Man kunde tro att jag ägnat de senaste typ två dygnen åt att smälta all ny information jag fick mig till livs på föreläsningen om pulsträning som jag var på i måndags. Så är dock inte fallet. Ärligt talat var det inte mycket jag inte redan visste. Det var maxpuls hit och vilopuls dit och en uppmaning att testa att dela in sina träningspass efter pulszoner.
Framför allt gjorde föreläsningen mig nyfiken på att se vad en ordentlig periodisering eller pulsering av min träning skulle göra med mina resultat. Som det är nu tränar jag väldigt luststyrt - jag har en rätt luddig plan och vet ungefär hur mycket kvalitetslöpning jag vill köra, och hur många långpass etc, men inte när och hur och var. Jag lägger in passen när jag känner för det, typ. Och det innebär också att jag oftare än jag tycker känns okej drabbas av ofrivillig vila (en vila som egentligen i grunden är nödvändig, eftersom jag är dålig på att planera in vila, men samtidigt gillar jag ju inte att bli påtvingad vila på grund av omständigheter...).
Dessutom snackades det som sagt en hel del om pulszoner och om att man med hjälp av pulsen lättare kan få till utvecklande, underhållande respektive återhämtande pass. Det här väckte till liv ett litet dåligt samvete i mig. Jag är urusel på att köra mina lätta pass tillräckligt lätt så att jag verkligen kan köra de hårda passen så hårt som jag vill. Trots att jag bestämt mig för att köra ett lätt pass så driver jag upp tempot och därmed pulsen eftersom jag i stunden tycker att det känns lite mesigt och onödigt att springa långsamt. Detta fast jag innerst inne vet att lätt träning är nödvändig som komplement till hård träning. Det leder till att jag riskerar att få en enda stor mellanmjölkssås av min träning som inte leder till någon förbättring, och till att jag lättare drar på mig skador eftersom jag aldrig låter kroppen få återhämta sig ordentligt.
Det hela landade i alla fall i att jag bestämt mig för att göra ett maxpulstest de närmsta veckorna, och styra upp min löpträning lite bättre. Jag ska lära mig var min mjölksyratröskel ligger så att jag kan ägna mig åt att flytta på den och jag ska framför allt hitta min lätta träningszon och försöka hålla mig där då och då.
Jag tror att det här är ett bra steg mot att bli den bästa löpare jag kan bli.
Min uppfattning har alltid varit att materialinköp såsom pulsklockor och träningsplanering har varit förespeglingar för att slippa träna. Jag undrar dock om inte förklaringen ligger djupare än så och är mer historiskt betingad. I vilket annat land är man så noga med att ritualisera och diarieföra sina små strävanden som i Sverige. Var och varannan människa riskerar liv och lem längs dunkla elljusspår, sliter av korsband, blir lustmördade och ryter ”ur spår” till dödsförskräckta barnfamiljer för att sedan få allt detta kvantifierat i små kollumner som pulsslag och minuter. Jag förställer mig att det har med någon sorts lutheransk karaktärsdaning att göra. I jakten på förklaringen till denna självspäkning inhandlade jag ett exemplar av Selin och Rawalds ”Träningslära och träningstips (för skidåkare)” och fann mig själv på ett oförklarligt sätt lockad av dess dunkla läror. En träningsform dessa föreskriver är ”vågintervaller” där intensiteten varierar mellan zon II (75-85 % av maxpuls) och III (85-95% av maxpuls). Tidsfördelningen ligger på 40% zon II och 60% zon III. 4 minuter, 6 minuter, 4 minuter och så vidare. Jag tog särskillt fasta på att zon III ska gå i kuperad terräng och begagnade mig av Bohusläns egen mördarbacke: Gerlesborgsbacken. Svårigheten ligger nu i att veta när man ligger i de olika intensitetszonerna. Som vi alla vet är pulsklockor dyra och otillförlitliga varpå jag valt att förlita mig till min ”biologiska klocka”. Jag utgår från en sorts empiriska självstudier som säkert kan nyttjas av andra. Läs och ta lärdom:
SvaraRaderaBacklöpning i intensitetszon AIII, exempelvis, är för mig intimt förbunden med tankar av karaktären ”jag är ful och duger inte som jag är” och ”hoppas ingen ser mig”. Här försöker jag hålla mig under merparten av löpningen. Intensitetszonen AIII+ är sannolikt på en gång mer allmängiltig och mer svårbeskrivbar ur emotionellt hänseende. Tankarna är mindre artikulerade och rör sig för varje steg, precis som när man är sjösjuk, från en rädsla att dö till en rädsla att inte göra det. Tunnelseende, yrsel och en känsla av overklighet är känslor jag lämnar efter mig då pulsen sedan sjunker på väg nedför backen. Jag är emellertid noga med att aldrig sjunka under intensitetszon II i vilken jag oroar mig för mer vardagliga ting som min ekonomin, framtiden etcetera. Norrmannen Rolf Saeterdal föreskriver sedan i sin bok ”Uthållighet – Studier i manlig gråt” en halvtimmes bollsport som avslutning på denna typ av pass för att få ut slaggprodukter ur kroppen. Bollekar på egen hand möts ofta med skepsis och misstro från förbipasserande så det här är inget jag rekomenderar. Istället föreslår jag lätt löpning på hemvägen. Förslagsvis i intensitetszon I. Man kan här känna en viss ambivalens. Obehagskänslor blandas med resonemang av typen ”snart är det över” och ”ska jag skratta eller ska jag gråta”. Återhämtningsfasen är sedan, som vi alla vet, en integrerad del av träningen och viktig för förbättringen av ens prestationer på längre sikt. Jag försöker vara konsekvent och ser under dessa korta perioder till att verkligen slappna av. Detta gör jag då jag känner en gnagande oro för att träna för lite. Det här smärt- eller ångestschemat behöver naturligtvis anpassas individuellt. Skriv upp vilka nedbrytande tankar du bär på i relation till ansträngningen och försök att bära dessa med dig under givna tidsintervaller. ”No pain, no gain”, som man säger. Relaterad läsning: Dantes Inferno och Palleativ vård – Vård i livets slutskede.
”Magnus”