Dagsform och blodsmak

Kladdig lerväg att springa på

Ibland känns det verkligen inte som att kroppen jobbar tillsammans med huvudet. Huvudet sa "tjoho, snabbdistans!" (hur nu det är möjligt att känna en längtan efter sånt, men det är en annan fråga) medan kroppen sa fuljogg med bångstyriga pulstoppar. Jag har således tillbringat lite drygt en timme i terrängen på Galgberget i ett skrattretande tempo, knappt styrfart, i en puls som jag uppskattar ligger nära min tröskel. Första fem längtade jag efter att dö, sen blev det lite dock lite bättre. Jag kunde öka tempot på delar av slingan och avslutade med en tempoökning sista kilometern som gav mig ordentlig blodsmak i munnen.

Och vilka slutsatser ska jag dra av det här? Min första tanke var förstås att jag förmodligen inte är helt frisk. Kanske ligger det en infektion och lurar nånstans. Eller så var det bara dagsformen. Man är inte alltid på topp. Och grispassen ska också göras.

Pulsträningsfunderingar

Man kunde tro att jag ägnat de senaste typ två dygnen åt att smälta all ny information jag fick mig till livs på föreläsningen om pulsträning som jag var på i måndags. Så är dock inte fallet. Ärligt talat var det inte mycket jag inte redan visste. Det var maxpuls hit och vilopuls dit och en uppmaning att testa att dela in sina träningspass efter pulszoner.

Framför allt gjorde föreläsningen mig nyfiken på att se vad en ordentlig periodisering eller pulsering av min träning skulle göra med mina resultat. Som det är nu tränar jag väldigt luststyrt - jag har en rätt luddig plan och vet ungefär hur mycket kvalitetslöpning jag vill köra, och hur många långpass etc, men inte när och hur och var. Jag lägger in passen när jag känner för det, typ. Och det innebär också att jag oftare än jag tycker känns okej drabbas av ofrivillig vila (en vila som egentligen i grunden är nödvändig, eftersom jag är dålig på att planera in vila, men samtidigt gillar jag ju inte att bli påtvingad vila på grund av omständigheter...).

Dessutom snackades det som sagt en hel del om pulszoner och om att man med hjälp av pulsen lättare kan få till utvecklande, underhållande respektive återhämtande pass. Det här väckte till liv ett litet dåligt samvete i mig. Jag är urusel på att köra mina lätta pass tillräckligt lätt så att jag verkligen kan köra de hårda passen så hårt som jag vill. Trots att jag bestämt mig för att köra ett lätt pass så driver jag upp tempot och därmed pulsen eftersom jag i stunden tycker att det känns lite mesigt och onödigt att springa långsamt. Detta fast jag innerst inne vet att lätt träning är nödvändig som komplement till hård träning. Det leder till att jag riskerar att få en enda stor mellanmjölkssås av min träning som inte leder till någon förbättring, och till att jag lättare drar på mig skador eftersom jag aldrig låter kroppen få återhämta sig ordentligt.

Det hela landade i alla fall i att jag bestämt mig för att göra ett maxpulstest de närmsta veckorna, och styra upp min löpträning lite bättre. Jag ska lära mig var min mjölksyratröskel ligger så att jag kan ägna mig åt att flytta på den och jag ska framför allt hitta min lätta träningszon och försöka hålla mig där då och då.

Jag tror att det här är ett bra steg mot att bli den bästa löpare jag kan bli.

Dags att träna huvudet

Tidigare ikväll försökte jag maxa i en trehundrametersbacke. Det gick sådär. Nu tänker jag att jag ska försöka lära mig nåt jag inte vet om pulsbaserad träning. Det vill säga typ det mesta.

Pausfågeln

Suddiga jag. Fastnar inte ens riktigt på bild.

Johan visar på en förvånande spänst efter drygt en timmes löpning i mina barndomstrakter.

Jag springer, testar nya vägar. Jag yogar, kämpar med smidigheten (kanske är det möjligheten att gå ner i spagat som är det optimala testet på hur vig jag är...?). Och jag har en tankepaus. Det är så mycket i mitt huvud just nu att det känns som att jag ska gå sönder. Det är det vanliga - vad vill jag, vad kan jag, vad ska jag bli - och det tycks aldrig som att svaren kommer. Spelar det någon roll hur gammal man blir, kommer man aldrig riktigt veta?

