Jävlars vad kallt minusgrader känns! Det hade jag förträngt! Nåja. Det ska nog gå att åka fyra mil rullskidor ändå.
söndag 17 oktober 2010
Långpassöndag!
Jävlars vad kallt minusgrader känns! Det hade jag förträngt! Nåja. Det ska nog gå att åka fyra mil rullskidor ändå.
lördag 16 oktober 2010
Håkan Hellström har fastnat i öronen
Jag har varit ute på förmiddagspromenad med Håkan Hellströms nya platta. Och nu är det som att lurarna inte vill lämna öronen. Så den stora frågan nu är hur sjutton man gör för att kunna lyssna på musik när man befinner sig i en bassäng? Det står ju vattenlöpning på schemat.
torsdag 14 oktober 2010
Inget är bara dåligt
Det finns dåliga saker med att ha fel på en fot, det är djävulen på min ena axel noga med att påpeka så ofta han kan. Det allra mest uppenbara är förstås att jag inte kan springa.
Men det finns bra saker också. Det måste det göra.
Jag fick nog av all min pessimism från tidigare idag och gav mig ut på ett oplanerat rullskidspass för att få ur mig lite negativ energi och ladda om med lite snällare tankar. Jag stakade för allt vad armarna var värda och fixade en fin tid på en av mina rundor. Snittade många kilometrar under eller bara nån sekund över 4min/k, ett tempo som jag bara kunnat drömma om tidigare under säsongen. Ängeln på min andra axel berömde mig och fick mig att tänka efter. Ett ofrivilligt springuppehåll kan ju faktiskt föra med sig en grym ingång till skidsäsongen. Jag hade till exempel inte åkt 28 km rullisar idag eller 60 km totalt under de senaste tio dagarna om jag hade sprungit som jag brukar. Jag hade inte heller haft den här känslan av oövervinnerlighet som dyker upp varje gång jag klarar av trixiga svängar eller hemska backar med hjul under fötterna.
Idag kändes rullskidåkningen riktigt, riktigt bra för första gången den här hösten. Jag hade flyt i stakningen, det känns som att jag utvecklas tekniskt och balansen var ovanligt bra för att vara jag. Jag parerade vingligheter utan att sätta i halsen och tänka att jag skulle bryta varenda ben i kroppen och säkert dö, och jag vågade mer än jag trodde var möjligt.
Men det finns bra saker också. Det måste det göra.
Jag fick nog av all min pessimism från tidigare idag och gav mig ut på ett oplanerat rullskidspass för att få ur mig lite negativ energi och ladda om med lite snällare tankar. Jag stakade för allt vad armarna var värda och fixade en fin tid på en av mina rundor. Snittade många kilometrar under eller bara nån sekund över 4min/k, ett tempo som jag bara kunnat drömma om tidigare under säsongen. Ängeln på min andra axel berömde mig och fick mig att tänka efter. Ett ofrivilligt springuppehåll kan ju faktiskt föra med sig en grym ingång till skidsäsongen. Jag hade till exempel inte åkt 28 km rullisar idag eller 60 km totalt under de senaste tio dagarna om jag hade sprungit som jag brukar. Jag hade inte heller haft den här känslan av oövervinnerlighet som dyker upp varje gång jag klarar av trixiga svängar eller hemska backar med hjul under fötterna.
Idag kändes rullskidåkningen riktigt, riktigt bra för första gången den här hösten. Jag hade flyt i stakningen, det känns som att jag utvecklas tekniskt och balansen var ovanligt bra för att vara jag. Jag parerade vingligheter utan att sätta i halsen och tänka att jag skulle bryta varenda ben i kroppen och säkert dö, och jag vågade mer än jag trodde var möjligt.
Sånt här kan man också tänka på när man vill bryta negativa tankemönster - ett magiskt försommarlöppass i strålande solsken som följdes av klädsim i havet!
Spetsigt
Jag stannade till på stavverkstaden mitt på min rullskidstur. Nu när jag ser hur nya, slipade spetsar ser ut är det inte konstigt att jag tyckt att det varit svårt att få fäste på senaste tiden...
