På gränsen av min egen förmåga

Det är alldeles för lätt att ägna sig åt mysträning. Springa den där milrundan man gillar i samma tempo som man brukar, för att det är skönt. Cykla några mil i solskenet och välja den plattaste rundan för att det är härligast.

Igår fick jag däremot bekänna färg.

På tisdagar är det klubbträning, och tanken är kortare, lite hårdare pass jämfört med lördagarnas distans. Men eftersom jag är distansjunkie och dessutom har förmånen att sluta jobba strax efter lunch varje dag så brukar jag ge mig ut på cykeln upp till ett par timmar innan jag möter upp klubbkompisarna vid sexsnåret. Således hade jag cyklat fyra mil hyfsat kuperat men ändå rätt så lugnt innan jag mötte upp de andra Burecyklisterna.

Och det skulle visa sig att jag var den enda (utöver kvällens tränare) från min nybörjargrupp som tyckte att det var höjden av lycka att cykla en regnig tisdagkväll. Jag och tränar-Jan fick med oss en kille till som identifierar sig som MTB:are och som egentligen bara kör racer för att få upp cykelmilen ordentligt. Vi bestämde oss för att köra lagtempo i fyra-fem mil i regnet, och gav oss iväg. Jag lade mig sist till en början, och de båda killarna var noga med att uppmuntra mig att säga ifrån om tempot blev för högt. Men jag bestämde mig tidigt för att nu jävlar ska det inte mesas.

Och plötsligt insåg jag att vi låg där och körde i 34km/h. Jag pressade och kämpade för att inte tappa hjulet framför mig, och ibland ville jag bara ge upp. Men jag bet ihop. Det var trots allt jäkligt häftigt att forsa fram i den där farten som jag sällan kommer upp i ensam, och som min nybörjargrupp inte når tillsammans eftersom vi alla har ett lägre distanstempo och vi har kommit överens om att anpassa oss efter den långsammaste cyklisten.

Under de fem mil jag cyklade ihop med grabbarna snittade jag över 30km/h, trots att jag kroknade ordentligt efter tre-fyra mil och började tappa ordentligt i uppförsbackarna. Jag pressade på gränsen till min egen förmåga, och jag ramlade innanför dörren efter passet med en trötthetskänsla jag aldrig tidigare haft efter en cykeltur. Riktigt häftigt!

Cykelmöjligheterna kring Halmstad är bannemig oändliga. Bilden är från i torsdags när jag cyklade världens skönaste runda längs Kustvägen norrut mot Falkenberg.

I våtdräktslimbo

Det här med våtdräkter alltså. Jag fattar ingenting.

Den senaste månaden har jag ägnat nån timme här och där åt att scanna nätet på information om vilken våtdräkt jag ska ha. Ringt Lena i Motala och ställt tusen frågor. Jag har hittat miljoner modeller och märken och till slut bara lagt händerna för öronen, blundat och sjungit en sång i ren desperation. Procrastination is my middlename, oh yes.

Men nu börjar det bli bråttom. Jag hade tänkt köra min första triathlon på antingen sprint eller olympisk distans den 10 juni. Och exakt hur många veckor är det dit? Jo, mindre än två. Herrejesus. Egentligen borde jag nog bara stoppa huvudet i sanden en stund till och glömma bort att jag ens funderade på att bli triathlet.

Suck.

Simstadion Brottet med tempererat havsvatten öppnar idag! Åtminstone nåt jag har koll på när det gäller simning...

Grymma brudar vs Axa 1-0

Ibland får jag bara spel. Vill ställa mig och skrika. Himla med ögonen. Sucka djupt och teleportera mig till framtiden där folk tänker längre än näsan räcker.

Som imorse. Jag läste om den där Axa summer games-tävlingen Mördarbacken. Stora prispengar. I alla fall om man är kille, 20000 kronor. Små om man är tjej, 5000 kronor. Men det blev ett jädra liv, som tur är. Sofy, denna välformulerade och skärpta kvinna, röt till ordentligt. Malin likaså. Osportsligt-Lina skrev ett skarpt inlägg. Miranda härjade på Facebook.

Och plötsligt händer det.

Arrangörerna lägger sig under skämskudden och ändrar sig. 15000 spänn till vinnaren i båda klasserna. Förutsatt att det blir tolv deltagare i respektive klass. Tydligen hade de motiverat de olika prissummorna tidigare med att det är så få som deltar i damklassen. Som om det skulle rättfärdiga nåt. Vinner man så vinner man ju. Själv är jag inte i närheten av Falun där eventet hålls, så jag kan inte delta. Men jäklar vad häftigt det vore om damklassen kunde bli fylld till bredden, så att de där arrangörerna en gång för alla lär sig att tjejer också kan. Förihelvete.