Min bästa vän pinnen

En sak jag inte begriper är det här med håll. Jag var ute på ett alldeles normalt distanspass tidigare ikväll, hade inte ätit nåt konstigt (inte mer än att jag kanske ätit en aning för lite egentligen, den här dagen har varit lite kajko), inte druckit för mycket eller för lite och jag kände mig rätt i ordning. Och så plötsligt, efter fyra kilometer hugger det till i vänster sida. Det var bara att börja spana omkring efter nåt att hålla i vänstra handen så att resten av rundan skulle bli uthärdlig. Jag var längst bort på min runda, så hur jag än vände på det hade jag åtminstone fyra kilometer kvar hem. Jag hittade världens största gren i diket bredvid en fotbollsplan där ett gäng gängliga tonåringar i reflexvästar sparkade bollar åt alla håll, och den klängde jag smått krampaktigt fast vid.

Två kilometer senare var det borta, lika plötsligt. Jag fortsatte springa med mycket lättare steg, och gjorde några extra kilometrar av bara farten. Jag tackade min pinne även om jag inte har den minsta aning om vad det är den gör för att få bort det onda. Men den lyckas varje gång.

En bröstsimmande triathlet?

Rodd 10 min: 2304 meter

Igår var min kropp alldeles väldigt splittrad. Den ville göra allt. Så jag lät den göra det. Ett nytt försök på Karin Tri:s innetriathlonutmaning, fast utom tävlan då eftersom det hela redan är avgjort. Som förra gången var det 10 minuter rodd, 20 minuter cykling och 15 minuter löpning som gällde.

Och jo, det gick bättre. Förra gången kom jag drygt 12000 meter. Igår kom jag 14000 meter.

Cykel 20 min: 8,93 km

Och det var cyklingen som räddade mig. Efter att ha putsat mitt roddresultat med typ 60 meter så cyklade jag in nästan 9 km, att jämföra med 7,5 km förra gången. Hemligheten: mindre motstånd så jag fick upp högre kadens. Jag kände mig dum som en plåtbit när jag insåg att motstånd på motionscyklar inte funkar på samma sätt som växlar på "riktiga" cyklar. Jag som trodde att man fick upp högre fart med tyngre motstånd, men icke. Nästa gång jag cyklar ska jag dock ta i mer, för det här är ju för dåligt. 9 km på tjugo minuter!

Löpning 15 min: 2,86 km

När jag kom till löpbandet blev det inte roligt längre. Jag hade glömt min Ipod hemma, och att cykla eller ro funkar hur bra somhelst, men löpband och jag kommer dåligt överens när jag inte har nåt att sysselsätta öronen eller blicken med. Jag råstirrade bara på siffrorna hela tiden och hade inte direkt nån härlig kvart. Mina ben var dessutom på dåligt humör efter den där vansinniga snurrsessionen på cykeln, så varje gång jag höjde farten över 11,5km/h blev det hawaii-löpning.

Men det är förstås bara att bryta ihop och komma igen. Nästa gång kommer jag över 15000 meter!

Dessutom gillar jag upplägget med att göra tre olika saker. Så mycket att jag funderar på att vara med på Halmstadsprinten i sommar. Då måste jag dock simma i Nissan. Känns inte jättehärligt. Plus att jag  kom på att jag inte kan simma. I alla fall kan jag inte crawla. Kommer jag få sneda och hånfulla blickar om jag simmar bröstsim?

Snygg, smal och lyckad?

Men alltså. Varför tränar jag? För att det är så förtvivlat roligt? För att jag gillar utmaningar? För att jag gillar att pressa mig själv och se hur långt jag kan nå?

Eller kanske för att bli snygg, smal och framgångsrik?

Fan heller.

Vart jag än vänder mig just nu så snubblar jag över beach 2010. Vad är dealen?

Jag tränar inte för att bli snygg. Det får man på köpet, som en schysst liten extra effekt liksom. Men om vi nu ändå ska prata om utseende - jag känner mig som allra vackrast efter ett riktigt skönt långpass. När jag tömt kroppen på energi, när jag känner mig stolt, glad och nöjd med något jag gjort. Då syns det på mig att jag gjort nåt jag älskar, och att jag njutit av det.

Sen råkar det väl vara så att för att någon annan ska tycka att jag är attraktiv just vid den tidpunkten så måste denna någon gilla rödsprängda ögon, lite pluffsiga kinder (av nån anledning blir jag lite svullen av långpass) och ett något förvirrat och bortkommet leende. Och om nån gör det så fine, jag känner mig hur som helst vacker då. Och det räcker för mig. Jag behöver ingen beach 2010-satsning.

Ett härligt formbesked (eller nåt)

Vem hade trott att jag skulle fullkomligt krossa mitt tidigare kvartsmarapers? Eller min bästa tid på milen för den delen? Ja inte jag i alla fall. Vilket väl säger mer om min egen självuppfattning än nåt annat. Jag hade verkligen inga förhoppningar om några tider, tänkte mest att det var bra att jag var med för det räcker med deltagande för att flyttas fram några led på Varvet. Och så går det såhär! Grymt roligt.

