Varför sitta och fika när man springa?

Solen skiner nåt alldeles vansinnigt över Halmstad just nu. Och termometern bör ha sprängts med tanke på hur hett det är. Men jag är inte den som klagar!

Jag hade lite grejer att smida planer om idag med världens bästa och gladaste Susanne, och när man ska pyssla med sånt med henne så sätter man sig inte ner med en kopp kaffe och diskuterar, nä, man ger sig ut på en löptur. Hon är mästare på att se träningsmöjligheter i det mesta, och vi pratade en hel del om det - om att få in träningen naturligt genom att springa eller cykla dit man ska istället för att ta bilen. Transportträning helt enkelt! Hon om någon borde ju veta hur man gör, med tanke på att hon sprang hem från Portugal förra våren...

Vi tog en slingrig stig längs Nissans östra strand ut mot Sperlingsholms gods, en stig som jag hittade för ett par år sedan när en annan av Halmstads finest var här och hälsade på, nämligen Ingmarie. Och Susanne berättade att bara häromdagen hade hon sprungit just den här rundan med en annan av mina löparidoler, Anette Kroon som startar i SM-klassen på Stockholm marathon nästa vecka. Startnummer 152 har hon där, och jag ska heja mig blå framför tv:n nu när jag ju inte kan springa själv.

Nåja. Solen sken från en klarblå himmel och trots värmen blev jag aldrig särskilt trött. Sällskap har ju en tendens att göra löprundorna lättare! Efter en tur upp på en gammal gravhög, en sväng längs en för mig helt ny stig (även om jag sprungit början på den en gång när jag höll på att sätta i halsen av skräck, men då vände jag illa kvickt) och ett par steg genom en liten, liten skvätt skugga så sa vi hejdå till varandra och jag sprang de sista tre kilometrarna ensam. Under tiden funderade jag över varför jag inte gör det här oftare. Ringer Susanne och bestämmer springdejt menar jag. Just nu är jag sprudlande lycklig och full av idéer, och det är tack vare den här fantastiska kvinnan.

Svettiga men glada efter 15k på soliga landsvägar och roliga små stigar.