Nya cykellärdomar och rullfunderingar

Är det inte nån som sagt att man ska lära sig tre nya saker varje dag? Just nu känns det som att en av de där tre sakerna är cykelrelaterad i princip varje dag. Häromveckan fick jag veta att den som tar på sig trosor under cykelbyxorna inte kommer till himlen, eller i alla fall lättare får skavsår och ont i rumpan. Jag testade att cykla utan trosor och voila! Vilken upplevelse. Som att sitta på ett fluffigt moln.

I helgen har jag lärt mig lite mer triviala saker. Som hur man hänger hjälmen på styret när man tar fikapaus och hur man sätter fast glasögonen på hjälmen när man inte har dem på sig. Mycket viktigt.

Dessutom hamnade jag i en diskussion om det här med klungkörning och hur nära man ska ligga framförvarande cyklist. Jag fick som total nybörjare veta att ju närmare desto bättre. Därför kämpar jag ständigt mot min egen feghet och koncentrerar mig på att ligga så nära jag vågar utan att tumma på säkerheten. Läste på cykla.se en förvisso lite dåligt underbyggd artikel om effekten av att ligga på rulle i relation till avståndet mellan cyklisterna, och trots att jag inte vet om den stämmer helt och hållet så tycker jag att det är spännande. Luftmotståndsiffrorna har jag läst på flera ställen, och det tyder ju på att även siffrorna när det gäller avståndet bör stämma. Och tänk om det är så att det optimala avståndet är upp till en halv meter? Då kan man ju förena säkerhet med nytta utan att förlora något på det. Oftast så hamnar jag ungefär tjugo-trettio centimeter bakom i snitt, för de som jag cyklar mest ihop med är alla precis som jag lite ovana vid klungkörning och då blir det lite ryckigt och för att inte riskera att köra in i nån så håller jag det avståndet.

Men jag är väldigt nyfiken - vilket är egentligen bäst avstånd? Jag inser ju att olycksrisken ökar ju närmre man ligger, och ju längre man är ute med tanke på att man blir tröttare med tiden. Men teoretiskt, hur nära är optimalt?

Fika i Laholm efter att vårt lilla gäng tränat på belgisk kedja av och till de senaste milen. Och fått massa bra tips från fotografen Erik.

Varför sitta och fika när man springa?

Solen skiner nåt alldeles vansinnigt över Halmstad just nu. Och termometern bör ha sprängts med tanke på hur hett det är. Men jag är inte den som klagar!

Jag hade lite grejer att smida planer om idag med världens bästa och gladaste Susanne, och när man ska pyssla med sånt med henne så sätter man sig inte ner med en kopp kaffe och diskuterar, nä, man ger sig ut på en löptur. Hon är mästare på att se träningsmöjligheter i det mesta, och vi pratade en hel del om det - om att få in träningen naturligt genom att springa eller cykla dit man ska istället för att ta bilen. Transportträning helt enkelt! Hon om någon borde ju veta hur man gör, med tanke på att hon sprang hem från Portugal förra våren...

Vi tog en slingrig stig längs Nissans östra strand ut mot Sperlingsholms gods, en stig som jag hittade för ett par år sedan när en annan av Halmstads finest var här och hälsade på, nämligen Ingmarie. Och Susanne berättade att bara häromdagen hade hon sprungit just den här rundan med en annan av mina löparidoler, Anette Kroon som startar i SM-klassen på Stockholm marathon nästa vecka. Startnummer 152 har hon där, och jag ska heja mig blå framför tv:n nu när jag ju inte kan springa själv.

Nåja. Solen sken från en klarblå himmel och trots värmen blev jag aldrig särskilt trött. Sällskap har ju en tendens att göra löprundorna lättare! Efter en tur upp på en gammal gravhög, en sväng längs en för mig helt ny stig (även om jag sprungit början på den en gång när jag höll på att sätta i halsen av skräck, men då vände jag illa kvickt) och ett par steg genom en liten, liten skvätt skugga så sa vi hejdå till varandra och jag sprang de sista tre kilometrarna ensam. Under tiden funderade jag över varför jag inte gör det här oftare. Ringer Susanne och bestämmer springdejt menar jag. Just nu är jag sprudlande lycklig och full av idéer, och det är tack vare den här fantastiska kvinnan.