I föga inspirerande miljö, snålblåst och jävulskap skulle loppet springas. Spenderade knappt två timmar på Frihamnspiren efter att jag hämtat ut min nummerlapp, i ett stort tältliknande schabrak till byggnad där det var så kallt att tänderna skallrade. Kände mig verkligen inte minsta sugen på att ge mig ut och slå några rekord. Men så började det närma sig start och då kom solen! Kastvindarna från nordväst kändes mindre plågsamma plötsligt, och långsamt väcktes löparlusten i mig. Jag sorterade in mig i startfållan på en plats där jag kanske egentligen inte borde vara med tanke på mina ambitioner, nämligen bland alla som tänkte springa under 55 ca. Kanske hade jag ändå en omedveten aning inom mig om vilken kapacitet jag hade? Hittade snabbt en rygg att hänga på, och innan jag visste ordet av var första varvet avklarat. Varvade på 26.40 ca, och blev lite orolig. Hade jag gått ut för hårt? Skulle jag orka?

Ja, det skulle jag.

Passerade löpare efter löpare, gnetade vidare i ett jämnt tempo. Sprang om min rygg och hittade snabbt en ny, lite bättre. Han sprang lite snabbare än jag trodde jag skulle klara, och det var precis vad jag behövde. Bestämde mig för att hänga på till varje pris, så när låren började kännas stumma när det var nån kilometer kvar så var det inget jag egentligen ägnade någon tanke. Jag skulle ju bara hänga efter den där killen, det var inte svårare än så.

När jag kom in på upploppet försökte jag springa liiiite fortare, mest för känslans skull. Kom väl knappast upp i någon svindlande hastighet, men det var med stolthet jag susade över mållinjen efter 53.05 minuter som 207:e dam av drygt 600.

Mest nöjd är jag med:

- Mitt sätt att disponera mina krafter. Gjorde en negativ split och även om jag inte dog på mållinjen och kände mig helt tömd på krafter, så var jag tillräckligt trött för att känna att jag sprungit nära toppen av min förmåga.
- Min satsning. Även om jag inte trodde alltför mycket om mig själv så fegade jag inte ur. Jag hade kunnat gå ut mycket långsammare, hållt ett 5.30-tempo och varit nöjd med det. Men nej, jag körde på, bära eller brista. Jag vet att det alltid finns lite mer att ta av även om jag tror att jag ska dö. Jag är glad att jag vågade lita på den förvissningen.

Nu längtar jag till slutet på maj! Det ska bli roligt att springa halvmara igen.

Snabbare än väntat!

Jag kom i mål på drygt 53 minuter! Det innebär en putsning av mitt kvartsmararekord med runt 5 minuter... Berättar mer sen, nu ska jag kolla när Hellner krossar Northug på femton fritt (hoppas kan man ju alltid...).

Lucky number 2320

Man kan säga mycket om Frihamnen i Göteborg, men inte är den vacker i alla fall. Nåja. Det går att springa även på fula platser. Nummerlappen är hämtad och nu ska löparpeppen hittas nånstans djupt inne i min morgontrötta kropp. Klockan ett startar vi.

Innetriathlonutmaningen

Före...

Jag har aldrig överhuvudtaget tänkt tanken att det skulle vara kul att testa triathlon. Men vafan. Jag är inte den som är den. Får jag en utmaning slängd i ansiktet så tar jag den. Och jag menar, 10 minuter rodd, 20 minuter motionscykel och till sist 15 minuter löpband, hur svårt kan det vara?

Rätt svårt, visade det sig. Hur gör man till exempel för att disponera sina krafter? Jag kände nästan hela tiden att jag borde kunnat ta i mer.

...glad och pigg efter 10 minuter rodd...

Rodden är inga som helst problem. Jag kan ro. Jag kan ta i. Körde på ganska lågt motstånd för att få ordentlig "fart", och landade på hyfsade 2245 meter. Men eftersom jag aldrig gjort något annat än använt roddmaskinen som uppvärmning innan så hade jag ingen aning om hur hårt jag "borde" kunna köra.

...lite tröttare efter tjugo minuter cykel...

Sen cyklingen då. Och jag säger som Sara, det är bannemig inte bekvämt att sitta på en motionscykel. Men tiden gick fort som tusan, swoosh så hade tjugo minuter gått. Och där satt jag och tittade på displayen som visade drygt 7,5k. Inte mer?! Jag gick ut alldeles för lugnt i början och det kände jag redan efter tio minuter. Då borde jag ha hunnit bli lite trött, men det enda jag var var svettig. Så jag ökade tempot något, men hade nog kunnat öka mer. Svårt att veta. Pulsmässigt så låg jag betydligt lägre under cyklingen än under löpningen, och det tyder väl på nåt.

