Igår när jag sprang en sväng (inget intervallpass dock, jag har sovit så fruktansvärt dåligt de senaste nätterna att jag inte orkade annat än 6k i distansfart) så knatade jag på rätt obrytt i mitt 5.20-tempo. Blev upphunnen av en snubbe som flåsade ordentligt sjuåtta meter bakom mig. Omedvetet ökade jag tempot något, mig springer man minsann inte om! För snubben var jag förmodligen som en av alla dessa bilister som jag hatar - såna som ligger och puttrar tio kilometer för långsamt, men som ökar farten när de märker att man börjar köra om. Låg där strax under 5.00 och sprang med lätta, fina steg. Snubben andades tungt, jag drog djupa, lugna andetag. Han kämpade på i en halv kilometer, sedan släppte han på farten. Jag rullade vidare med ett leende.
Fånigt, jag vet, men i den stunden kände jag mig så fruktansvärt stark. Jag älskar att höra mina lugna andetag i tempon jag för något år sedan med svårighet klarade av att hålla korta stunder, och jag gillar verkligen att vara den starkaste av två löpare...
 |
| En stark löpare! |
haha, är likadan själv - även om jag inte springer med 'lätta' steg under 5-tempo! :D
SvaraRaderaSäkert en fotbollsspelare också som studsar upp&ner mer än springer ;-)
SvaraRadera*ler*
SvaraRaderaSådär brukar jag också göra ibland och visst känner man sig stark! :)
Haha, jag gjorde nästan samma sak igår! Fast jag var den som kom ikapp! Han ökade, men då ökade jag ännu mer och pinnade lätt förbi honom!
SvaraRaderaHehehe...=)