Den här kvällen åkte jag snabbare än kommunrådet, hittade magmusklerna i stakningen, fick beröm för min balans och ramlade sedan in i ett brännässlesnår. Av någon anledning lyckas jag alltid fara omkull efter att alla andra åkt hem, så jag slipper bli sedd. Hade varit lagom kul att ha en hel brandmanstrupp bredvid sig när man ligger med med stavarna intrasslade i snåret, benen pekandes åt alla håll och inte minsta aning om hur man ska göra för att ta sig upp.
Jag känner mig lite ograciös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar