"Titta, en orienterare!"

När jag var fjorton hade jag inte blivit särskilt glad om folk trodde att jag var en orienterare när jag motvilligt släpade runt mig själv i en dyngsur skog eftersom skolan krävde att man provade orientering för att man skulle klara att få ett betyg i idrott, eller i alla fall ett högre betyg än G.

Men idag är det lite annorlunda.

Dagens sejour i Skedalaskogen var mest ett litet test av hur väl jag begriper kartan. Inga kontroller att plocka således, även om de fanns utmärkta på min karta. Jag letade ändå rätt på några av platserna där det skulle ha suttit en kontroll, och kände mig väldigt nöjd och glad över mig själv.

Fast allra nöjdast blev jag precis i början på passet när jag kryssade fram mellan barnfamiljer och fikakorgsgäng som promenerade i sakta mak längs sjön där jag inledde min löpning - för när jag sprang förbi dem i skogskanten medan de gick i bredd på grusstigen så hörde jag hur de sa:

"Titta, en orienterare!"

Och jag bara mös. Tänk vad tiderna förändras, och jag med dem.

Note to self: Skaffa skor som inte är så himla stela och otympliga! Det tror jag att benen mår bra av.