En mil med Susanne och Rune

Susanne Johansson och Rune Larsson har verkligen pinnat på de sista dagarna på sin långa resa genom Europa. Istället för att springa sådär fem mil om dagen så har de istället kommit upp i sju-åtta. Helt otroligt med tanke på att de sprungit i över två månader!

Hur som helst, i morgon når de Halmstad. De räknar med att vara här nån gång vid lunchtid, och jag tänker haka på ett gäng från Halmstad OK som ska möta upp dem vid Trönninge kyrka klockan 11. Därifrån är det en dryg mil kvar. Men man kan såklart ansluta varsomhelst längs den sista biten - från Trönninge går färden via Ginstleden förbi Fyllinge och Eurostop, upp mot Snöstorps kyrka, över E6:an till Sannarp och sedan mot målet i Frennarp.

Häng med vettja!

Myrtl och jag

Det här är en konstig vecka. När jag tittar i min träningsdagbok är allting rött. Rött är kod för "övrig träning" på Jogg.se, och där sorteras bland annat styrketräning och yoga in. Och just det har jag pysslat med. Tusingarna i tisdags är veckans hittills enda löppass, och kanske blir det bara ytterligare ett, kanske två om jag springer lite lätt distans imorn. Tänk om jag kunde vara såhär duktig på att alternativträna annars också! Visserligen är flera av posterna i dagboken en kvart med Myrtl. Jomenvisst, jag har varit så duktig. Myrtl varje dag sedan jag bestämde mig för det. Visserligen har det bara gått tre dagar, men i alla fall. Och i det fallet kan man verkligen använda ordet "duktig". Jag är som du kanske vet rätt allergisk mot när folk kallar mig duktig, för oftast är det i sammanhang där jag inte alls håller med. Duktig är man när man gör något man måste eller som man vet är bra för en fast man inte alls vill. Typ som att gå och lägga sig fast man just då har sjukt roligt, eftersom man måste upp sisådär klockan fyra dagen efter och vara alert och sitt bästa jag.

Myrtl är liksom inte skitkul och jag känner mig rätt fånig när jag står där på alla fyra och gör det där som jympaledaren i den lilla bruksorten jag växt upp i kallade för kissande hunden i slutet på 90-talet. Men det tar bara en kvart av min dag, och en kvart av tråkighet kan man stå ut med.

Förresten ljög jag lite innan. Det kommer bli minst två löppass till den här veckan. Ikväll ska jag fortsätta på vägen mot att bli en något bättre orienterare. Jag tränar för övrigt ihop med en VM-löpare. Bara en sån sak.

Orientering i Halland är rätt vackert.

Spring till Halmstad med Susanne!

Rune, Gudrun och Susanne.

Nu på söndag den 19 juni räknar Susanne Johansson och Rune Larsson med att komma fram till Halmstad som ju är Susannes slutmål på deras långa löpning genom Europa. Rune springer väl vidare hem till sig i Trollhättan vad jag förstår. I alla fall. Rätt många löpare i Halmstadtrakten kommer att springa med sista biten hem till Frennarp där Susannes familj fixar någon form av välkomstgrej, och det är bara för vem som helst att haka på!

Senaste jag har hört är att flera tänker möta upp vid Trönninge kyrka längs Ginstleden som de kommer komma springandes på. Därifrån är det en dryg mil kvar. En mil. Fatta. En mil av fyrahundra. Helt galet.

Hur som helst. Jag kommer lägga upp mer info om hur, var och när här på bloggen, men du kan även kolla in Halmstad OK:s hemsida där sönerna Kalle och Erik håller oss underrättade. På kartan nedanför ser ni vart kyrkan finns!

Tryck här för att lyssna på en intervju med Susanne i P4 Halland igår morse!


Visa större karta

Tusingar och en ny utmaning

För någon vecka sedan såg jag en gigantisk rhododendronbuske i en trädgård, med superfina mörkt rosa blommor blandat med ett par kritvita. Då kom jag att tänka på rhododendronparken på väg ut mot Tylösand längs Prins Bertils stig. Under mina två tidigare försomrar som löpare har jag lyckats missa blomningen helt och fått nöja mig med att springa genom ett berg av tjocka, mörkgröna blad är jag passerat parken. Och det verkar inte som att jag kommer få se några blommor i år heller. Dagens löppass längs stigen nådde inte riktigt ända fram, inte ens halvvägs faktiskt. Men det var meningen också. Hade jag sprungit tusingar ända ut till Tjuvahålan och tillbaks hade det blivit långt många fler än de fem jag bestämt mig för att göra. Och jag gråter inte för det. Det fina med naturen är ju att den upprepar sig, så nästa år får jag en ny chans.

Jag fick hur som helst mina tusingar gjorda. Hittills när jag kört lite längre intervaller så har jag faktiskt fegat en del med tempot, tänkt att nä, jag orkar inte springa fortare än 4.55 per tusing. Men det är ju bara trams. Idag sprang jag istället i 4.40-4.45, ett tempo som jag tänker lära känna ordentligt den närmsta månaden om jag får vara hel och frisk. 4.45 (eller lägre!) är nämligen det tempo jag ska hålla på de två millopp jag ska springa i sommar.

Ett av mina två mål med löpningen den här halvan av säsongen är nämligen milen sub48.

Rätt okej utsikt trots att jag missade blommorna...

Övningar för att stärka höften

Jag tänker testa en sak i två veckor. Eftersom den naprapat jag vill gå till inte har någon ledig tid den närmsta veckan så måste jag hitta på något själv för min höft. Mitt onda är inte i närheten av alarmerande, men det kan bli om jag inte skärper mig. Efter att ha hört mig för har jag i princip konstaterat att mitt onda kan ha ungefär samma orsak som löparknä - min så kallade ITB-sena på utsida höger lår är stel, liksom stora sätesmuskeln (gluteus maximus). En stel ITB-sena kan alltså leda till löparknä, men det onda kan också sätta sig i den lilla muskeln tensor fascia latea som sitter på framsida/utsida höft och som i sin förlängning blir ITB-senan. Och exakt just där den muskeln sitter har jag ont. Inte så det stör, men smärta dyker upp när jag kör hårda pass. Och det ska jag alltså göra något åt.

Jag har förstås redan börjat med en mer noggrann stretching, både av höft, säte och lår. Dessutom behöver jag stärka upp höften och låren. Fick tips om den så kallade Myrtl routine som dyker upp nån minut in i videon nedanför. Så nu ska jag köra det här efter varje pass i två veckor med start idag. Efter det ska jag utvärdera.


Running Times: Part 1 from CoachJayJohnson on Vimeo.

Fladderarmar

Stavarna fick vila en liten stund också, medan jag slipade på diagonaltekniken.

Alltså. Jag har kört 7x400m stakningsintervaller idag. Med pulstoppar på mediokra 83 procent av max och en snittpuls på intervallerna på någonstans runt 75 procent känner jag att jag inte riktigt gjort mitt jobb. Men armarna orkade inte. Märkligt det där, när hjärtat och alla stora muskler har hur mycket krafter som helst kvar, och så står och faller allt med ett par slöa extremiteter. Tur att det är långt kvar till snöskidsäsongen.

Mygg och ahaupplevelser

"Har du åkt ända från Halmstad och hit? Nu på morgonen?!"

Jodå. Och därmed tror jag att jag har gjort min längsta biltur någonsin för ett träningspass. Igår klev jag upp i ottan för att ta mig söderut längs E6:an och in i en fantastisk bokskog utanför Malmö. Men kan man åka långt för att dricka öl, gå på konserter och umgås med folk så kan man åka långt för att dricka vatten, springa intervaller och umgås med folk. Typ samma grej fast mycket roligare. :)

Efter en uppvärmningssväng runt 2-kilometersslingan var vi ett tjugotal löpare som kastade oss in i Saras planerade intervallpass. Femhundringar runt slingan, med en minuts vila efter varannan, och styrkestationer efter de andra två. Mina postmaraben var som lyktstolpar och jag fick slita ordentligt för att hålla någon slags fart på detta mitt första kvalitetspass sedan Stockholm. Men den riktiga kampen var inte den mot benen, den kampen fightades istället mot myggen. Plankan och enbensknäböjen blev väldigt instabila och vingliga när den ena handen hela tiden var tvungen att flaxa runt och vifta bort en ettrig liten blodsugare som var på väg att bita sig igenom tightsen ända ner till benpiporna... Är det det man kallar för funktionell träning?

Ankgång. Jobbigare än man kan tro. Bild lånad från Daniel.

Efter två varv på slingan och alltså åtta femhundringar och fyra stationer bestämde jag, Anna och Malin oss för att det fick räcka och joggade ner. Snabba Anna sprang ju också maran för två veckor sedan, och det var på nåt vis skönt att höra att jag inte var den enda som inte fått de där fyra milen ur benen ännu...

Jimmy pratar om vilken betydelse vadernas utseende har. Kenyanvader, bullvader eller tvådelade vader, det är frågan? Bild lånad från Anna.

Efter jordgubbar, lunch och lite solhäng kom sedan Jimmy Palm från Naprapatlabbet och pratade träning och löparskador. Heureka! Tack vare honom fattar jag numera varför jag får håll i axeln, jag har fått en möjlig orsak till mitt höftonda och ett sätt att lösa det på, jag förstår varför man måste styrketräna som löpare, och på vilket sätt, och jag har plötsligt fått en helhetsbild av hur min löparkropp fungerar. Fantastiskt!

Vi ser inte jättetrötta ut, så jag skulle tro att det här är före eftermiddagens pass... Malin, Daniel, jag och Anna. Bild lånad från Anna.

När Jimmy snackat klart var det dags att sparka igång den där löparkroppen igen och ge oss ut på ett lätt distanspass i Torups backiga terräng. Eller ja, lätt och lätt. Springer man ihop med snabbfotingar som Sara, Malin, Anna och Daniel så går det fort. Efter att jag flåsat fram att jag behövde sänka tempot lite så sackade jag och Daniel efter de andra. Sköna Daniel som utan större problem kunde snacka när vi tog oss upp och ner för alla backar längs 7-kilometaren fick underhålla mig, själv försökte jag prata när det var platt. En av alla fina saker med att springa med just honom var att han kan terrängen som sin egen ficka, så då kunde han tala om när backarna kom och hur jävliga de skulle vara, helt perfekt!

Sååå, var det värt bilresan? Lätt att det var! Rolig träning, många nya bekantskaper med härliga människor och nya kunskaper, tänk om man kunde få ha det såhär varje lördag!

Skog igår, skog imorn

Torups bokskog. Bild lånad från malmo.se

Igår lyckades jag med bedriften att vara typ sämst i klubben när vi hade klubbstafett. Tack vare mig och min ständiga vädersträcksförvirring kom mitt lag så sist man kan komma. Jag var som vanligt alldeles för ivrig och tappade bort mig bland alla stigar på kartan, trots att jag sprang enklaste sträckan där alla kontroller var i stigkorsningar och där vägvalen var hur enkla som helst.

Nåja. Man kan inte alltid vara bäst. Som straff fick mitt lag uppdraget att arrangera nästa års klubbstafett, då ska jag välja den jävligaste terrängen och göra stjärnorientering upp och ner för en bautabacke.

Men nu är det slut på muttrandet. Trots allt så hade jag en riktig schysst kväll där i skogen, för skogen är min favoritplats alla kategorier. Trots myggor och tusentals fästingar. Och eftersom jag gillar skog tänker jag åka till Torup i Malmö imorn. Jag råkar nämligen gilla andra löpare lika mycket som jag gillar skog, och kan man kombinera de båda så har man en toppenlördag!

Kolla bara vad Sara har styrt upp:

Först: Ett tufft pass med blandning av intervaller och styrka. Inga finkläder på!
Sen: Lunch och föreläsning av Jimmy Palm från Naprapatlabbet
Efter det: Skogsdistanslöpning!

Och alltsammans med massa coola löpare som det ska bli så roligt att träffa!

En fånig tuppkamp

Igår när jag sprang en sväng (inget intervallpass dock, jag har sovit så fruktansvärt dåligt de senaste nätterna att jag inte orkade annat än 6k i distansfart) så knatade jag på rätt obrytt i mitt 5.20-tempo. Blev upphunnen av en snubbe som flåsade ordentligt sjuåtta meter bakom mig. Omedvetet ökade jag tempot något, mig springer man minsann inte om! För snubben var jag förmodligen som en av alla dessa bilister som jag hatar - såna som ligger och puttrar tio kilometer för långsamt, men som ökar farten när de märker att man börjar köra om. Låg där strax under 5.00 och sprang med lätta, fina steg. Snubben andades tungt, jag drog djupa, lugna andetag. Han kämpade på i en halv kilometer, sedan släppte han på farten. Jag rullade vidare med ett leende.