...och svettig och dann efter den avslutande löpningen.

Och så var det som sagt löpningen. Hade glömt att kolla upp förhållandet mellan minut/kilometer och kilometer/timme, och eftersom mitt mattesnille somnade nån gång under gymnasiet fick jag dra till med nåt. Ville hålla runt 5 min/km sammanlagt, men med stegrande tempo under den där kvarten, och drog till med 10,5km/h inledningsvis. Men efter fem minuter insåg jag att det var ju ett rätt pissigt tempo. Höjde till 11,5 och körde fem minuter till. Sen ville mina pigga ben springa ännu lite snabbare, och jag höjde till 12,5 under fyra minuter för att sedan avsluta med en minut i 13km/h. Resultatet, 2,88 kilometer, känns väl sådär. Jag borde kunnat springa 3k eller något över när det bara var 15 minuters löpning det handlade om.

Men, vad roligt det var! Fyrtiofem minuters konditionsträning inomhus, det trodde jag aldrig jag skulle palla. Men tävlingsmomentet och det faktum att jag inte gjorde samma sak hela tiden fick verkligen igång mig.

Totalt landade jag på 12648 meter. Ska jag vara nöjd? Ingen aning. Men det är jag ändå. Tills nästa gång. Då jävlar ska jag komma längre!

Bättre sent än aldrig...

Nu vet jag vad jag skulle gjort på gymmet hela vintern! Sjukt kul med triatlongrejen. Resultaten kommer sen, och kanske avslöjar jag dessutom en ny utmaning som jag nosat upp och tänker hoppa på. :)

Hobbytriatleten

Jag har bestämt mig för att haka på KarinTri:s innetriatlonutmaning.

"Det handlar om att köra rodd + motionscykel + löpband med bestämda tider på varje maskin och se hur lång sträcka man kommer totalt.

Tiderna är:

Roddmaskin 10 min
Motionscykel 20 min
Löpband 15 min
Totalt: 45 min.

Sträcka: så långt som möjligt!"

Nu kör vi!

"Ut med dig så du kan bli världsmästare nån gång!"

Helsikesbacken på Norra utmarken.

Jag har varit en gnällig, opeppad löpare idag. Dragit ut på tiden, inte riktigt haft lusten. Allt jag kunde tänka på var att livet var tråkigt. Och att det skulle vara tråkigt att springa bort till min helsikesbacke som jag skulle bemästra medelst hög och fin löpning idag. Jag brukar inte tycka om uppvärmnings-kilometrarna, och idag var de som ett stort, grått moln av tråkighet.

Men man blir inte världsmästare om man inte gör de tråkiga sakerna också. Och världsmästare, det vill jag bli. Jag brukar säga det, och så brukar Johan le lite åt mig. Funderade häromdan på att använda mina framtida VM-guld som nån slags säkerhet om jag skulle gå till banken och ansöka om lån. Kanske höra av mig till Eniro och säga att de måste lägga till en titel i katalogen på mitt namn - VM-medaljör in spe.

Det här är förstås bara trams. Det kommer aldrig bli nån VM-guldmedaljör av mig. Och det gör mig lite ledsen ibland. Fatta, jag kommer aldrig bli världsbäst. På nåt. Hur ledsamt känns inte det?

Jag kan bli så avundsjuk på de som hittade sin grej redan när de var små. De har haft tid att slipa på skidåkningen/löpsteget/balettsnurrarna/fotbollstrixandet i åratal, och när de är i min ålder har de peakat och blivit världsbäst. Vad hade jag kunnat bli om jag hade fått den här fantastiska skidupplevelsen som sjuåring istället för tjugo år senare?

Fåniga funderingar kanske. Jag kan ju ägna mig åt att bli den bästa löpare/skidåkare jag har förutsättningar för att bli idag. Men jag vill ju bli världsbäst!

Det stora, grå tråkmolnet låg som en gnälldimma över mig ända tills Johan sa de magiska orden:

Men ut och spring med dig nu så att du kan bli världsmästare nån gång!

Jag gav mig iväg med mina storslagna drömmar och omöjliga mål i huvudet och jag lovar att det var dem som hjälpte mig upp för de sista tio metrarna på varje backintervall.

Skidinspiration

Foto: Linda Thulin

Har just suttit och kollat på Svtplay.se på Petter Northugs jävulska stakning i finalen i Slottssprinten. Han är helt fenomenal den killen. Han stakar ju för tusan nästan lika fort uppför som de andra diagonalar!

Och nu har jag hamnat framför Vasaloppsklippen på Svtplay.se... Så jävla vackert det är! Jag må se fram emot sommaren och alla lopp jag vill springa, men i hjärtat kommer jag hela tiden längta till snön och till de där spåren mellan Sälen och Mora.