Så var mitt 2011

Året var 2011. Och jag hade tänkt springa Stockholm marathon under 4.30, åka Vasaloppet på en tid som motsvarade en placering bättre än 6800 bland herrarna och dessutom satsa mer på rullskidorna. Jag sprang på 4.05 i Stockholm och hade roligt i tre mil, så roligt att jag anmält mig också till årets lopp. I mitt livs andra Vasalopp nådde jag inte mitt mål, och hade inte riktigt lika roligt som under premiäråret, men jag vet att jag gjorde mitt bästa, och jag är full av revanschlust inför kommande års lopp.

Men det är faktiskt inte de där stora målen jag minns allra bäst av året som gått. Det här är istället vad jag tar med mig från 2011:

En liten bit av Skåne, under en liten bit av en gästgifveritur under valborgshelgen.

Ultradrömmen
2010 var året då jag sprang mitt första ultralopp. 2011 blev det ingen målgång i mitt andra, Markusloppet, men däremot sprang jag 7 mil i Skåne mellan några fantastiska gästgiverimåltider tillsammans med underbara människor.

För Världens barn genom Halland

Och några månader senare, nervös men lycklig, stod jag redo att springa ett välgörenhetsrace på då obestämd distans tillsammans med Susanne Johansson. Jag hade någon månad tidigare fått en infall att lova att springa några meter per samtal vi fick in till P4 Hallands insamlingstelefonnummer till Världens barn. Det slutade med att vi fick springa sju mil genom ett soligt Halland, ivrigt påhejade av medmänniskor som gav oss mat och kramar längs vägen. Och jag kommer minnas den 13 oktober i resten av mitt liv.

Sjukt peppad under Göteborgsvarvet.

De lyckliga loppen
Trots undertiteln på den här bloggen gillar jag att springa fort också, i alla fall ibland. Jag kämpade med målet sub 48 minuter på milen under sommaren, och sprang ett Varbergslopp som inte gick som jag ville. Grispassen och långintervallerna som behövde springas för att jag skulle bli snabb kände jag en otrolig hatkärlek till, och sen plötsligt så sprang jag Falkenbergs stadslopp med en helt otrolig känsla i kroppen. Det var ett riktigt drömlopp, där benen kändes lätta och starka, och där inte ens min hjärna lyckades bråka ner mig. Och jag klarade sub48 med god marginal.

Men det är inte bara persloppen jag minns. Mitt halvmarapers satte jag i augusti i Halmstad, men det är känslan från Göteborgsvarvet jag tar med mig in i 2012. Det var ett lopp som kom in i min planering sent och som jag inte fick persa på eftersom jag hade Stockholm marathon helgen efter. Så jag sprang långt under max och njöt av varenda steg. Det var så roligt att jag undrar om det inte är just så man ska springa, alltid.

Skadorna
Men som alltid är det något som krånglar. Redan i början av sommaren fick jag känning i min högra höft, och jag bestämde mig för att ta tag i det ordentligt efter att ha fått en möjlig orsak till det onda under en sväng till Skåne. Jag körde Myrtlrutinen efter varje träningspass, och kände mig starkare och stabilare efter någon månad. Men sen glömde jag liksom bort de där höft- och sätesövningarna och plötsligt blev det vinter och mitt högra knä började göra ont. Så nu sitter jag här och löpvilar och rehabtränar och hoppas på det bästa.

Peppad inför det första av årets två rullskidslopp.

Rullskidorna
Min rullskidssäsong kom igång sent. Årets stora mål, Alliansloppet, ställdes in och jag var lite less på allt i början av säsongen. Men som vanligt växer min kärlek till rullisarna ju mer jag åker, och just nu, trots att jag förstås längtar efter snö, så drömmer jag om slitiga rullskidspass på nätterna och längtar ut nästan så fort jag kommit in efter varje pass. Och dessutom var 2011 året då jag provade riktiga plasttävlingshjul och körde snabbare än någonsin förr.

Löparvänner!

Vännerna
En otroligt vacker sak med löpningen och skidåkningen är alla fina människor man lär känna. Jag älskar att träffa vännerna i Simlångsdalens IF som inspirerar, sporrar och sparrar mig.

Vänner och jag på skåneäventyr

Jag lärde också känna sköna Daniel under året, Daniel som jag dessutom fick den stora äran att göra en dokumentär om. I Skåne träffade jag många människor som jag tycker om att ha i mitt liv. En utav dem är Zäta som är en bidragande orsak till att jag anmält mig till mitt livs äventyr...

Cykel-Therese.

Triathlon
...nämligen Ironman Kalmar 2012. Det började med en liten dröm som funnits i mig i något år om att kanske testa cykling och eventuellt nån liten triatlonsprint. Men jag kan ju inte låta bli att göra det största när jag ändå håller på, så efter att jag köpt min cykelpärla och testcyklat den i oktober så bestämde jag mig. Jag avslutade 2011 som wannabetriatlet, och 2012 ska bli året då jag blir triatlet på riktigt.