Jäkla gnällblogg
Om Sara för ett par månader sen hade en jäkla promenadblogg så har jag nog numera en jäkla gnällblogg. Jag har inget roligt att skriva om, inget kul att tänka på. Allt är faktiskt bara skit när det gäller träningen. Det här är elfte dagen utan löpning, och jag har ingen riktig prognos för när jag kommer kunna springa igen. Och, ännu värre, jag börjar bli lite rädd för att ta några löpsteg. Jag är rädd för smärtan per se, men också rädd för att att jag i min springiver ska provocera fram en kronisk helvetestå.
ALLT JAG VILL ÄR ATT FÅ KÄNNA ATT JAG KAN FLYGA IGEN! Jag längtar så mycket att jag blir helt ledsen.
ALLT JAG VILL ÄR ATT FÅ KÄNNA ATT JAG KAN FLYGA IGEN! Jag längtar så mycket att jag blir helt ledsen.
tisdag 12 oktober 2010
Pelotta mig
Jag har klistrat konstiga pryttlar i mina skor. Pelotter. Små knölar som liksom ska pressa upp mitt främre fotvalv och rätta till lederna så att de inte klämmer ihop mina nerver. Första steget innan det blir formgjutna inlägg. Håhåjaja.
Igår var jag på behandling numero två hos Bosse Naprapat. Och den här gången kom baskemig tårarna. Han höjde effekten på stötvågsapparaten och försökte avleda min uppmärksamhet genom att fråga ut mig om massa löp- och lopprelaterade grejer, men det lyckades inget vidare. Kändes mysko att ligga där och grina.
För övrigt kan jag berätta att jag nu varit löpfri i åtta dagar i sträck. Nio om man räknar idag. Dessutom har jag totalvilat i fyra dagar i sträck. Fredag till måndag. En evighet för att vara mig. Planerad vila i fredags, ett inställt offroadrullskidspass i lördags, planerad vila i söndags på grund av att jag istället lekte lopparrangör och till slut ett inställt pilatespass igår eftersom jag prioriterade att hälsa på släktingar och familj och gulla med världens sötaste systerson. Och plötsligt var de fyra. När hände det senast?
Min kropp har ju uppenbarligen bestämt sig för att vara skruttkroppen nummer ett, och jag försöker att inte bli ledsen över att jag inte får springa just nu. Men det är tufft att vänta. Jag kan inte känna lika stor lust till rullskidåkningen som till löpningen, därför får jag kämpa lite för att komma mig för att ge mig iväg på passen. Det är på nåt vis lätt hänt att det råkar bli en extra vilodag istället.
Men nu är träningsveckan snart igång. Snart - distanspass på rullisarna följt av sjuttifem minuter yoga. Imorn - morgonvattenlöpning. Torsdag - rullskidsklubbträning. Fredag - vattenlöpning. I helgen - kanske ett litet löpsteg....?
Igår var jag på behandling numero två hos Bosse Naprapat. Och den här gången kom baskemig tårarna. Han höjde effekten på stötvågsapparaten och försökte avleda min uppmärksamhet genom att fråga ut mig om massa löp- och lopprelaterade grejer, men det lyckades inget vidare. Kändes mysko att ligga där och grina.
För övrigt kan jag berätta att jag nu varit löpfri i åtta dagar i sträck. Nio om man räknar idag. Dessutom har jag totalvilat i fyra dagar i sträck. Fredag till måndag. En evighet för att vara mig. Planerad vila i fredags, ett inställt offroadrullskidspass i lördags, planerad vila i söndags på grund av att jag istället lekte lopparrangör och till slut ett inställt pilatespass igår eftersom jag prioriterade att hälsa på släktingar och familj och gulla med världens sötaste systerson. Och plötsligt var de fyra. När hände det senast?
Min kropp har ju uppenbarligen bestämt sig för att vara skruttkroppen nummer ett, och jag försöker att inte bli ledsen över att jag inte får springa just nu. Men det är tufft att vänta. Jag kan inte känna lika stor lust till rullskidåkningen som till löpningen, därför får jag kämpa lite för att komma mig för att ge mig iväg på passen. Det är på nåt vis lätt hänt att det råkar bli en extra vilodag istället.
Men nu är träningsveckan snart igång. Snart - distanspass på rullisarna följt av sjuttifem minuter yoga. Imorn - morgonvattenlöpning. Torsdag - rullskidsklubbträning. Fredag - vattenlöpning. I helgen - kanske ett litet löpsteg....?
