Kladdig lerväg att springa på
Ibland känns det verkligen inte som att kroppen jobbar tillsammans med huvudet. Huvudet sa "tjoho, snabbdistans!" (hur nu det är möjligt att känna en längtan efter sånt, men det är en annan fråga) medan kroppen sa fuljogg med bångstyriga pulstoppar. Jag har således tillbringat lite drygt en timme i terrängen på Galgberget i ett skrattretande tempo, knappt styrfart, i en puls som jag uppskattar ligger nära min tröskel. Första fem längtade jag efter att dö, sen blev det lite dock lite bättre. Jag kunde öka tempot på delar av slingan och avslutade med en tempoökning sista kilometern som gav mig ordentlig blodsmak i munnen.
Och vilka slutsatser ska jag dra av det här? Min första tanke var förstås att jag förmodligen inte är helt frisk. Kanske ligger det en infektion och lurar nånstans. Eller så var det bara dagsformen. Man är inte alltid på topp. Och grispassen ska också göras.
Du lär ju märka åt vilket håll det lutar. jag tror dock att det var dagsformen. Faktum är att jag tror att i bland när man liksom "vill" (som din hjärna ville) och laddar extra för ett pass så kan det bli precis tvärtom! Punktering direkt. Precis som om man är "överladdad" och kanske går ut för hårt i början. Sen kan man ha dagar när man inte "vill" men ändå masar sig ut och benen bara går av sig själv! Som om de låga förväntningarna gjorde att man börjar lugnt och då hinner koppen med. Det är som jag brukar säga; det går inte att lita på kroppen. ;-)
SvaraRadera