Fånigt, jag vet, men i den stunden kände jag mig så fruktansvärt stark. Jag älskar att höra mina lugna andetag i tempon jag för något år sedan med svårighet klarade av att hålla korta stunder, och jag gillar verkligen att vara den starkaste av två löpare...

En stark löpare!

Svettigt värre

Bara att ta på sig tränings-BH:n orsakade en mindre svettflod längs ryggraden idag, så dagens besök på gymmet blev blött men roligt. Har fått hjälp att sätta ihop ett nytt program som ska göra mig till världens snabbaste löpare. Minst.

Jag hoppas på lite åska som kan jaga bort den här tryckande värmen, annars riskerar morgondagens hett (hehe...) efterlängtade fyrahundringar bytas ut mot ett par kilometer i plurret istället.

Första löppasset efter maran

Så kom den äntligen, måndagen! Helt planenligt har jag vilat mycket senaste veckan, och inte ens tittat åt mina löparskor. Jag ville låta löparmusklerna återhämta sig efter maran och bli sina bästa jag igen, men framför allt ville jag ge hjärtat lite tid att samla på sig längtan efter att springa igen. Här ska minsann inte tröttnas på löpning! Jag planerar att springa i många år framöver, och då duger det inte att stressa igång kroppen och hjärtat alltför snart efter den mentala och fysiska urladdning som ett maraton är för mig.

Tanken med dagens pass var i all enkelhet att ha roligt och springa där Halland är vackert. Gärna där det bjöds på mycket skugga, och tillfällen att stanna och titta på glittrande vatten. Valde bort Prins Bertils stig eftersom jag inte ville trängas med cyklister och badturister och gav mig istället iväg längs Nissan mot Sperlingsholm.

Mina13k avverkades i 5.30-tempo, något som kännas som en barnlek vissa dagar, men som idag faktiskt var rätt tufft. Termometern visade över 25 grader och några moln såg jag inte till. Dessutom var promenadstigen längs ena sidan av ån knappt synlig mellan gräs och brännässlor, så det var ett himla hoppande och skuttande för att undvika brännsår och ormar som jag alltid tror ligger och lurar och väntar på att få ge sig på mig. Men jag överlevde och kom hem utan att ha blivit vare sig brännässlad eller ormbiten!

Nu när första postmaralöppasset är avklarat är det dags att blicka framåt! Exakt vad jag tänker syssla med den närmaste tiden tänker jag avslöja snart...

Fåfängt kanske, men shit vad fin man känner sig i löparkjol!

Kanske de snyggaste löparstrumporna!

En springtur genom Halland, någon?

Bara för att benen löpvilar så behöver inte hjärnan göra det. Faktum är att jag sällan tänkt så mycket på löpning som den senaste veckan, vilket inte betyder lite. Jag tänker på löpning i stort sett hela tiden annars också, men de senaste dagarna har det varit extremt.

Anledningen till tänkandet är att jag är grymt sugen på att sjösätta ett litet projekt snart. Jag drömmer om att springa Hallandsleden från norr till söder - en sträcka på sisådär 38 mil som går på stigar och småvägar. Det får förmodligen göras i omgångar, kanske hälften på försommaren och hälften när turisterna dragit hem någon gång i augusti. Hur som helst, det finns verkligen tusen fantastiska ställen att äta och sova på i det här länet, och ännu fler vackra platser att springa genom. Jag tänker mig etapper på runt 3-4 mil om dagen i makligt tempo. Tid för att stanna och filosofera under bokträden i Åkulla och på klipphällarna i Bua om man har lust med det, liksom. Jag vill ge mig iväg nu!

Ekologiskt, närproducerat och vackert, det verkar vara ledorden för många små gårdar som man kan stanna till på. Underbart!

Skidsäsongen har börjat

Säsongens första rullskidpass är alltid lite speciellt. Eller ja, vad sjutton vet jag om det? Jag har bara haft tre såna hittills, varav ett dessutom var mitt livs första överhuvudtaget så det räknas inte. Men förra säsongens första var sjukt jobbigt och mina armar hade på något mystiskt sätt slutat att finnas till under försommaren någon gång. Dessutom kände jag mig som en nybörjare all over again och kom inte ihåg hur man gjorde för att ta sig framåt.

