiskt och något jag vill göra varje år för all framtid. Jag åkte med ett leende hela vägen (förutom möjligen Hökberg-Eldris, för där var jag så uttråkad att jag ville avlida) och kände mig som en kung.

Värmen
Sen kom löparsäsongen igång igen så smått. Jag oroade mig för att inte hinna komma i mitt livs form till Göteborgsvarvet, men det skulle visa sig vara en onödig oro. Det var nämligen så hett den där dagen i maj att det inte hade spelat någon roll vilken form jag var i. Ett fruktansvärt lopp som jag nog aldrig tänker springa igen. Men när kroppen väl hunnit vänja sig vid hettan en dryg månad senare så krossade jag mitt milpers och kom under 50 minuter för första gången i mitt liv. Trots ett rätt taskigt genomfört Varbergsloppet lyckades jag nå mitt mål, och det är ett av 2010 års höjdpunkter, helt klart.

Ryfjället
Sista timmarna i juli och de första i augusti tillbringade jag i hällregn sydöst om Tärnaby. Jag och Johan var ett av fyrtio lag som kämpade för att hitta så många kontroller som möjligt i fjällterrängen under fjällrogainen Icebug24. Det var det värsta vädret i tävlingens historia, och jag hade mitt livs hemskaste ögonblick mitt i natten uppe på Ryfjället, 1400 meter över havet. Det regnade på tvären, jag såg knappt handen framför mig och vi orienterade fel till en brant som stupade rätt ner under våra fötter. Jag kommer aldrig glömma den dödsrädslan som tog över min kropp då. Men vi gick tillbaks, gjorde om, gjorde rätt och kom ner välbehållna. Tävlingen bröt vi efter 16 timmar, trötta men stolta över vad vi ändå lyckats åstadkomma.

Min första ultra
När jag sammanfattade 2009 drömde jag lite i slutet på texten om att 2010 skulle innehålla ett ultralopp. Och så blev det! Jag tog mig an 50k på Uppsala monster tur i slutet på september och precis som under Vasaloppet hade jag bara så fruktansvärt roligt hela tiden. Jag var så lycklig över att jag hade en så fantastisk kropp, och det var så förbannat roligt att få hänga med alla härliga ultralöpare som antingen sprang eller var med och supportade under loppet. UNDERBART!

Skadorna
Men ultraloppet passerade inte spårlöst. Jag drog på mig något som kallas för Mortons tå, vilket innebär att en nerv hamnade i kläm mellan tredje och fjärde tåbenet. Där snackar vi smärta. Så ont att tårarna rann stundtals. Stötvågsbehandling sattes in och jag skaffade inlägg till mina löparskor. Inlägg som jag inte hunnit vänja mig vid ännu faktiskt. Jag minns också Prinsens minne en månad innan Uppsala monster tur, ett lopp jag sprang med fotsmärtor på grund av illasinnade skavsår och dessutom en höft som betedde sig helt obegripligt. Trots smärtan kom jag i mål på pers, och med hjälp av rehabövningar och mer fokus på styrka och rörlighet under hösten har jag inte känt av höften på senare tid.

Rullskidorna
När jag ställde mig på rullskidor första gången i mitt liv under andra halvan av 2009 var det med mycket knot och stön. På sin höjd såg jag på rullskidandet som ett komplement och ett nödvändigt ont för att bli så bra jag kan på snöskidåkning på vintern. Men hösten 2010 hände det något. Eftersom jag inte kunde springa som jag ville på grund av min tå så knäppte jag allt oftare på rullisarna. Och plötsligt hade jag åkt två lopp! Jag var inte längre rädd för att ramla och slå ihjäl mig, och jag hade lärt mig älska rullskidåkningen. Och jag älskar den så mycket att jag står fast vid mitt beslut att satsa på att bli sydsveriges bästa rullskidåkare. När det kan bli av vet jag inte, för redan under nästa säsong kommer jag nog ha svårt att nå upp till den nivån. Men kanske 2012...?

Ultraintervallerna
Ett dygn av löpning, rullskidåkning, umgänge med världens härligaste klubb, kamp, smärta, glädje och kärlek. Jag kommer aldrig glömma dygnet den 13 november.

Snön
Det kom snö i Halland i slutet på november. Vänner till mig åkte skidor innan första advent! Helt galet. Själv fick jag otåligt vänta till den femte december på grund av att jag var lite krasslig, men vilken total lycka det var att kunna ge sig ut i spåren igen!

Så, 2010 bjöd på en grym skidsäsong, en hyfsad löpsäsong med ett par pers och sen en fin rullskidssäsong på grund av eller tack vare min Mortons tå. Att tån sen förstörde årets sista löparmånader försöker jag låta bli att tänka på. Jag älskar löpningen, och under 2011 ska jag återerövra Halmstads löparspår!