Vanlig syn nuförtiden. Hjälmen och reflexvästen kombineras bäst med hjul under fötterna.
Numera i min sko. Knöligt men säkert jättebra.
Ännu ett exempel på en vacker oktobervy som jag gärna skulle insupa springandes istället för frånjobbetcyklandes.
Men okej, jag är rätt glad ändå. Det finns ju ett slut på eländet nånstans. Jag hoppas just nu på att kunna springa långa terräng-DM 23 oktober. Snälla kroppen?
måndag 11 oktober 2010
SLÖSERI!
Ska det verkligen få vara såna här fina höstdagar när jag har gått och skaffat mig Mortons tå och springförbud?
torsdag 7 oktober 2010
Morton och stötvågen
"Du ska nog inte springa på ett tag".
Gud vad jag fruktar den meningen. För att inte tala om "Du ska nog inte springa mer. Överhuvudtaget."
Men idag var inte dagen då jag behövde höra dem. Istället fick jag smaka på "Jaa, vissa tycker att det är som helvetets eldar" som svar på frågan kommer det göra ont?
Min tå- och trampdynesmärta har fått ett namn - Mortons tå. Nerven mellan mina två yttersta metatarsalben har blivit klämd och troligen beror det här på att mitt främre fotvalv är ihopsjunket. Jag som inte ens visste att man hade ett främre fotvalv. Men det har man, och mitt är inte i sitt livs form kan man väl säga.
Och vad gör man åt det här då? Jo, man resignerar angående inlägg och särskilt angående formgjutna sådana och accepterar att alla ens fina teorier om att fria fötter med så lite extra stöd och hjälp som möjligt springer bäst. I teorin funkar det ju så, en fot som aldrig blivit förstörd av att springa på hälen i fel skor eller fått alla sina små fina muskler förtvinade av alltför mycket stöd och stela sulor som inte låter foten balansera och parera ojämnheter själv är en lycklig fot. Särskilt om den fått slippa otyget med att springa på asfalt. Men i praktiken måste jag nog inse att mina fötter inte är guds bästa barn och att de inte kommer kunna rätta till sig själva. Jag kommer behöva inlägg. That's it.
Men. Inlägg i all ära. Om jag stoppar dem i mina skor nu och låter det stanna där kommer det ta en evighet innan nervklämningen rättar till sig. Och så kan jag inte ha det. Jag kommer bli olycklig om jag inte kan springa smärtfri SNART. Och min underbara naprapat förstod detta nästan bara genom att titta på mig (gissar att han såg paniken i mina ögon när han beskrev hur läkningsprocessen skulle gå till...) och plockade fram en av sina apparater - stötvågspistolen.
Som en liten ettrig hammare vars slag tillkommer av tryckluft bankade stötvågspistolen min fotsula. Om det gjorde ont? Nä, inte som helvetets eldar, men inte fan var det mysigt precis. Jag hade hört historier om stötvågssmärtan som gjorde att jag nästan grinade innan naparapaten ens hade börjat behandlingen, men det var inte så farligt. Det viktiga är att det hjälper. Två-tre behandlingar till, och sen tror min fina naprapat att jag ska kunna springa ultraintervaller den 13 november.
Jag håller tummarna.
Gud vad jag fruktar den meningen. För att inte tala om "Du ska nog inte springa mer. Överhuvudtaget."
Men idag var inte dagen då jag behövde höra dem. Istället fick jag smaka på "Jaa, vissa tycker att det är som helvetets eldar" som svar på frågan kommer det göra ont?
Min tå- och trampdynesmärta har fått ett namn - Mortons tå. Nerven mellan mina två yttersta metatarsalben har blivit klämd och troligen beror det här på att mitt främre fotvalv är ihopsjunket. Jag som inte ens visste att man hade ett främre fotvalv. Men det har man, och mitt är inte i sitt livs form kan man väl säga.