Men idag var det andra bullar när jag skulle sparka gång mitt livs tredje rullskidsäsong. Visserligen blev jag trött redan efter en mil, vilket ju inte är så konstigt när jag inte brytt mig om att underhålla skidmusklerna överhuvudtaget sedan i mars, men jag kunde hålla uppe tempot hyfsat och jag kände mig som att jag hade koll på läget. Cykelklubben som for förbi tittade beundrande på min fina stakning, bilisterna fick trycka gasen i botten för att kunna passera... Eller inte. Men jag kom runt 17k på 75 minuter utan större men (förutom de obligatoriska tumblåsorna förstås), och redan vid de första staktagen blev jag påmind om hur fruktansvärt roligt det här är.

Fint ska det vara! Tror att det här är den snyggaste tröjan man kan träna i just nu.

Sol, frisk luft och vatten

Klarblå himmel, kritvitt kakel och tempererat havsvatten. Det är grejer det. Jag har efter många år som halmstadbo till slut äntligen vågat mig till stadens utomhussimstadion Brottet. Och det blev kärlek vid första ögonkastet! Utomhus är alltid bättre än inomhus, och nu har jag ännu en sport jag kan pyssla med utan att behöva krypa in i ett svettdoftande utrymme med använd luft. Det är inte mycket som slår möjligheten att dra djupa andetag frisk luft och känna solen i ansiktet när man tränar.

Det verkar som att jag har bestämt att simning är den perfekta återhämtnings- och alternativträningen nu efter maran. Jag harvar bröstsimmandes fram och tillbaks i mina bassänger och njuter. Någon gång ska jag lära mig att simma på riktigt, men än så länge duger bröstsimmet.

Femtio meter härlig bassäng precis bredvid havet, innehållandes tempererat havsvatten.

Glad löparbloggare som hittat ännu en utomhussport.

Mina lår går också ihop

Precis som hos Anna-Lena på Fitness magazine har Uppdrag gransknings reportage förra onsdagen om skönhetsindustrin och bristen på kontroll i densamma legat och gnagt hos mig. Inspirerade av bloggare som Kissie går tonårstjejer och gör ingrepp på sig själva om och om igen, framför allt handlade det i reportaget om så kallade fillers som i princip vem som helst får spruta in i dina läppar, dina kinder och var sjutton du nu vill ha det. Trots att det är ett riskfyllt ingrepp som kan orsaka ansiktsförlamning och grejer. Och många tjejer vittnade om att ingreppen inte hade blivit så lyckade precis.

Först blev jag förbannad på tjejerna. Tänkte att vafaaan, tänk efter lite nu! Klart man inte går till en människa utan utbildning och betalar dem för att spruta in massa skit i sin kropp!

Sen besinnade jag mig och blev istället förbannad på industrin. Vilka skithögar som utnyttjar unga tjejers dåliga självförtroende!

Därefter blev jag arg på skönhetsbloggvärlden. Vad är det för människor som sprider de här idealen egentligen? Som gör att tonårsbrudar tycker att det är ett måste att fylla läpparna och operera brösten?

Till slut blev jag bara ledsen. Jag kan också ha mina dagar när jag känner mig ful och missnöjd med mig själv. Men jag vet ju innerst inne att jag är fin som jag är och att det där bara är trams. Jag blev ledsen när jag tänkte på att det finns så många tjejer som mår skitkasst eftersom de inte hittar den där styrkan inombords, den där rösten som säger att jag duger, bannemig, precis som jag är. Jag vet ju att de finns, och jag vet vilket helvete det är. Jag själv tryckte aldrig in nån skit i mina läppar med hjälp av sprutor, men jag har gjort annat som inte är särskilt snällt mot kroppen.

Tack vare Anna-Lenas inlägg på Fitness magazine-bloggen hittade jag Egoinas upprop mot osunda ideal. Hon fick ett mejl från en ledsen läsare som var fast i träsket av dåligt självförtroende och taskig självbild och ville bara veta om Egoinas lår också gick ihop, för om de gjorde det så kunde brevskrivaren också känna sig normal för en liten stund. Egoina blev därefter överöst av bilder från läsare på hur deras lår ser ut, bilder som hon publicerar på bloggen. In och kika vettja! Snacka om en bevisorgie i att alla ser olika ut, och alla är vi lika värda oavsett.

De där låren alltså. När jag var trettonfjorton år vet jag att vi diskuterade det där i tjejgänget. Av någon anledning hade vi fått för oss att om låren gick ihop så var man tjock. Och det är tydligen en idé som fortfarande lever kvar.

Mina lår. Som går ihop. Och som börjar få en sån där fräck löpartightssolbrända.