Svettiga men glada efter 15k på soliga landsvägar och roliga små stigar.

Silar mygg och sväljer flugor

Under kvällens mil runt Djurgårdskanalen (ja, jag är tillbaks i Stockholm en snabbis. Det är ett himla flängande just nu!) konstaterade jag att nu är det slut på det där med att springa runt och suga i sig syre genom en vidöppen mun. Min munhåla tycks nämligen vara alla flugors favorittillhåll. Det värsta är när de kommer farandes med blixtens hastighet som om livet deras hängde på en skör tråd, för då hinner de i värsta fall långt ner i halsen innan jag hinner fatta vad som händer. Oerhört omysigt, men samtidigt ett litet sommartecken...

Solnedgång! Fint att springa i.

Cykelsöndag med rabarber på

Jag har haft en helt fantastisk dag! Femton mil cykel, med ett depåstopp på en dryg timme med energipåfyllning i form av rabarberkräm och lek med ett av mina söta syskonbarn efter drygt nio mil. Det låter nåt det va? Synd att jag inte kan ha rabarberkräm och ett tvåårigt syskonbarn utplacerat på strategiska ställen på Ironman också. Eller det kanske jag kan?

Känns hur som helst urbra att jag börjar få upp distansen lite på cykeln. Det är trots allt bara tre månader kvar till start!

Cykellycka! (och ja, ett kardinalfel, jag vet. Man ska tydligen inte cykla bararmad på det här viset, cykeltröja är ett måste! Men det var så jädra varmt!)

Istället för Stockholm marathon

Får man inte springa Västerbron gånger två den 2 juni så får man göra det en annan dag istället. Närmare bestämt på Kristi himmelfärdsdag. Jag lämnade nämligen kylan och blåsten på västkusten i torsdags och for till huvudstaden för några dagar. Och efter en lång tågresa föreslog Johan att jag skulle ut och springa en sväng på eftermiddagen. Jag hade faktiskt inte ens själv tänkt tanken, det brukar bli morgonjoggar när jag är iväg på det här sättet. Men nu hade vi inte bokat bord förrän klockan 19 så jag hade gott om tid på mig att springa en liten sväng.

Och valet var självklart. Är man en liten lantis som hamnat i Stockholm och bor så man nästan ser Västerbron så måste man ut och springa på den. Det blev en tur genom Rålambshovparken, upp på bron, ner till Tanto, sen virrade jag omkring lite på Söder innan jag hittade tillbaks ner till Södermälarstrand och kunde ta mig över till Kungsholmen igen via den där fina, lilla bron.

När jag sprang maran förra året vet jag att det inte precis var Västerbron som var min värsta del av banan utan det var helt klart Gärdet och Djurgården. Jag höll på att avlida av tristess där ute. Men okej, att kämpa sig upp på bron på andra varvet var lite marigt, det får jag erkänna. Och medan jag sprang i solen med utsikt över Riddarfjärden i torsdags så funderade jag massor på Stockholm marathon. Jag mindes lyckoruset under första varvet, jag rös när jag tänkte på kampen den sista milen och jag log stort när jag återupplevde känslan av att komma in på Stadion och se målet en bit längre fram. Jag tänker springa det där jädra loppet någon gång i framtiden igen!

Tjusig utsikt

Åhejåhå. Upp, upp, upp!

Googlar man Stockholms bästa frukost hamnar man bland annat på Vurma på Kungsholmen... 

...där det enligt uppgift serveras stans godaste gröt på bland annat quinoa och pumpafrön. Underbart!

Och så kunde jag inte låta bli att släpa med Johan till Bianchikafét förstås. Lite dregglande över cyklar och hjälmar och sen en chokladboll på det!

Löparglädjen är tillbaks med besked!

Alltså, jag vet att jag inte ska ropa hej. Det leder i princip alltid till dåligheter. Men jag kan inte låta bli:

Jag älskar löpningen igen!

När ska jag lära mig att komma ihåg att allting går i vågor och i cykler och att ingenting är roligt hela tiden, men ibland är det så roligt att man skrattar hela vägen?

Sen är ju det faktum att mina ben springer lika ivrigt och kvickt som en ettrig terrier inte precis något som stör. Jag vet inte vad det är som händer, men jag är så pigg och glad! Jag tänker att cyklingen den senaste tiden borde ha gjort mina ben trötta och tunga, men icke! Igår efter cyklingen sprang jag en kort stund, och de där fem kilometrarna liksom flög iväg, i ett tempo som jag inte borde varit möjligt egentligen.