Bild lånad från anatomic.nu
Och vad gör man åt det här då? Jo, man resignerar angående inlägg och särskilt angående formgjutna sådana och accepterar att alla ens fina teorier om att fria fötter med så lite extra stöd och hjälp som möjligt springer bäst. I teorin funkar det ju så, en fot som aldrig blivit förstörd av att springa på hälen i fel skor eller fått alla sina små fina muskler förtvinade av alltför mycket stöd och stela sulor som inte låter foten balansera och parera ojämnheter själv är en lycklig fot. Särskilt om den fått slippa otyget med att springa på asfalt. Men i praktiken måste jag nog inse att mina fötter inte är guds bästa barn och att de inte kommer kunna rätta till sig själva. Jag kommer behöva inlägg. That's it.
Men. Inlägg i all ära. Om jag stoppar dem i mina skor nu och låter det stanna där kommer det ta en evighet innan nervklämningen rättar till sig. Och så kan jag inte ha det. Jag kommer bli olycklig om jag inte kan springa smärtfri SNART. Och min underbara naprapat förstod detta nästan bara genom att titta på mig (gissar att han såg paniken i mina ögon när han beskrev hur läkningsprocessen skulle gå till...) och plockade fram en av sina apparater - stötvågspistolen.
Som en liten ettrig hammare vars slag tillkommer av tryckluft bankade stötvågspistolen min fotsula. Om det gjorde ont? Nä, inte som helvetets eldar, men inte fan var det mysigt precis. Jag hade hört historier om stötvågssmärtan som gjorde att jag nästan grinade innan naparapaten ens hade börjat behandlingen, men det var inte så farligt. Det viktiga är att det hjälper. Två-tre behandlingar till, och sen tror min fina naprapat att jag ska kunna springa ultraintervaller den 13 november.
Jag håller tummarna.
Bild lånad från fysioteamet.se
onsdag 6 oktober 2010
Mot vattnet!
Jag sköter mig. Alternativtränar och grejar. Nu blir det några ww-varv i bassängen innan mitt simsällskap dyker upp. Sen - bastu och kanske lite vin på toppen!
Spring för Världens barn!
På söndag 10 oktober kl 14 är det vid Påskbergsdammen i Varberg man ska vara. Då hjälper jag till att arrangera ett välgörenhetslopp för att samla in pengar till Radiohjälpens insamling för Världens barn. Loppet går 5,5 kilometer genom vackra Varbergsmiljöer och du kan springa, gå eller stavgå.
Deltagaravgiften är 100 kronor (eller mer, du avgör själv) och alla pengar går oavkortat till insamlingen.
Kom dit vettja!
måndag 4 oktober 2010
Anmälningstaket är nått - men kommer alla delta?
Göteborgsvarvet 2011 är i princip fullsatt. Det är visst rekordtidigt och rekordmånga (58 000 löpare!) anmälda. Förra året vill jag minnas att anmälan stängde i mitten av oktober efter att taket på 54 000 löpare uppnåtts. Också då var det nåt slags rekord.
Men jag kan inte låta bli att bli lite fundersam.
Allt detta tjat om rekord i antalet anmälda och rekord i hur snabbt man måste stänga för fler anmälningar - är det verkligen nåt att skryta med?
Hur många av de där 58 000 löparna kommer att komma till start? I år var det som jag förstår det runt 20 000 anmälda löpare som inte startade - hur bra är det?
Borde inte arrangörerna hitta på ett sätt att få möjlighet att skryta med att 100 procent av de anmälda kommer till start istället?
Men jag kan inte låta bli att bli lite fundersam.
Allt detta tjat om rekord i antalet anmälda och rekord i hur snabbt man måste stänga för fler anmälningar - är det verkligen nåt att skryta med?
Hur många av de där 58 000 löparna kommer att komma till start? I år var det som jag förstår det runt 20 000 anmälda löpare som inte startade - hur bra är det?
Borde inte arrangörerna hitta på ett sätt att få möjlighet att skryta med att 100 procent av de anmälda kommer till start istället?
söndag 3 oktober 2010
Jag har ONT (igen)
Ibland är livet bara så förbannat orättvist. Jag ska försöka låta bli att gnälla och istället se nån slags ljus sida av det här om en stund, men just nu känns det verkligen inte roligt.
