Prestationer och belöningar

I början av min löpkarriär lovade jag mig själv en R90 från Dobsom när jag klarat av att springa en halvmara. Målet är uppnått, och idag var det meningen att jag skulle få min belöning. Och så fanns det ingen 36:a. Hur kan de inte ha en jacka till en tjej som kommer för att få sin belöning för en fantastisk prestation?

"Det var det näst bästa valet"

Det här är ju egentligen en träningsblogg, men it's my party och jag gör som jag vill. Och jag kan bara inte låta bli:

Varför, varför, varför? Nobels fredspris, Obama, hallå?

Hur kan fredspriset gå till en person som just nu faktiskt driver två krig och som företräder ett land som ensamt står för hälften av hela världens militära utgifter?

Räcker det att inte vara George W Bush för att få Nobels fredspris numera?

Läste om en enkät som en journalistkollega någonstans i landet gjort apropå utnämningen, där frågan förstås var "Var det rätt att ge Obama fredspriset?":

En äldre dam: "Hmm ... det var det näst bästa valet."
Journalisten: "Okej, så vem hade varit det bästa valet?"
Damen: "Någon annan!"

Klockrent!

Stormvindar, blötröta och vingel

Åter efter ännu en rullsession med brandmännen och Simlångsdalens IF. Och jag tänkte bara tala om att jag inte ramlade en enda gång! Trots sidvind som blåste bort stavarna och blöta löv en masse som ställde till det i frånskjutet. Jag är kung!

Motvindslöpning

Det hann bli kväll innan jag kom hem igår. Sprang på en cykelväg längs en gammal banvall, som om jag ville kunde ta mig ända till Karlshamn. Kanske en aning för långt för mina syften dock. Satte istället av längs mindre vägar och hamnade i fina naturreservat runt Årnarp och Brogård. Sprang förbi tjusiga hästgårdar och malplacerade jättehus, över åar och längs åkrar som såg så himla mjuka ut i solnedgången.

Men så hamnade jag på en spikrak väg som förde mig rakt mot vinden. En jävulsvind. Och jag som trodde att vindarna brukade mojna framåt kvällen. Fick kämpa för att ens hålla styrfart. Motvinden satte sig i mitt huvud, och det blev allt kämpigare att ens övertala mig om att fortsätta springa. Malde långa haranger i huvudet om hur bra det skulle kännas sen, om hur liten bit det var kvar, om hur kul det här faktiskt är och om hur mycket jag älskar att känna fötterna mot asfalten sådär rytmiskt som det bara blir när man håller ett jämnt, mjukt springsteg. Och så var jag plötsligt framme i en lång utförsbacke i vars mitt det satt en skylt som sade "Halmstad". Jag var hemma!

Känner mig fortfarande helt uppfylld. Det är något speciellt med den där känslan av glädje och tacksamhet över vad man kan och får chansen att åstadkomma. Jag kanske inte springer några ultradistanser ännu, men jag springer distanser som jag för ett halvår sedan trodde att jag behövde en bil för att övervinna.

Tacksamhet!

Vatten- och funderarpaus i Årnarp tror jag det heter. Känner just nu sån enorm tacksamhet över min fantastiska kropp som tar mig kilometer efter kilometer när jag vill springa på upptäcktsfärd!

Jobbträning

Får man räkna tjurrusningar mellan en antenn som riskerade att blåsa omkull och sändningsplatsen fyrahundra meter bort som träning? Vilan blev fem minuters ståvila då jag höll fast antennen medan programledaren sände fyrahundra meter bort. Någon form av intervallträning måste man väl ändå kategorisera det som?

Pannben vs slökropp 1-0

Ibland fattar jag inte hur det kan vara så att mitt huvud och min kropp hör ihop. De vill ju inte samarbeta för fem öre. Satt och kollade på dålig tv och drack te (kroppens idé) medan jag (eller snarare mitt huvud) egentligen längtade efter fartlek längs en blåsig stig. Det blev till att förhandla.

- Tio minuter till med idiotiska topmodeller från Australien, men då måste vi klä om till springkläder i reklampausen så vi verkligen kommer iväg, okej?
- Visst, fyra kilometer fartlek längs den där förbannade stigen, men då ska vi springa minst två kilometer i bekvämlighetstempo och spana på kitesurfare, deal?

Det slutade i att kroppen morrandes följde med huvudet på dryga 9k i motvind innehållandes 4k fartlek med stenhårt fokus på löpteknik i fartpartierna, 2k slöjogg och 2k tröskeltempo. Yeah. Rätt lyckad förhandling.

Men vad tusan gör man när kroppen inte vill det huvudet vill?

Gnällpelle

Mitt vänsterben blöder. Note to self: Ägna dig inte åt stakningsintervaller på märklig asfalt där stavarna inte får något som helst fäste. Speciellt inte när det är pissblött. Ja, jag missade med ena staven i andra intervallen och  föll som en flodhäst och passade på att gnida in lite grus i vänsterbenet.

