Inte som att cykla precis

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag är verkligen skräckslagen ibland när jag står på mina rullskidor. Det känns ofta som att det är ren tur som gör att jag står på benen större delen av tiden. Jag har taskigt balanssinne som blir ännu sämre av vetskapen att om jag trillar så kommer det göra förbannat ont och leda till blodsutgjutelser.

Det här tänkte jag på idag när jag körde ett kort, snabbt pass på en liten rundbana jag hittat. Jag blir nämligen så fruktansvärt frustrerad över att jag aldrig lär mig. Det är verkligen inte som att cykla det här med rullskidorna. Jag vet inte vad jag inbillade mig egentligen, men jag tänkte att jag skulle minnas hur man gjorde efter förra säsongens barmarksträning. Jag minns inte ett skit.

Jag har ägnat höstens rullskidspass åt att lära om. Och jag går igenom varenda steg - från trevande vingel i snigeltempo via försiktig teknikövning i små backar där jag håller på att falla omkull varenda gång jag försöker mig på ett glidsteg, till dagens status, nämligen någorlunda hyfsad stakning i någorlunda hyfsat tempo. Idag har jag precis återlärt mig hur man svänger så jag slipper bromsa inför varenda kurva. Men jag kan det inte tillräckligt bra för att våga släppa på i utförslöporna när jag vet att det kommer en kurva i slutet. Fast det handlar mest om att jag vet att det blir större blodsutgjutelser ju snabbare det går. Om jag ramlar. Och det tänker jag att jag gör eftersom jag alltid ägnar mig åt domedagsprofetior när det gäller rullskidor.

Det är tur att jag inte var lika urusel på att lära mig när jag tog körkort. Då hade jag fortfarande varit kvar på den där parkeringen ute vid nåt brädlager bortanför Örnavallens IP och tränat på att koppla.

Rullskidsdrottningen. Eller inte.