Jag är så lycklig!

Min vackraste löparomgivning. Bokskog är den bästa skogen!

Andreas ska cykla hela Sverige på 100 timmar

Minns du Andreas Lindén? Extremidrottaren från Borås som skulle skida genom Sverige i januari 2011 när hela landet var täckt av snö. Men han gav sig tyvärr av från Smygehuk någon vecka för sent, och töandet satte stopp för hans framfart en bit norr om Motala.

Nu ska han cykla Smygehuk-Treriksröset istället. Och det ska gå på max 100 timmar. Om han följer rutten och inte hamnar fel en enda gång handlar det om 2100 kilometer och 10 441 höjdmeter.

Om han ska klara det här kan han inte stanna någonstans på vägen. Han kan inte stanna för att sova, inte för att äta, inte ens för att byta kläder.

Jag är mållös.

Den 16 juni ger han sig av. Följ honom på Facebook, på hemsidan eller på Twitter.

Andreas Lindén. Bild lånad från sverigeloppet.nu

Det är under vilan som...

...kroppen bygger upp sig? Jo, så är det förstås. Men det är också under vilan som hjärnan går på högvarv. Det är då som de mest fantastiska saker utspelar sig i fantasin. Idag har jag till exempel sprungit otaliga millopp, och alla har haft det gemensamt att jag persat och dessutom haft omänskligt roligt. Den otroliga smärta som det innebär att springa en mil snabbt existerar inte i min fantasi. Shit vad jag längtar efter att flyga fram i löparskorna!

Tyvärr tror jag inte att det kommer bli verklighet av just den här fantasin. Årets enda planerade millopp är Falkenbergs stadslopp i slutet på juli, men det loppet hade jag tänkt kombinera med en liten cykeltur både dit och hem. Inte läge för pers kanske. Men springa fort går ju ändå! Jag får helt enkelt se fram emot alla intervallpass som jag kan hitta på.

En annan sak som jag har upptagit min tankeverksamhet idag är hur otroligt pigg och sugen på att simma jag kommer bli när kommunens utomhusbassänger öppnar för säsongen. Simstadion Brottet som ligger precis vid havet och där femtiometersbassängen är fylld med tempererat havsvatten är en av mina favoritplatser i stan. 28 maj slår de upp portarna. Jag hoppas verkligen att jag ska hitta simglädjen där igen, för som det är just nu kan jag inte tänka mig något tråkigare än att ligga och stirra ner på en bassängbotten i en simhall.

Ja, sånt funderar jag på medan jag vilar såhär dagen efter tävling. Som tur är ska jag både cykla och springa i morgon, då slipper jag tänka så mycket.

Under upploppet på Varbergsloppet 2011. Varmt och jävligt. Men snabbt och roligt!

Jubileumsloppet 2012 - ett backigt helvete

Det finns platser i världen man för alltid kommer att minnas. De tre milen mellan Älekulla och Nösslinge via Källsjö är en sån. Efter att ha spenderat en god stund på cykeln i uppförsbackarna där idag känner jag en djup hatkärlek till denna plats i Varbergs inland. Ja, jag älskar förvisso att cykla. Ja, det var vackra omgivningar. Men fy satan i gatan vad jobbigt och jävligt det var! Backarna tog aldrig slut! Och de blev liksom brantare bara man tittade på dem.

Jag brukar för övrigt alltid vara den som kastar mig över uppförsbackarna när jag är ute och tränar. Lycklig som ett barn. Ju längre backar desto roligare. Men efter dagens prövning tror jag att jag ska ligga lågt ett tag och inte kaxa mig så jäkla mycket.

Nåja. De tolv milen i Varbergs inland fick jag cykla i stort sett själv idag. Jag fick lite draghjälp i sammanlagt två mil i klungor jag hittade, men annars fick jag sköta loppet på egen hand. Fältet spreds nämligen väldigt fort, och jag lyckades aldrig hänga på något bra gäng. Och även om det var rysligt tungt emellanåt så känns det riktigt bra att ha kämpat mig igenom det här själv. Trots allt så har jag arton mil att cykla av egen kraft i augusti...

När jag väl tagit mig igenom de där hiskeliga uppförsbackarna hade jag fyra mil kvar till målet. Jag hittade lite kraft någonstans långt inne, och fick sällskap en bit av en kille som jag växeldrog med i motvinden. Men när vi blev ikappåkta av en större klunga när det var femton kilometer kvar till mål lyckades jag inte riktigt hänga på. Jag fick en liten, liten lucka i en nerförsbacke, och sen var det kört. Det kom en vindpust, och jag var avhängd.