Well, man kan inte alltid ha en bra dag. Andra som inte haft det är de som grävt upp den långa raksträckan mellan Andersberg och Sannarp. Kommunen eller Vägverket eller vilka sjutton det nu är. Det kan nämligen inte vara meningen att det ska vara stora lerpölar som expanderar och sprider sig över kvarteren likt någon slags böldpest längs hela cykelvägen.

Hur gör man förresten för att bli stadsplanerare? Man måste tydligen inte ha någon erfarenhet av att röra sig i stan på kvällar och nätter för att få bestämma något om belysning i alla fall. De små fjuttiga lamporna som försökte lysa upp min väg ikväll var ju för tusan ett skämt.

Så, då var dagens, eller kanske till och med veckans, gnällkvot fylld.

Vinden har vänt...

Blåsten har lagt sig och Halmstad är åter möjligt att vistas utomhus i. Vad passar då bättre att ägna sig åt än lite stakningsintervaller?

Harmoni

Kings of convenience - kan beskådas på Mejeriet i Lund ikväll. Om man inte måste upp och jobba astidigt imorn förstås, och inte orkar köra bil hem mitt i natten.

Dagens långpass på rullskidor ställdes in av uppenbara skäl. Det blåser halv storm utanför fönstret. Cyklade istället bort till gymmet och gick på bodybalance som vanligt på söndagar. Och bannemig om inte den cykelturen kan räknas som nåt av det jobbigaste jag gjort den här veckan. Sidvind omväxlande med motvind, och allt i form av kastvindar av stormstyrka typ.

Istället har jag pysslat med och tagit hand om all min träningsutrustning. Rullisarna har fått en kärleksfull tvätt, nya stänkskydd på bakhjulen eftersom jag råkat krossa dem i ett fall och stavarna har fått sig en omgång med diamantbrynet. Vätskebältena har blivit ordentligt diskade och torkade, träningskläderna har blivit sorterade och vikta i snyggare små högar i sin garderob och skorna har rensats på skräp i sulorna. Jag känner mig helt harmonisk och tillfreds. Sitter och lyssnar på Kings of convenience nya platta och väntar på att linssoppan ska koka klart. Jag älskar söndagar!

Hstd - Sperlingsholm - Åled - Snöstorp - Hstd

Jag vart tvungen att revidera lite. 24 kilometer, vad snackar jag om? Det visade sig vara 25k när jag ritade ordentligt!

Runners high

Jag kom hem till slut i fredags. Efter att ha sprungit lite fel (vilket tycks vara mitt signum när det gäller löpning, jag kan aldrig hålla mig till rundan jag tänkt ut, utan verkar alltid hamna någon annanstans) kom jag hem. Jag kom hem efter att ha sprungit 24 kilometer. TJUGOFYRA KILOMETER! Jag har aldrig sprungit så långt förut. Och, framför allt, jag har aldrig någonsin i mitt liv sprungit under så lång tid. Två timmar och fyrtio minuter. Sprang genom underbart vackra landskap en bit innanför de stora bilvägarna som går från kusten mot Hallands inland, och aldrig kunde jag väl tro att det skulle vara så kuperat. Långa, mjuka uppförslöpor att småjogga uppför, sköna nerförsbackar att vila benen i. En regnbåge från ett moln som hängde över Nissadalen, stora, stora träd att sjunka in med blicken i, böljande åkrar som liksom glänste i solnedgången. När jag hade kommit drygt två tredjedelar och solen försvunnit under horisonten hände något magiskt. Kylan bet i kinderna, mina ben skötte sig själva, fötterna ville skutta, kroppen kändes stark och omöjlig att besegra och ett enormt leende spred sig över mitt ansikte. Jag var så lycklig! Jag hade kunnat fortsätta springa i en evighet. Plötsligt förstod jag vad alla snackar om när de pratar om runners high.

Det är väl dumt att säga för mycket...

...men allt känns så jävla bra! Solen skiner och mina ben verkar döpigga på att springa 23,5k. Livet är härligt!

Vem ställde de där brännässlorna här?!

Den här kvällen åkte jag snabbare än kommunrådet, hittade magmusklerna i stakningen, fick beröm för min balans och ramlade sedan in i ett brännässlesnår. Av någon anledning lyckas jag alltid fara omkull efter att alla andra åkt hem, så jag slipper bli sedd. Hade varit lagom kul att ha en hel brandmanstrupp bredvid sig när man ligger med med stavarna intrasslade i snåret, benen pekandes åt alla håll och inte minsta aning om hur man ska göra för att ta sig upp.

Jag känner mig lite ograciös.

Det här är fan ett skämt...

My god. Kastanjer överallt. Rullskidsgång, någon?