Var ute och sprang med klubben imorse, ett längre distanspass med inslag av fartlek. Och efter en dryg timme började helvetet igen. Trots att det känts så bra innan, både tidigare under passet och under all träning jag gjort i veckan. TÅ-HELVETE! Som ett hammarslag som fortplantar sig som blixtar ut i trampdynan. Jag justerade löpsteget och försökte landa lite mer med hela foten och det lindrade lite. Men smärtan fanns där hela tiden. Bara till att börja gå små korta bitar och låta foten vila. Jag blev så arg och ledsen att jag nästan började grina, svor gjorde jag visst också. En av mina ultralöparkompisar hajjade till - "herregud, du måste ha fruktansvärt ont, jag har aldrig hört dig svära innan!". Och jo, så var det nog. Fruktansvärt ont.
Det märkliga med det här ontet är att först är allt frid och fröjd och kroppen känns följsam och allt är så bra, och sen bara PANG så är det som om domedagen är kommen och helvetets eldar har stigit upp till jordens yta.
Det är visst så att man inte kan löpvila bort den här smärtan. I morgon är det jag som ringer tillbaks till naprapaten och ber honom få ordning på det här.
Var ute och sprang med klubben imorse, ett längre distanspass med inslag av fartlek. Och efter en dryg timme började helvetet igen. Trots att det känts så bra innan, både tidigare under passet och under all träning jag gjort i veckan. TÅ-HELVETE! Som ett hammarslag som fortplantar sig som blixtar ut i trampdynan. Jag justerade löpsteget och försökte landa lite mer med hela foten och det lindrade lite. Men smärtan fanns där hela tiden. Bara till att börja gå små korta bitar och låta foten vila. Jag blev så arg och ledsen att jag nästan började grina, svor gjorde jag visst också. En av mina ultralöparkompisar hajjade till - "herregud, du måste ha fruktansvärt ont, jag har aldrig hört dig svära innan!". Och jo, så var det nog. Fruktansvärt ont.
Det märkliga med det här ontet är att först är allt frid och fröjd och kroppen känns följsam och allt är så bra, och sen bara PANG så är det som om domedagen är kommen och helvetets eldar har stigit upp till jordens yta.
Det är visst så att man inte kan löpvila bort den här smärtan. I morgon är det jag som ringer tillbaks till naprapaten och ber honom få ordning på det här.
Det blev för övrigt ett par DS trainers igår. De satt som en gräddtårta på foten, och jag ser fram emot att nån gång inom en inte alltför avlägsen framtid få se vad de går för ute på vägarna.
lördag 2 oktober 2010
Långspringar-hitech
Jag är i Göteborg och ägnar mig åt löprelaterad shopping. Träffade Träningsglädje-Sara på stationen och inspirerad av hennes 24-timmarsspinning testar jag lite kompressionsprylar. Känner mig lite hitech i de här grejerna...
fredag 1 oktober 2010
Jag är världens bästa löpare!
Inspirerad av Miranda och Petra tänker jag göra en lista:
Därför är jag en grym löpare:
1. Jag sprang mitt livs första millopp i juni 2009 på drygt 56 minuter. Ett år senare krossade jag sub50!
2. Jag ökade min längst löpta distans under en sommar från 3 kilometer till 21,1. Och jag älskade varenda ögonblick!
3. Efter knappt ett och ett halvt år som löpare sprang jag mitt första ultralopp. Och jag gjorde det i ett jämnt och fint tempo och med ett leende hela tiden. Och snabbt!
Bland annat därför. Det finns mycket mer.
Kontentan av det här är att vi är våra bästa löpare allihopa. Och om vi känner för att skryta om det ska vi få göra det. Utan att folk ska känna sig tvungna att hacka ner och mala sönder. Fan ta Jante.
Därför är jag en grym löpare:
1. Jag sprang mitt livs första millopp i juni 2009 på drygt 56 minuter. Ett år senare krossade jag sub50!
2. Jag ökade min längst löpta distans under en sommar från 3 kilometer till 21,1. Och jag älskade varenda ögonblick!
3. Efter knappt ett och ett halvt år som löpare sprang jag mitt första ultralopp. Och jag gjorde det i ett jämnt och fint tempo och med ett leende hela tiden. Och snabbt!
Bland annat därför. Det finns mycket mer.
Kontentan av det här är att vi är våra bästa löpare allihopa. Och om vi känner för att skryta om det ska vi få göra det. Utan att folk ska känna sig tvungna att hacka ner och mala sönder. Fan ta Jante.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)