"Titta, en orienterare!"

När jag var fjorton hade jag inte blivit särskilt glad om folk trodde att jag var en orienterare när jag motvilligt släpade runt mig själv i en dyngsur skog eftersom skolan krävde att man provade orientering för att man skulle klara att få ett betyg i idrott, eller i alla fall ett högre betyg än G.

Men idag är det lite annorlunda.

Dagens sejour i Skedalaskogen var mest ett litet test av hur väl jag begriper kartan. Inga kontroller att plocka således, även om de fanns utmärkta på min karta. Jag letade ändå rätt på några av platserna där det skulle ha suttit en kontroll, och kände mig väldigt nöjd och glad över mig själv.

Fast allra nöjdast blev jag precis i början på passet när jag kryssade fram mellan barnfamiljer och fikakorgsgäng som promenerade i sakta mak längs sjön där jag inledde min löpning - för när jag sprang förbi dem i skogskanten medan de gick i bredd på grusstigen så hörde jag hur de sa:

"Titta, en orienterare!"

Och jag bara mös. Tänk vad tiderna förändras, och jag med dem.

Note to self: Skaffa skor som inte är så himla stela och otympliga! Det tror jag att benen mår bra av.

Nu ska jag väl ändå lyckas...

Jag är här. Vid Torvsjön i Skedala. Utrustad med karta den här gången. Nu ska jag väl ändå lyckas hålla reda på var jag är...

Snälla nån, lås in mitt bankkort

Jag borde ha förstått att den här dagen skulle sluta illa. Det började med att jag ville åka på loppis mitt ute på landet. På mittpålandetloppisar hittar man alltid massa dumt som man tror att man behöver, oftast lite trasigt men det tänker man inte är något problem för man kommer ju laga grejerna. Yeah right. Där hittade jag hur som helst en jättefin hallampa med teakfäste. Dåliga sladdar förstås, så jag måste laga den.

Sen for vi vidare till en sportaffär för att kolla på byxor som andas och som vill följa med när vi ska vandra i sommar. Det slutade med en ny löparjacka, en till av min favoritlagertvåtröja ("jamen det är ju snart vinter igen och då kommer jag vilja ha att byta med") och så de dära byxorna. Hade jag inte hållt fast mig själv hade det slutat ännu värre.

Och nu då. Jo, nu sitter jag och spanar på bilder från Icebug24 förra och förrförra året och kollar vad de har för utrustning. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de får rum med allt man måste ha med sig i sina små ryggsäckar. Men hur som helst så har jag spanat på ryggsäckar på nätet tills ögonen gått i kors, och jag har hittat ett ställe här i närheten som har både kompassen jag vill ha och mina Inov8 x-talons. Och så säger de att löpning är en så materialfri sport. Right, det beror nog på vem som utövar den. Är man prylgalen så är man. Suck.

Och jag som borde pensionsspara.

Fredagsfirande!

Solen är tillbaks, jobbveckan är slut och jag har en helt oplanerad helg att göra vad jag vill med. Jag firar med 15 kilometer för mig själv. Nu kör vi!

Den flygande löparen

Titta vad jag har hittat! Inte ens i närheten av Åsas utomhusgym i Nacka, men åtminstone nåt!

Idag har jag flugit fram i löpspåret. Jag vet att jag sa före Varvet att jag förmodligen skulle lägga ner löpningen en tid och göra andra saker för att låta kroppen längta efter att springa igen, i ett försök att hitta löpglädjen på nytt du vet. Men det verkar inte som att det behövs! Jag liksom bubblar av springenergi!

Och idag gjorde jag dessutom slag i saken ungefär ett halvår för sent och testade att springa med Erik Grönwalls Higher i lurarna. För en musiknörd som jag känns det något märkligt att blanda in Idolvinnare mitt bland Le Tigre, Florence + the Machine och Ladyhawke, men fy tysan vad peppande det var att erövra Galgberget till den låten! Det är nåt med tempot och den lite fånigt storslagna refrängen. Och så texten, som gjord för löpning! Jag måste helt enkelt skaffa mig ett bättre löparlåtbibliotek som alla handlar om att besegra gravitationen, om att flyga och om att vara snabbare än ljuset.

Och medan jag sprang ägnade jag mig åt att fundera över hur allt jag såg omkring mig skulle se ut på en karta. Hela jag var invirad i höjdkurvor, punkthöjder och gropar. Lustigt det där, jag har inte tänkt så noga på hur det ser ut på Galgberget innan, rent terrängmässigt alltså, men nu förstår jag vad det är för nåt jag springer på och i. Och det gör det hela ännu roligare!

Livet är bra härligt.

På väg mot nya mål

En blivande orienterare!

Igår bestämde jag mig för att skaffa mig ännu en klubb. En orienteringsklubb. Visserligen skulle det räcka med en enda klubb, det finns ju såväl skid- som löp- och orienteringssektion i Simlångsdalen, men jag har kommit på mig själv med att vara en riktig föreningskramare som vill vara med överallt. Jag älskar föreningslivet! Det är tammefan helt obegripligt och fantastiskt att så många människor ger så mycket av sin tid och kraft ideellt för att barn och unga och förvuxna unga (som jag) ska få upptäcka nya underbara sätt att röra på sig och få möjlighet att utvecklas och bli bättre. Så från och med nästa vecka hittar ni mig varje torsdag i någon form av skog i trakterna kring Halmstad där Halmstad OK fixar orienteringsträning - det är dags att bli orienterare på riktigt!

Therese goes skogsmulle igen

Orienteringsdags på nytt! Det är jag, Johan, några ledare och massa, massa barn...

Terrängskoorgie!

Ibland undrar jag alltså. Hur snabb i vändningarna kan man vara? Kan man verkligen motivera ett inköp av terräng/orienteringsskor efter ett orienteringsförsök och en dröm om att flyga fram som en vindpust över fjället i resten av mitt liv?

Hur som helst har jag tillbringat en lång stund dreglandes över bilder och specifikationstexter på olika sajter. Utan att ens ha satt foten i ett enda par av alla skor jag längtar efter så klappar hjärtat lite extra hårt för Inov8 X-talon ("Aggressivt mönstrad lågprofilssula av friktionsgummi ger optimal löpkänsla"...smaka på den!) och Icebug Spirit-L OLX ("mycket lätt orienteringssko med enastående löpkänsla...Specialutvecklad fotformad läst och slimmad, flexibel sula för optimal markkontroll och korrekt anatomisk rörelse"...mumma!). Jag kan knappt vänta på att få ta mig till ett ställe där de finns i verkligheten och testa!

Någon som har erfarenhet av nåt par av skorna?

Göteborgsvarvet 2010 - en besvikelse

Före...

Klockan är snart ett och det är dagen efter. Känslorna just nu är mest frustration och tomhet. Jag vet att det kommer vändas till revanschlusta snart, jag känner redan hur det kryper litegrann i huvudet och jag funderar så smått på att fylla i anmälningsformuläret inför nästa års lopp. Men just nu tillåter jag mig själv att vara lite ledsen över att det inte gick som jag ville igår.

Det har som du kanske märkt varit lite upp och ner med löpglädjen för mig den senaste tiden. Men jag hittade en positiv känsla under de senaste dagarna, och inför starten igår kändes kroppen och hjärnan redo, jag ville verkligen komma under två timmar, eller snarare under 1.55. Det var målet. Nervositeten var på plats, nästan lite väl närgången faktiskt. Jag oroade mig över lite för mycket saker, saker som jag annars brukar känna "äsch, det löser sig" inför. Jag var hela tiden lite, lite sen till allt. Men jag hittade mitt startled i god tid, hann stå och tjöta lite med folk, träffade en av mina klubbkompisar och ultraförebilder Rikard Kelloniemi medan jag värmde upp och hann snacka lite ultradrömmar och Norge med honom, och fick lite goda råd av erfarna Varvslöpare som peppade mig. Det kändes helt enkelt strålande i startögonblicket.

Men det var trångt, jävligt trångt. Redan innan Älvsborgsbron började folk gå i bredd så att det blev svårt att ta sig förbi, och jag snittade en kilometertid på 5.50 på första femman. Urkasst. Problemet var bara att när jag insåg det så grottade jag ner mig i hur mycket snabbare jag skulle behöva springa resten av loppet nu, och hur jobbigt det skulle bli, istället för att rota fram jävlaranammat i mig och ge mig fan på att bli den där snabba, starka urmänniskan som jag vill vara.

Och det blev värre. Vid 10-nånting kilometer fick jag krampkänning i baksida lår, och efter det kändes benen som stumma stockar en bra bit. Fick i mig vatten och energidryck och hämtade mig något, åtminstone fram till Göta älvbron. Där hade jag lovat mig själv att få gå en liten, liten bit för att få igång benen igen. Det skulle jag inte gjort. Jag skulle ha plockat fram mina mantran, jag skulle ha odlat pannbenet och jag skulle ha förträngt de tunga benen. För när benen väl fick gå så ville de inte göra annat. Hasade mig fram småspringandes upp till Avenyn och förbannade varenda människa som stod omkring och hejade och ropade "kom igen, det ser bra ut, kämpa på!". Ser bra ut?! Skojar ni?! Jag kände mig slagen, knäckt och urkass. Inte precis bästa känslorna för att lyckas på ett lopp...

Men så fick jag tag i en av alla de där vattendränkta tvättsvamparna vid Poseidon, och plötsligt vände något i kroppen. Jag fick ork, kraft och lust igen (det kan förstås ha berott på Enerviten som jag klämde vid läppstiftet och som kickade in just då...) och hämtade upp mitt löpsteg och sprang riktigt bra genom Vasastan och upp förbi Skanstorget. Linneplatsen passerades och jag hade äntligen, äntligen hittat känslan igen. Surt som fan förstås att det kom de sista två-tre kilometrarna... Jag försökte rusa förbi så många som möjligt på slutet, kryssade mellan alla yra höns som gick i bredd på den lilla gångbron över Dag Hammarskiöldsleden och såg tydligen riktigt stark ut sista biten berättade vänner som stod och hejade. Kändes lite som en revansch på nåt sätt.

