Marx till alla!

Läste just att Kapitalet säljer som smör i Tyskland. Finansmän, företagsledare och bankpersoner köper och läser och kliar sig i huvudet och funderar över om marknadsekonomin verkligen är lösningen på allt ont.

HAHA.

Finanskriser har en förmåga att få folk att tänka till.

Edit: Och nu finns artikeln att läsa i tidningarna också, inte bara på tt:s nyhetsflash.

Istället för musik förvirring

För övrigt ska man inte skriva vad man tänker och inte tänka vad man önskar. Eller så ska man det. Ja heeerreguuud.

Fast jag känner mig nog på rätt bra humör idag.

Morgonmusik

Två dagar i rad har jag haft sjukt störiga promenera-till-jobbet-låtar. Igår med P4 i lurarna och Niklas Hjulströms Burning. Jag kan inte låta bli att bli sur. Jag menar...

We can't be together
I'm not that kind of a guy
I'll be gone and lost forever,
and you won't know why
It may sound strange but I'm warning you
I may not be that nice
Maybe baby I'm a heartbreaker
heart breaker
heart of stone.
But I'm burnin'
'cos you set my soul on fire
Girl, I dont know what I'll do

...vad vill han? Sen när är det okej att vara nonchalant kille som inte kan sköta sina relationer och sen skylla på att man är en hjärtekrossare och att man varnat tjejen ju? Och sen vända på allt och säga att ojoj jag tycker ju om dig men jag vet inte vad jag ska göööööra?

Uselt.

Sen imorse så ville radion i min mobil inte hitta P4 så då blev det P3 och Kate Perry. Den där skitlåten I kissed a girl borde strykas från varenda låtlista i hela världen.

I kissed a girl just to try it
I hope my boyfriend don't mind it
It felt so wrong
It felt so right
Don't mean I'm in love tonight
I kissed a girl and I liked it

What?! Jag hoppas att min kille inte blir sur? Satans pseudoflatpop. Varför är det fortfarande lite festligt att vara homoteaser? Och VARFÖR gillar folk den där låten?

Insomnia 2.0

Jävla sömnproblem. Jävla fullmåne. Jag är helt slut.

Nattsurr

Jag tänker ofta i låtcitat. Och jag tänker ofta att jag skulle behöva skriva ner dem för att på nåt vis beskriva hur det känns. Och då finns det citat som inte borde lämna mitt huvud, hur mycket jag än vill få bort dem ur det där spåret som rullar om och om igen mellan mina öron. Jag skulle kunna citera Kings of convenience. Å vad jag skulle kunna citera Erlend. Jag skulle också kunna skriva rad efter rad av Franke. Men det blir bara för fånigt.





Äsch.




Drop
this agony
And misery
Give me
accident & emergency




Ungefär så.

Gör mig synlig igen

Therese glasögonorm.

Jag har känt mig lite osynlig i eftermiddag. Så blir det ibland, och jag brukar sällan vara särskilt ledsen över det. Men idag fick min förvirrade hjärna ett infall och tänkte att jag vet, om jag skaffar mig nån knasig assocear så blir det lite roligare och folk ser mig nog. Så jag köpte glasögon på Amnestyloppisen. Inte särskilt konstigt, för jag älskar glasögon och har redan massor med par som hänger på min garderobsdörr. Men problemet med just de här glasögonen var att det minsann inte var fönsterglas, och heller inte glas med ens i närheten av den styrka som jag kan se genom. Så nu har jag gått hem från Fiskaregatan via Hemköp för inköp av bananer, med ett par glasögon som gjort mig helt yr i huvudet på näsan. Jag känner mig helt drogad.

Therese ocensurerad

Jag lämnade nog bestämt huvudet hemma imorse. Håller varken reda på tider, min mun eller någonting. Allt som kommit över mina läppar idag har varit totalt ocensurerat och obearbetat, helt fasansfullt. En gång hade jag en lärare, eller det kan ha varit en kompis som hade en lärare, eller så var det nån helt annan, jag har svårt att sortera vad jag tänker, men nåja, en gång var det en person som sa "jag tar mig för pannan!" helt teatraliskt så fort nåt var lite jobbigt, störigt eller pinsamt. Och just det skulle jag vilja göra idag. Så jag tar mig för pannan och rodnar.

Nu ska jag ge mig iväg och springa och lyfta saker. Kanske ploppar hjärnan tillbaka i huvudet då. Fysisk ansträngning kan göra underverk.

Älska din brevbärare

Grannen under mig verkar vara en elak tölp. Alla andra i trapphuset har artiga och vänliga "nej tack till reklam"-skyltar på sina dörrar, men han har en som det står INGEN REKLAM, BREVBÄRARJÄVEL på. Jag vet inte hur du känner, men för mig ter han sig något osympatisk. Och han har nog verkligen aldrig jobbat som brevbärare. Om man som brevbärare fick välja mellan att ge reklam till folk eller inte så skulle man lätt välja inte. Ni skulle bara veta hur förbannat mycket det där pappersberget väger. För att inte tala om alla satans postorderkataloger och Ikea-kataloger. Och Ikea-kataloger, det ska visst varenda människa ha. Jag är helt övertygad om att alla mina ryggproblem härstammar från mitt år som lantbrevbärare. Det kändes som om jag lyfte flera ton om dagen.

Mot bättre tider

Den här dagen började i skrik och panik, men ser ut att arta sig. Först sov jag alldeles för länge (kanske på grund av att jag inte kunde somna när jag ville och behövde igår), sen låg det ingen HP på dörrmattan, och när jag väl tagit mig till jobbet efter sju sorger och tre besvikelser så hade jag glömt nyckelkortet. Det fick följden att jag snällt fick stå och vänta i tio minuter på att någon skulle ha tid att komma och öppna åt mig. Bara en sån sak. Jag känner mig alltid så dum när jag glömmer självklara saker och nån annan får rädda situationen åt mig. Min arbetsdag började således i förnedring, och till råga på allt var jag inte särskilt inspirerad att göra någonting när jag väl kom in till Per i studion. Ingenting kopplade i huvudet, hur mycket jag än läste och spanade runt i morgontidningsvärlden.

Men det LÖSTE SIG!

Även om det kändes som om huvudet knutit ihop sig och vägrade samarbeta så blev det bra till slut. Jag jobbar med så bra och inspirerande människor så jag borde väl inte vara förvånad.

Min första Leonard Cohen

Jag kom just att tänka på första gången jag hörde Leonard Cohen. Det var för kanske sex år sedan.

Det var en sån där natt som borde blivit så bra, men som istället höll på att gå åt helvete. Vi var på soulklubb i Göteborg och alla var där. Det här var under en period då mitt crew bestämde över dansgolvet, och allt var så himla vackert. Jag var kär och min kille var där. Eller, om vi ska vara noga var han väl egentligen mitt ex, eller kanske inte ens det. Han hade förklarat för mig att han inte kunde bli kär, så enligt honom hade vi väl inte ens varit tillsammans. Men jag var kär, och det skulle visa sig att han trots allt också skulle bli det den här kvällen. Men inte i mig. Han blev störtförälskad i en annan tjej, och det var han ofin nog att berätta för mig. Jag blev tvungen att ledas därifrån av en vän, som tog mig hem, lade mig på sängen och sa att allt kommer att ordna sig. Sen satte hon på Dance me to the end of love på repeat. Var den skivan kom ifrån har jag än idag ingen aning om, kanske bar hon alltid runt på en Cohen-platta. Hur som helst, varje gång jag vaknade till den natten eller tidiga morgonen satt hon bredvid mig tillsammans med Leonard Cohens trygga, melankoliska röst.

När det äntligen blev dag och jag hade den där hemska kvällen bakom mig så mådde jag faktiskt lite bättre. Men Dance me to the end of love kunde jag inte lyssna på förrän flera år senare.

En ny kärlek

Ibland är jag bara så sorgligt svag för tivolitechno utan självinsikt och med fjädrar i håret. Jag stod och tjurade över det faktum att det skulle vara ett förband till M83 igår, ända till det klev upp en utklädd danska på scenen. Efter det kan jag inte sluta tänka på As in Rebekkamaria .

Surrogatkukar och förortshäng

Idag har jag varit kulturell och kollat på såna här. Och på Röhsskas permanenta utställningar om designhistorien. Men det var roligast med alla högt ärade surrogatpenisar.

Strax blir det häng i Västra Frölunda. Sen väntar spelning på Pustervik. Det är helt otroligt vilka möjligheter som finns i stora städer. Det är nästan så jag saknar det. Men samtidigt finns det en liten bit i mig som hela tiden längtar hem. Längtar till jobbet, längtar till arbetskamraterna, längtar till mitt finafina hem...

Önskedrömmar

Jag behöver en hjälm å det snaraste. Min vespaabstinens är gränslös. Jag pratar så mycket om henne och alla kringarrangemang så det borde vara straffbart. I alla fall borde mina vänner ha sagt åt mig att hålla käften för länge sen.

Men tänk att få åka runt på henne och ha all tid i världen! Tänk att spendera sommardagarna på henne med ingenstans att behöva åka. Eller tänk att ta henne ner på kontinenten och rymma. Det sistnämnda är väl typ helt osannolikt med tanke på min arbetsmoral och det faktum att pärlan har en maxfart på typ fyrtio. Det blir många timmar på vespan. Men ändå!

Allt går om man ger sig fan på det...

...och vilken dag det blev! Min skeptiska inställning till välgörenhet till trots så kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt över att vi lyckades med bedriften att samla ihop 36.500 kronor med hjälp av våra kära lyssnare. Och barnkören vi hade med i sändning fick mig att inse att det finns snälla barn också. En lyckad dag, helt enkelt.

Insomnia

Jag avskyr sömnlöshet. Tänk att det ska vara så satans omöjligt att somna, och tänk att klockan alltid ringer när man sen äntligen lyckats falla i sömn sedan en timme tillbaka. Nåja. Det kommer nog bli en dag av det här också.