Men vafan, jag hade ju kört hela loppet själv i princip, så då kunde jag lika gärna rulla över mållinjen ensam. Och det gjorde jag, helt slutkörd efter 4.20. För första gången efter ett cykelpass fick jag lägga huvudet mellan benen i tio minuter och hämta andan innan jag kunde röra mig. Känns som ett bra betyg på min insats.

Nu har jag inget cykellopp inplanerat på ett bra tag. Känns riktigt tråkigt faktiskt!

Strax innan start. Massa, massa cyklister! Tydligen deltagarrekord på det här loppet hörde jag. Roligt!

Men vad gör jag här när Göteborgsvarvet är där?

Sitter och tittar på tv-sändningen från Göteborgsvarvet och trånar. Varför är jag inte där?

Det enkla svaret på den frågan är förstås eftersom jag inte prioriterar halvmaraträning i år. Och om jag vill utveckla svaret en aning så handlar det också om att ifall jag vill springa en halvmara så finns det ungefär tusen andra halvmaror att satsa på. Varvet är ingen persbana.

Men ändå.

De springer så fint, kenyanerna. Och det är ju för tusan Göteborg! En av de bästa städer jag vet. Och det ser så härligt ut. Jag får dock rapporter från göteborgare jag känner att det ser härligare ut på tv än vad det är i verkligheten. Det blåser och är inte särskilt mysig temperatur.

Nåja. Vad är väl en bal på slottet?

Aspeppad i Slottsskogen förra året.

Cykling + löpning = sant

Jag gör en Sara och berättar vad jag håller på med just nu i ett schemalagt inlägg: Jag gömmer mig från de hårda vindbyarna som har invaderat Halmstad genom att cykla på vägar skyddade av skog. Och jag kör ett kort cykelpass med styrkefokus. Backar i låg kadens på tung växel.

Och efter det springer jag. Ja, jag springer. Man måste ju göra det om man har fått för sig att man ska vara en triatlet. Men den senaste tiden har det varit dåligt med så kallade brickpass för min del, jag har helt enkelt varit lat. Lite för trött efter cykelpassen, och längtat lite för mycket efter att få duscha och äta. Men nu är det sagt. Jag har berättat för dig att jag springer, och då kan jag ju inte gärna låta bli.

För första gången i CK Bure-kläder också!

Inget Stockholm marathon för mig

Vissa beslut sitter långt inne. Jag funderar fram och tillbaks, väger fördelar och nackdelar. Skriver listor. Diskuterar med vänner. När det gäller Stockholm marathon blev till slut pro-listan alldeles för liten jämfört med con-listan.

Å ena sidan - maran är sjukt rolig att springa. Jag känner många som ska dit och som jag skulle vilja träffa, och jag skulle så hemskt gärna vilja springa in på de där löparbanorna på Stadion igen och se alla människor på läktarna.

Å andra sidan - maran är inte årets viktigaste lopp. Det är inte ett lopp som är värt att springa om det leder till att jag pajjar vaden igen. Eller någon annan del av kroppen som inte är redo att springa 42k asfalt. Även om jag försöker övertyga mig själv om att jag ska ta det lugnt och lyssna på kroppen så vet jag att jag inte funkar så. Jag kommer vilja springa relativt snabbt. Och jag kommer vilja ta ut mig och slita. Det ökar risken för skada. Plus att ett maraton kräver en viss nertrappning av träningen före loppet, och för mig en hyfsat lång återhämtning efteråt. Förra året minns jag att det tog tre veckor innan jag var redo att börja träna hårt igen. I år skulle det isåfall innebära att efter återhämtningsveckorna skulle jag ha mindre än två månader kvar till Ironman Kalmar. Det känns inte optimalt.

Men framför allt är det skaderisken jag oroar mig för. Jag vill inte göra något förhastat!

(nu ska jag bara vänja mig vid tanken på att jag har kastat över 800 kronor i sjön. Försiktighet och sunt förnuft är inget man kan få läkarintyg för och därmed startavgiften tillbaka. Och som vi alla vet så är Stockholm marathon ett sånt där lopp som tycker att de inte behöver erbjuda möjlighet till namnbyte till löpare som av någon anledning inte anser sig kunna springa loppet, och jag har ingen lust att sälja min plats till någon som ska springa i mitt namn. Det känns bara konstigt.)

Stockholm marathon 2011.