Inget är bara dåligt

Det finns dåliga saker med att ha fel på en fot, det är djävulen på min ena axel noga med att påpeka så ofta han kan. Det allra mest uppenbara är förstås att jag inte kan springa.

Men det finns bra saker också. Det måste det göra.

Jag fick nog av all min pessimism från tidigare idag och gav mig ut på ett oplanerat rullskidspass för att få ur mig lite negativ energi och ladda om med lite snällare tankar. Jag stakade för allt vad armarna var värda och fixade en fin tid på en av mina rundor. Snittade många kilometrar under eller bara nån sekund över 4min/k, ett tempo som jag bara kunnat drömma om tidigare under säsongen. Ängeln på min andra axel berömde mig och fick mig att tänka efter. Ett ofrivilligt springuppehåll kan ju faktiskt föra med sig en grym ingång till skidsäsongen. Jag hade till exempel inte åkt 28 km rullisar idag eller 60 km totalt under de senaste tio dagarna om jag hade sprungit som jag brukar. Jag hade inte heller haft den här känslan av oövervinnerlighet som dyker upp varje gång jag klarar av trixiga svängar eller hemska backar med hjul under fötterna.

Idag kändes rullskidåkningen riktigt, riktigt bra för första gången den här hösten. Jag hade flyt i stakningen, det känns som att jag utvecklas tekniskt och balansen var ovanligt bra för att vara jag. Jag parerade vingligheter utan att sätta i halsen och tänka att jag skulle bryta varenda ben i kroppen och säkert dö, och jag vågade mer än jag trodde var möjligt.

Sånt här kan man också tänka på när man vill bryta negativa tankemönster - ett magiskt försommarlöppass i strålande solsken som följdes av klädsim i havet!