Upploppet...

Pinnade på och nådde upploppet och kostade på mig ett leende och en segergest när jag kom över mållinjen. Men egentligen var jag mest bara besviken, ledsen och arg. 2.06. Vad är det för tid? Och var kom de där stockbenen ifrån?

Om en stund och en omgång Alfapet ska jag ge mig ut och återhämtningsjogga. Sen ska jag fundera över vad jag ska göra för att bli bättre nästa gång. Jag har trots allt ett pers på Stockholm Halvmara att ta mig an om jag har lust. Dit är det elva-tolv veckor, och på den tiden skulle jag kunna satsa som fan. Om jag har lust.

En stund efter målgång...stolt över att jag kom i mål, men inte nöjd.

Över två timmar...

Jag kom i mål på en tid som jag inte är nöjd med och sprang hela loppet med en känsla i kroppen som jag inte gillar. Jag är glad och stolt att jag kom i mål men jag är inte nöjd. Berättar mer imorn. Nu ska jag äta chips.

Bara en dryg timme kvar...

Jag försöker verkligen inte stressa upp mig, men jag har inte fått tag i min nummerlapp ännu...

33063...

...det är mitt startnummer i morgon, om du vill veta. :)

Jag måste erkänna att jag har svårt att koncentrera mig på jobbet idag. Och sur och jävlig har jag varit de senaste dagarna också. Jag laddar, liksom. Försöker skapa den där tävlingsbubblan omkring mig och fokusera. Tänka positivt. Känna mig som en gud, en hjälte och en oslagbar evighetsmaskin med ovanligt snabba fötter.

Norska meterologiska institutet lovar sol, 20 grader och svaga nordvästliga vindar, så svaga att de knappt räknas. SMHI tror på några sekundmeter mer vind, men annars ganska likt. Låter verkligen som toppenväder! Kepsen och korta tightsen på liksom!

Det jag funderar över mest just nu är vad sjutton jag ska ha på fötterna. Jag gillar verkligen känslan i benen när jag springer med mina orangea Saucony, men jag tror inte att jag fixar två mil med dem på asfalt. Eller? Mina Mizuno Elexir är förstås riktigt bra de också, men jag får inte samma snabba känsla i dem.

Jag börjar bli nervöööööös!!

Snabb som en vessla

Såhär förvånad blir man när benen känns lätta som fjädrar och löpningen helt oväntat känns lätt och njutningsfull igen.

Min devis om att springa det jag vill och inte känna några prestationskrav ledde idag till att jag sprang fort som en vessla. Och det kändes så jäkla underbart!

Började med den vanliga uppförsbacken upp till spåren på berget, försökte hålla de orangea snabba fötterna i schack så att de inte vrålrusade iväg redan från början. När jag väl kom upp på fyrakilometersspåret påbörjade jag en långsam fartökning upp till ett tempo där jag började flåsa men ändå kände mig rätt okej. Sen var tanken fartlek mellan lyktstolparna. Och medan jag pysslade med det testade jag att hela tiden höja "vilotempot" mellan fartökningarna. Aldrig tillbaks till utgångstempot således. Det var tufft, men jäkligt kul. På slutet körde jag en enda kilometerlång fartökning med stegrande tempo i ett försök att komma under femkilometerstempo på den totalt 5,1km långa slingan (alltså 4km + uppjogg). Det gick inte riktigt, men på några sekunder när! På 4-kilometarn höll jag ett snittempo på 4.45!!!

Jag kände mig så himla stark! Verkligen totala motsatsen mot hur det var i slutet på förra veckan. Tror faktiskt att jag är ganska bra på att koppla bort kraven och tillåta mig själv att leka lite när jag blir för prestationsinriktad.

Det här var alltså sista löppasset innan Varvet på lördag. Fram till dess ska jag äta ordentligt, ta ett par långa promenader och pyssla med mentala målbilder. Och förstås ladda ipoden med musik som får mig att flyga över broarna. Låttips mottages tacksamt!

Lite snabbhetsträning för självförtroendet

Orangea skorna är på, dags för sista löppasset innan lördag. Nu jävlar ska det gå fort!

Svettig som en gris!

Korta tights-premiär! Och en sned fot. Var kom den ifrån?

Jahao, då har försommarvärmen äntligen letat sig ner från Haparanda till Halmstad. Över tjugo grader och hyfsat vindstilla - borde vara drömlöparvädret. Och det var det också. Åtminstone i sex kilometer. Sen var jag törstig som en kamel. Måste. Komma. Ihåg. Att. Dricka. Bättre.

Nåväl. Eftersom det är jag som bestämmer och eftersom jag tänker låta lusten styra snarare än prestationskraven (som jag hittills ställt på mig själv) så kastade jag in handduken efter just drygt sex kilometer och avslutade med lite löpskolning.

Nu är det dags att återuppta Operation smidig 2010. Oh du härliga bodybalance, here comes le réfrigérateur Therese!